Det är en del av vår vardag att både ge och ta emot moraliska råd. Vi tycker det är hjälpsamt att fråga någon vi litar på ”Vad ska jag göra?”. Du känner nog igen svaren: ”Du borde prata med henne!”, ”Jag skulle inte göra det om jag var du”, ”Blanda dig inte i” och ”Mitt råd är att vara vänlig oavsett”. Alla de här är försök att vägleda andra i hur de ska leva sina moraliska liv.

Vi ger råd till våra vänner, kolleger, familjemedlemmar, men även till främlingar. Ibland gör vi det med värme, ibland motvilligt och ibland oinbjudet. Vi tar också emot råd som kan kännas hjälpsamma, irriterande eller till och med förmätna.

Men vad gör vi egentligen när vi ger moraliska råd? Vad för sorts handling är det? Delar vi med oss av fakta, ger vi vår åsikt eller försöker vi påverka beteende? Vad gör någons råd bra, dåliga, hjälpsamma eller förmätna?

Min avhandling, How to Guide with Words: Moral Advice as a Speech Act (2025), utforskar de här frågorna. Den argumenterar att moralisk rådgivning är en distinkt sorts talhandling som är central när vi hjälper varandra resonera, fatta beslut och handla moraliskt. Det är något som vi gör med ord som förtjänar mer uppmärksamhet inom både moral- och språkfilosofin.

Talhandlingsteori, framtagen av J. L. Austin och senare vidareutvecklad av John Searle, börjar med en väsentlig insikt: När vi talar så gör vi inte bara ljud och representerar inte bara världen med våra ord – vi utför också handlingar. Som exempel, när vi lovar, ber om ursäkt, varnar, klandrar eller namnger något så utför vi vad filosofer kallar för ”talhandlingar”.

Att rådge är också en sorts talhandling. Det är inte att berätta för någon vad man tror eller, för den delen, att presentera information man tror är sann. Rådgivning tillhör familjen av talhandlingar som kallas för ”direktiv”. När en talare utfärdar ett direktiv så är deras mål att påverka – eller mer specifikt, vägleda – åhörarens handlingar.

Till skillnad från kommandon, ett annat direktiv men ett som kräver efterlevnad, så bjuder rådgivning in åhöraren att resonera. Det ger anvisar utan tvång. Det ger vägledning samtidigt som det låter åhöraren själva överväga skälen för eller emot.

Eftersom åhöraren lämnas fri att inte hålla med eller att avvisa rådet så kan rådgivning vägleda samtidigt som det respekterar åhörarens autonomi. Som ordspråket lyder, man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka.

Även om den som ger moraliska råd är övertygad om att en specifik handling är moraliskt bättre så går deras roll som rådgivare ut på att låta åhöraren bestämma själv och stödja deras moraliska resonerande. Därför beskriver jag rådgivning som ett ”åhöraren-först direktiv”: Det handlar om att hjälpa den andra personen fatta bättre beslut för sin egen skull.

Det leder oss till den centrala filosofiska frågan: Vad gör ett yttrande till just talhandlingen att rådge?

Jag argumenterar för att den viktigaste faktorn är talarens avsikt. När någon säger ”Jag skulle inte ljuga om det där” så kan det utgöra en varning, ett påstående eller ett löfte. Men om talaren avser det som vägledning, med avsikten att hjälpa åhöraren fatta bättre moraliska beslut, då är det moralisk rådgivning.

I termer av talhandlingar så betyder det här att talaren har en specifik illokutionär avsikt: Genom att säga något avser talaren att deras yttrande självt ska utföra en rådgivande akt. Samtidigt har de också en perlokutionär avsikt: genom (eller per) att yttra de rådgivande orden avser talaren att åhöraren ska reflektera och resonera, och slutligen bli vägledd i sitt handlande. Att bara säga orden är inte nog: Vi måste mena dem som råd, med syftet att hjälpa någon resonera om vad de ska göra.

Utan någon avsikt att ge råd så har inte talhandlingen att rådge utförts, även om fraser som ”Mitt råd är att …” eller ”Jag råder dig att …” har använts. Omvänt så behöver ett råd inte accepteras eller ageras på för att räknas som det. Det som spelar roll är avsikten bakom talarens ord, inte utfallet.

Det finns två väsentliga sätt som rådgivning kan misslyckas. Ibland feltänder råd, eftersom talaren saknar ställningen att ge det. Tänk till exempel på någon som ger råd utan att ha kunskap eller erfarenhet inom det relevanta området. Råd om hur man spelar gitarr från någon som inte vet hur man spelar gitarr skulle feltända. Ibland missbrukas råd, som när det är manipulativt eller ges utan hänsyn till åhöraren.

Men det finns något egendomligt med moraliska råd: Personen som ger råd kan tilldelas ställning att ge rådet av mottagaren. Vi väljer vem vi litar på och vem vi släpper in i vårt moraliska resonerande. Vi ber om moraliska råd från familj och vänner trots att de kanske saknar relevant kunskap eller erfarenhet, helt enkelt för att vi litar på att de ger råd värda att höra.

Det är det här som får mig att anse att moraliska råd är en spännande form av kommunikation: Om de lyckas eller inte kan bero, inte bara på rådgivarens kunskap eller erfarenhet, utan också på den tillitsrelation som finns mellan rådgivaren och mottagaren – huruvida åhöraren litar på talaren som någon värd att lyssna på.

Min avhandling ger ett nytt sätt att förstå den här bekanta men underutforskade praktiken av att ge moraliska råd. Genom att se moralisk rådgivning som en handling som vägleder med ord så kan vi bättre förstå dess roll i att forma våra moraliska beslut och reflektioner över våra relationer.

Nästa gång du får råd, fundera på att vara lite mer uppmärksam på inte bara vad som sägs, utan också hur och varför rådet ges. Det skulle kunna visa något om hur talaren ser sin roll och sin relation till dig.

Kim, Jiwon (2025). How to Guide with Words: Moral Advice as a Speech Act. Doktorsavhandling, Lunds universitet.

Avhandlingen är fritt tillgänglig och kan laddas ner från Lunds universitets forskningsportal.

Texten är översatt från engelska av Niklas Dahl.