Som första lektion i filosofi kan jag tänka mig mycket som är sämre än att säga: Skärskåda alla ”egentligen”.
Filosofer älskar ”egentligen”. Ibland bara i hemlighet. Ibland vet de inte själva om det.
När någon använder ”egentligen” kan du vara tämligen säker på att du befinner dig på filosofisk terräng. Det är en tydlig markör för att nu, nu gör vi filosofi – vare sig talaren själv är medveten om samtalets säreget filosofiska karaktär eller ej.
Som utgångspunkt, beakta – för att gräva där jag står – några ingresser till artiklar på Svensk filosofi:
”Men vad är kärlek egentligen?” (6/4-25).
”Hur kan vi egentligen veta någonting?” (25/3-25).
”Hur långt från [de antika grekiska filosofernas] tankar står vi egentligen?” (11/3-25).
”Vi använder egenskaper för att beskriva vår värld – men vad är egentligen en egenskap?” (6/2-24).
Det är inte bara något redaktionen på Svensk filosofi har fått för sig, att ”egentligen” snabbt och smidigt för samtalet till ett filosofiskt plan. Författarna själva – filosoferna, det vill säga – använder gladeligen detta grepp.
Ett axplock (där flera utgör den första meningen i respektive text):
”Vad är egentligen skillnaden på kunskap och rena åsikter?” Åsa Wikforss
”Vad menar vi egentligen när vi säger att något är ”rätt” eller ”fel”, eller att något ”bör” utföras?” Stina Björkholm
”Vad kan moralen egentligen begära av oss?” Elsa Magnell
”Men vad gör vi egentligen när vi ger moraliska råd?” Jiwon Kim
Och, såklart:
”Vad är ’filosofi’ egentligen?” Sharon Rider
Frågan är: Vad gör vi egentligen när vi säger ”egentligen”?
Det finns såklart mer än en sak vi gör med denna term. Men jag tror inte det är helt missvisande att säga att åtminstone en sak vi gör är att vi introducerar eller bjuder in till en filosofisk kontext. I de mest generella termer är den filosofiska kontexten en av reflektion: En variant av ”egentligen” är ”när man tänker efter”.
Men en annan sak som vi gör med ”egentligen”, utöver att introducera en filosofisk kontext till samtalet – men som egentligen är samma sak – framkommer när ”egentligen” figurerar i påståenden (i stället för i öppna frågor, som i urvalet ovan).
Till exempel: ”Egentligen är vi alla egoister: Även när vi hjälper andra så gör vi det för att vi gillar att hjälpa andra – det är, i slutändan, för vår egen skull vi hjälper dem.”
Denne har tänkt efter, och sett bortom eller sett igenom det annars givna – penetrerat verklighetens förledande fernissa.
I påståenden som detta ger ”egentligen” intrycket av att talaren har ett tydligare och fastare grepp om verkligheten. Denne har tänkt efter, och sett bortom eller sett igenom det annars givna – penetrerat verklighetens förledande fernissa.
Men inte sällan tror jag att det faktiskt är tvärtom, att talaren i fråga har ett ganska löst och instabilt grepp om verkligheten. Och det har att göra med den första funktionen, introduktionen av “en filosofisk kontext”.
Så sett är det påstådda penetrerandet av verkligheten blott en rikoschett från ett ganska trubbigt och högmodigt försök att förstå verkligheten som den är: ”Penetrationen” utgörs av ett konstruerande av en mer lätthanterlig verklighet. Denna konstruktion är vad ”den filosofiska kontexten” ämnar möjliggöra. Varför alla ”egentligen” bör skärskådas.
Det tydligaste exemplet är kanske när ”egentligen” underbygger en reduktionistisk proposition, som när någon hävdar att ”i slutänden” eller ”i grund och botten” är allt bara, till exempel, egoistiska handlingar, evolutionärt urval, fysikaliska processer eller vad det nu är.
