President Donald Trump.
Man kan knappt lägga orden på rad utan att känna ett styng av sorg i bröstet. Sedan han tillträdde världens mäktigaste politiska ämbete har Trump bland annat strypt finansieringen för viktig forskning och inlett utrensningar bland expertis inom myndigheter. Vissa menar att det inte längre är möjligt att vara forskare i USA, om ens forskning rör ämnen som Trumpadministrationen tagit sikte på (Scientific American 18/2).
Även i Sverige är den fria forskningen hotad. Förra årets rapporter från Universitetskanslersämbetet och Nationella sekretariatet för genusforskning är dyster läsning.
Ett av de mest anmärkningsvärda hoten som riktats mot svensk forskning hittills i år är interpellationen från riksdagsledamoten Josef Fransson (SD). Fransson har svalt konspirationsteorin att akademin är en vänsterpolitiserad institution. Han riktar sig till utbildningsministern med frågan:
”Hur vidsträckt anser ministern att konceptet om akademisk frihet ska vara och ska denna till exempel kunna inrymma undervisning i extrema och totalitära ideologier?”
Akademisk frihet, för Fransson, tycks inte omfatta forskning och utbildning som ger evidens och klarlägger argument som talar emot hans ideologiska övertygelser. Sådana kunskaper och insikter är, i hans ögon, politik.
Många olika aktörer har ett ansvar att motverka politikens inflytande över akademin. Inte minst akademin själv. Det duger inte att passivt se på medan maktens fingrar sluter sig kring våra lärosäten. Hoten kräver handling.
Ett sätt att ta åtminstone en del av det ansvaret är att vara transparent. Forskare och forskande organisationer bör utveckla sina plattformar för forskningskommunikation och dialog med det omgivande samhället. Öppenhet är den starkes försvar.
Om akademin tydligt visar vad den gör, och på vilka grunder, minskar skälen till misstänksamhet.
Svensk filosofi är ett sådant initiativ. Vi skapar transparens, vilket vi tror är en nyckelkomponent i försvaret mot de krafter som hotar akademin. Tidskriften bidrar till att skydda och legitimera filosofi som disciplin.
Vi tror också att transparensen är ett sätt att utveckla filosofin. Expertisens dialog med allmänheten tvingar fram nya sätt för forskare att tänka på, liksom att de frågor som dialogen väcker signalerar allmänhetens intressen. Och självklart borde forskare ta allmänhetens intressen på allvar, eller hur?
Det där sista skriver jag med tunga fingertoppar. Allmänheten ger personer som Donald Trump och Josef Fransson sina politiska mandat. Om inte forskare besvarar allmänhetens frågor är auktoritära politiker villiga att göra det i deras ställe. Jag tror därför att filosofer har skäl att fundera på om deras forskning har ett värde utanför seminarierummet – och om de har råd att stå utanför dialogen med det omgivande samhället.
Många har redan funderat färdigt: Allt fler filosofer skriver allt fler artiklar för Svensk filosofi.
Det gläder en redaktör. Inte bara för att forskarnas engagemang gör tidskriften bättre, utan för att det gör filosofin som akademisk disciplin tryggare. Varje replik i filosofins dialog med allmänheten gör interpellationer som Franssons svårare att skriva.
Eller hur?
