Inom filosofin kritiserar vi våra nedärvda och vanemässiga föreställningar. Under de senaste åren har allt fler filosofer försökt anamma samma kritiska förhållningssätt till våra nedärvda begrepp.

I stället för att fråga sig vad som faller under begrepp som sanning, kunskap och rättvisa så frågar de sig vad syftet är med att ha sådana begrepp, och om det finns andra begrepp som skulle tjäna dessa syften bättre. Dessutom har filosofer börjat ägna sig åt att aktivt konstruera nya, bättre begrepp ämnade att ersätta de traditionella begreppen. Detta har kommit att kallas för begreppslig ingenjörskonst eller konceptuell ingenjörskonst.

Ett tidigt och framstående exempel på någon som beskriver sitt eget arbete som begreppslig ingenjörskonst är Kevin Scharp i boken Replacing Truth (2013). I nästan 2 500 år har vi brottats med paradoxer som uppstår när vi använder begreppet sanning. Roten till problemet är enligt Scharp inte att vi resonerar felaktigt utan att själva sanningsbegreppet är defekt.

Han menar att kompetenta språkanvändare inte kan undvika paradoxerna eftersom reglerna för korrekt användning av ordet ”sanning” leder till motsägelser. I vardagen orsakar det sällan problem men när vi ägnar oss åt systematisk filosofi och vetenskap finns det anledning att ersätta sanningsbegreppet. I ingenjörskonstens anda har Scharp konstruerat två nya begrepp avsedda att fylla samma funktion – utan motsägelserna.

Under etiketten ”begreppslig ingenjörskonst” har en brokig samling av projekt sammanfösts, och det är en öppen fråga om alla dessa projekt har gemensamma egenskaper som är relevanta nog för att motivera en gemensam etikett. Diskussionerna om begreppslig ingenjörskonst tar huvudsakligen avstamp i tre källor: Carnapiansk explikaton, ameliorativ analys och begreppsetik. Låt oss titta närmare på dem i tur och ordning.

Synen på filosofi som ingenjörskonst artikuleras ursprungligen av Rudolf Carnap, som talade om sin filosofiska verksamhet som ”språklig ingenjörskonst. (Och Richard Creath myntade 1990 termen ”begreppslig ingenjörskonst” för att beskriva Carnaps syn på filosofi.)

Att konstruera begrepp för teoretiska syften är som att konstruera en motor för ett fraktflygplan, menade Carnap. Båda är ingenjörsproblem, som bör utvärderas efter hur väl konstruktionen fungerar för våra syften.

På 1940-talet utvecklade Carnap en metod som han kallade explikation. Den gick ut på att ersätta bristfälliga begrepp med liknande begrepp som är mera exakta och vetenskapligt fruktbara. De nya begreppen möjliggör nya hypoteser och bättre förmåga att särskilja, förutsäga och förklara olika fenomen. Metoden är baserad på hur begreppsbildning går till i naturvetenskapen och matematiken, men det nya var att Carnap försökte tillämpa samma metod på filosofiska och vetenskapsfilosofiska begrepp.

År 2000 introducerade Sally Haslanger idén om ameliorativ analys (det vill säga, förbättrande analys) i en inflytelserik artikel där hon bland annat omdefinierar begreppen genus, kvinna och man. Med inspiration från kritisk teori och marxistisk feminism bakar hon in idén om samhällelig underordning respektive överordning i sina definitioner av kvinna respektive man.

Syftet var inte att fånga vad folk faktiskt menar när de använder ett ord som ”kvinna” utan att revidera ordets mening för att göra det användbart för feministisk teori och politik. (Noterbart är att anhängare av kritisk teori förnekar åtskillnaden mellan teoretiska och politiska mål.) Ameliorativ analys är alltså en metod för att göra begrepp användbara för våra (legitima) syften, och för Haslanger är syftet att avslöja och motverka samhälleligt förtryck.

År 2013 myntade David Plunkett och Alexis Burgess termen “begreppsetik” för det normativa studiet av vilka begrepp som vi bör använda och hur vi bör använda dem. Som ett normativt fält är begreppsetiken i princip fristående från ansatser att förändra och konstruera begrepp, men utvärdering och förbättring av begrepp går i praktiken ofta hand i hand och begreppsetik är en del av den ameliorativa analysen.

Burgess och Plunkett betonar att våra begrepp inte bara påverkar vad vi kan tänka och säga, utan att de i en bredare bemärkelse påverkar vad vi kan göra och vilka vi kan vara. Tydliga exempel på detta ser vi i förändringen av juridiska begrepp – till exempel begreppet äktenskap som har kommit att inkludera samkönade par.

Under det senaste decenniet är det inte bara fler som har anammat detta sätt att se på och utöva filosofi, utan det har också uppstått en livlig debatt om metodens roll och historia. (Detta är i linje med ett allmänt ökat intresse för filosofisk metod – se till exempel här, här eller här.) Flertalet konferenser och specialnummer i tidskrifterna har de senaste åren ägnats åt begreppslig ingenjörskonst, och det beskrivs ofta som ett nytt och hett område i filosofin. Samtidigt anser många att begreppslig ingenjörskonst har utövats sedan långt tillbaka i filosofins historia, mer eller mindre omedvetet.

Men vad motiverar då all uppståndelse? Ska vi förstå begreppslig ingenjörskonst som ett banbrytande förhållningssätt till filosofi eller bara som en ny, klatschig beteckning på något som filosofer sedan länge har ägnat sig åt?

Oavsett hur vi tolkar historiska filosofers verksamhet så är det relativt nyligen som filosofer har anammat en uttalat instrumentell syn på sin verksamhet, som en konstruktion av språkliga redskap ägnade åt specifika syften. Det som garanterat är nytt är att det nu finns ett forskningsfält ägnat åt systematisk reflektion över förutsättningarna för denna aktivitet.