Världen behöver humaniora

Benito Mussolini och Adolf Hitler 1938. Foto: Bundesarchiv, bild 146-1969-065-24 / CC-BY-SA 3.0
Den här krönikan är från Svensk filosofis nyhetsbrev den 15 april 2025. Nästa nyhetsbrev skickas den 18 juni. Teckna en stödprenumeration innan dess för att ta del av de senaste uppdateringarna från filosofin och forskningspolitiken.
Jesper Ahlin Marceta

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar själv för åsikterna i den.

När man bildgooglar på ordet ”fascism” är sökresultaten inte lika hjälpsamma som man skulle kunna önska. Vår tids fascism är nämligen inte gryniga och svartvita fotografier. Den är inte svastikor och svulstiga italienare, eller soldater i raka led och folkmassor med höjda högerarmar.

Hade vår tids fascism varit sådan skulle det ha varit enkelt att peka på den och säga: Fascism!

Kanske var det lika svårt på 1930-talet att urskilja fascismen och varna för dess fasor. Man kunde helt enkelt inte tro att den politiska utvecklingen var på riktigt.

– Det kan inte vara länge, sa Hedwigs mor i Vibeke Olssons roman Molnfri bombnatt samma dag som Hitler kom till makten.

Hedwigs mor hade fel, fick de lära sig. Det skulle komma att bli värre. Mycket värre.

För att se vår tids fascism behöver de historiska fotografierna kompletteras. Vi måste titta på begrepp och teorier – abstrakta språkliga konstruktioner – och tolka den empiri som finns tillgänglig. Humanistiskt grovarbete.

Kanske är vår tids fascism osynlig, om man inte betraktar den genom humanioras linser.

Tillämpar man sådana metoder framträder en bild av Donald Trump som fascist. Hans administration bär flera för fascismen utmärkande egenskaper, som exempelvis auktoritär och populistisk nationalism där den politiska makten samlas kring en diktatorisk ledare som förtrycker oppositionella röster utan hänsyn till individuella rättigheter.

President Trump har inte ersatt stjärnbaneret med en svastika, och han är ingen svulstig italienare. Men f-ordet ligger ändå nära till hands.

Kanske är vår tids fascism osynlig, om man inte betraktar den genom humanioras linser. Kunskaper i historia, litteratur och språk gör det möjligt att uttyda de tecken som blottlägger politikens verkliga ansikte.

De humanistiska forskningsämnena kan därför vara viktigare än på länge. Insikter om makt, identitet och andra humanistiska studieobjekt är nödvändiga för att vi till fullo ska förstå vår samtid.

Forskning i humaniora måste värnas. Samma sak gäller mötesplatserna mellan humanioras experter och den breda allmänheten, så att akademins kunskaper och insikter når ut till samhället. Demokratin försvaras i samtal på det öppna torget.

Låt oss inte vara naiva inför den politiska utvecklingen i USA. Vi får inte lura oss att tro, som Hedwigs mor, att det inte kan vara länge. Det kan komma att bli värre. Mycket värre.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Maskmedicare Shop/Unsplash
Jesper Ahlin Marceta är bekymrad över att ingen han talade med under våren ifrågasatte hur forskare bör förhålla sig till beslutsfattare. Krönika från Svensk filosofis nyhetsbrev den 19 juni 2025.
Jesper Ahlin Marceta
Foto: Sam Szuchan/Unsplash
Den akademiska friheten fortsätter att undermineras på förbluffande sätt. Olle Risberg kommenterar det senaste exemplet på Trumps attack mot universitetet som institution.
Olle Risberg
Foto: Scott Graham/Unsplash
Redan som doktorand började Mikael Dubois arbeta som utredare i socialförsäkringsfrågor. Ute i arbetslivet har han haft stor nytta av sina filosofistudier.
Mikael Dubois
Foto: Victor Rodriguez/Unsplash
Trots en framgångsrik forskningskarriär inom filosofin var tvivlet en ständig följeslagare för Jonas Åkerman. Han ångrar inte att han satsade på filosofin. Samtidigt är han glad för att han vågade hoppa av.
Jonas Åkerman
Foto: Joshua Hoehne/Unsplash
Filosofin lärde Sara Packalén att tänka på kunskap som en ständigt växande Rubiks kub. Här berättar Sara om hur hon har nytta av sin doktorsexamen utanför filosofin.
Sara Packalén
För krig något gott med sig? Kanske att det lämnar krigsoduglingar och kvinnor att tänka för sig själva? Edvin Belin recenserar en ny kollektivbiografi om de fyra kvinnor som i andra världskrigets skugga motsatte sig dåtidens mansdominerade filosofi.
Edvin Belin
Foto: Alice Yamamura/Unsplash
David Brax är disputerad i praktisk filosofi och arbetar som utredare på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Här berättar han om hur det är att vara filosof utanför filosofin.
David Brax
Foto: Randy Jacob/Unsplash
Efter disputationen i filosofi kände Sara Belfrage en längtan efter att vara mer involverad i världen. Att göra nytta. Utanför forskningen fick hon nya perspektiv.
Sara Belfrage
Foto: Robynne O/Unsplash
Efter disputationen i filosofi eftersträvade Karl Pettersson först en fortsatt väg inom forskning. Sedan satsade han dock på ett tidigare intresse och hittade ett arbete utanför filosofin som blev mer än bara en plan B.
Karl Pettersson
Foto: Jo Leonhardt/Unsplash
I boken "Epistemic Courage" skriver Jonathan Ichikawa om ett fenomen som han kallar för just 'epistemiskt mod’. Karl Ågerup har läst boken och reflekterar kring vikten av epistemiskt mod och om riskerna omkring det.
Karl Ågerup