Ett kvartsekel efter Svenska kyrkans separation från staten har unga människor med kors kring halsen blivit en vanlig syn på Stockholms gator, samtidigt som katolicismen trendar bland kulturpersoner och medierna tycks ha ett närmast omättligt behov av David Thurfjell. Vem såg detta komma?

Kanske den som följt internationella akademiska diskussioner om ”postsekularitet”, där den nyligen bortgångne filosofen Jürgen Habermas hör till dem som uppvärderat religionens betydelse i människors privatliv och i samhället.

Sekulariseringstesen – idén att religionens roll gradvis minskar under moderniteten – har omprövats, och även i Sverige, ofta framhållet som det mest sekulära av länder, har religion på senare år fått en större roll, inte bara i enskilda människors liv utan också i samhällsdebatten och politiken.

Sverige är därmed del av en global trend. Det pågår nämligen en ”religiös vändning i världspolitiken”, enligt kyrkohistorikern Joel Halldorf, som analyserar detta i Makten och det heliga.

Vändningen inleddes, enligt Halldorf, i Iran 1979, då ayatollan tog makten från den sekuläre shahen. Andra exempel är det islamistiska Hamas allt starkare ställning i kampen för ett fritt Palestina, hur Narendra Modi förklarat sin hindunationalistiska politik gudomligt sanktionerad, hur Rysslands krig mot Ukraina legitimerats i andliga termer samt hur Trump deklarerat att ett gudomligt ingripande räddade honom från mordattentatet i Pennsylvania 2024.

Varför har religion blivit en politisk faktor så till den grad att antalet konflikter i världen med religiösa motiv, enligt vissa (häpnadsväckande) studier, har ökat från 3 procent 1975 till 55 procent 2015? Halldorf menar att en orsak är att politiken avideologiserats och inträtt i en visionslös era av ”postpolitik”, där politiska partiers, liksom folkrörelsernas, medlemstal minskat drastiskt samtidigt som politiken reducerats till en trist administrativ syssla syftande till att upprätthålla status quo. Samtidigt visar undersökningar att allt fler uppfattar att samhällsutvecklingen går åt fel håll. Det öppnar för religionens återkomst eftersom vi behöver något att tro på – hopp och visioner om en bättre värld.

Den religiösa komponent som står i fokus för Halldorfs analys är ”det heliga”, ett begrepp han hämtar från teologen Rudolf Ottos Das Heilige (1917) och som betecknar en transcendent gudomlig kvalitet som inte bara kan finnas hos Gud själv, utan i platser, objekt eller personer. ”Det heliga” står också för något omskakande, som vi lockas av, känner vördnad för och upplever att det är tabu att kränka. Det är en erfarenhet, som kan vara privat såväl som kollektiv, och som inte är helt olik Immanuel Kants idé om det sublima (vilket Otto själv noterar).

Eftersom jag inte är lika övertygad som Halldorf om att religion är nödvändigt för demokratin, samhället eller i människors liv, utan tror att andra fenomen kan fylla samma funktioner lika väl, hade jag dels föredragit ett mindre religiöst kodat begrepp än ”det heliga”, dels hade jag velat skilja mellan ting eller idéer som tillskrivs helighet och erfarenheter av transcendens. Kanske hade vi kunnat kalla de förra för ”det okränkbara” och för de senare hade vi kunnat låna Ottos begrepp ”det numinösa”.

Att det är svårt att sätta ord på ting, idéer och erfarenheter inom den här kategorin tillhör dock sakens natur. För Halldorf är det i alla fall ”det heligas sociala dimensioner” som är i fokus. Att ”det heliga” kan användas till att mobilisera människor att agera tillsammans mot ett högre mål gör det till en ”politisk kraftkälla.”

Religionen påminner oss om att det finns andra och högre värden än realpolitikens – värden som också kan inspirera och forma politiken. ”Det heliga” kan exempelvis innefatta tron på mänskliga rättigheter, kärnfamiljen, nationalism eller det klasslösa samhället – sådant som överstiger individen och som vi är beredda att ta strid för. Detta är förstås på gott och ont.

Mycket av bokens fokus ligger på religionens roll i amerikansk politik och inom den samtida ytterhögern. Halldorf beskriver att Trump representerar en bredare religiös vändning i USA: från evangelikalers mer etiska och intellektuella förhållningssätt till de mer känslobetonade och karismatiska pentekostala kristna, alltså pingstvänner. De oberoende pentekostala samfunden har vuxit mycket i USA på evangelikalernas bekostnad de senaste decennierna.

Ändå skriver Halldorf – och här hänger jag inte riktigt med – att de evangelikalas roll i den amerikanska politiken stärkts och att den överväldigande majoriteten av vita evangelikaler stöder Trump.

Han har även stort stöd inom de oberoende pentekostala samfunden, där många delar ytterhögerns etablissemangskritik. Detta torde vara okänt för många svenskar och är viktig kunskap för att förstå amerikansk politik. Viktigt är också förståelse för Trumps bakgrund inom ”framgångsteologin” och den kristna sionismens framfart.

Gudstro och deltagande i kyrkans aktiviteter är inte centralt för ytterhögern, som i stället använder religion som ett medel för den egna politiska ideologin. Kristendomen reduceras till en fråga om kulturarv, identitet och värderingar. Detta sätt att använda religion är, enligt Halldorf, antitesen till kristendomen eftersom det rör sig om avgudadyrkan. Nationen, folket, kulturen och identiteten tar Guds och kyrkans plats och kristendomen görs till redskap i den nationalistiska kampen.

Halldorf visar på bristfälligheten i bibeltolkningar som ligger bakom ytterhögerns religiösa politik och framhåller bibelpassager som snarast ger stöd åt motsatt politik. Han betonar också att till skillnad mot i USA, där kristna väljare stöttat den framväxande ytterhögern, har europeiska kristna generellt förhållit sig skeptiska till densamma – trots ytterhögerns självbild som kristendomens räddare.

Medan amerikanska frikyrkliga är kritiska till invandring och mångkultur, tenderar svenska dito att vara positiva till samma fenomen. I Sverige är det ”kulturkristna” – alltså personer som sällan går i kyrkan och saknar gudstro, men identifierar sig med kristendomens kulturella arv – som lockats av ytterhögern, medan troende och trossamfund förhållit sig kritiska.

Med tanke på att krigsminister Pete Hegseth med flera inom den amerikanska religiösa ytterhögern inte bara anser sig utkämpa ett kulturkrig utan en apokalyptisk andlig strid kan vi nog förvänta oss att den typen av tongångar kommer att bli mer frekventa även inom svensk ytterhöger kommande år.

Med Makten och det heliga i handen är vi något bättre förberedda på den olyckliga utvecklingen.