En bekant trop av det här slaget, som kan spåras tillbaka åtminstone till de grekiska sofisterna, är när något ”högre” (förnuft, argumentation, ärlighet), som vanligtvis förstås i kontrast till något ”lägre” (manipulation, påverkan, våld), påstås bara vara det ”lägre”: ”Egentligen är all argumentation påverkansförsök, ett maktutövande”.
Det problematiska med reduktionism uppstår när den ursprungliga distinktionen inte återfinns.
Tesen jag driver här är såklart inte att ”egentligen” aldrig ska användas. Flera användanden är av ett helt annat slag än de jag önskar peka på här: ”Är du hungrig?”, ”Inte egentligen, men jag kan äta.” Även när användandet är mer snarlikt det karaktäristiskt filosofiska – en rörelse från yta till djup – kan det vara helt omystiskt: Över en öl på tumanhand frågar en vän en annan, ”Men vad tycker du om honom egentligen?”
Jag önskar inte ens hävda att de reduktionistiska resonemangen är helt utan poäng. Som Bernard Williams påpekat så kan dessa tjäna till att ge oss ett mer realistiskt perspektiv till de ”högre” ting de söker att reducera.
Det problematiska med reduktionism uppstår när den ursprungliga distinktionen inte återfinns, när den glöms bort eller suddas ut. Distinktionen mellan ”argumentation” och ”våld”, till exempel, kan allt för enkelt försvinna i ett seminarierum – men skillnaden gör sig snabbt känd igen när du blir slagen.
Det kan tyckas att jag kastar sten i glashus; jag har ju själv använt ”egentligen” i framförandet av min tes.
En första sak att säga är att det att kasta sten i glashus har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det är egentligen inte så illa – åtminstone inte i filosofi; en central uppgift för filosofins kritiska verksamhet är just att spräcka glastak.
Men jag bör nog förtydliga ytterligare att tesen jag driver varken är att ”egentligen” aldrig ska användas eller ens att ”egentligen” aldrig ska användas i specifikt filosofiska resonemang.
Tesen är snarare att ”egentligen” tenderar att beslöja vissa fundamentala antaganden och logiska sekvenser, samtidigt som termen används för att förmedla att något avtäcks och fördjupas, och denna process fungerar så att det möjliggörs ett sorts filosoferande som jag finner, rent metodologiskt, ganska suspekt.
Själva antagandet att, till exempel, altruism i sig förutsätter det ena eller andra är det som får talaren att också hävda att allt egentligen är egoism – att ingen ”altruism” är äkta altruism.
Problemet härrör från ett idealiserande, utan hänsyn till hur vi faktiskt lever med begreppet – den sortens abstraktion som den filosofiska kontexten typiskt sett används för – vilket leder till en förvrängning av det idealiserade till något som, i den givna (det vill säga, den konstruerade) kontexten, presenteras som mer greppbart.
Det paradoxala i detta består i att ”den filosofiska kontexten”, som skulle göra begreppet mer greppbart, i stället får oss att tappa greppet om begreppet. Själva antagandet att, till exempel, altruism i sig förutsätter det ena eller andra är det som får talaren att också hävda att allt egentligen är egoism – att ingen ”altruism” är äkta altruism.
Men varifrån kommer insikten som ligger till grund för påyrkadendet av idealet? (Själslig introspektion var Platons förslag. Kan vi acceptera det idag?)
Åtminstone ser jag inte att “egentligen” är till någon vidare hjälp om det är filosofisk förståelse som vi söker. Det verkar snarare fungera som en rökridå.
Det är blott en tendens, effekten är inte inkodad i ordet. Men den är äkta. Och effekten hos ”egentligen” är suggestiv: Eftertraktat djup kommer, minimalistiskt paketerat, så gott som på köpet.
Detta räcker gott och väl, åtminstone för mig, för att rekommendera, som kandidat till en första lektion i filosofi: Skärskåda alla ”egentligen”. Jag tror det grundar en väldigt sund skepsis – inte minst till filosofin själv.
