Replik: Finns psykisk ohälsa?

Foto: Rohit Coudhari/Unsplash
Sofia Jeppsson ger replik på Samuel Carlsson Tjernströms reflektioner i Svensk filosofi om mentalsjukdomars äkthet och betydelse för moraliskt ansvar.
Sofia Jeppsson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar själv för åsikterna i den.

Samuel Carlsson Tjernström skriver om Thomas Szasz syn på mentalsjukdomar: Enligt Szasz och nutida Szaszianer är de en myt. ”Sjukdom” innebär, enligt dem, observerbara fel på kroppens vävnader. Virus som syns i mikroskop, frakturer eller tumörer som hittas med röntgen, högt blodtryck som mäts på armen.

Vi kan inte se eller mäta så kallade mentalsjukdomar – alltså är de inte sjukdomar alls. Detta är en skarp skillnad, säger Szaszianerna, mellan den vetenskapliga kroppsliga medicinen och den pseudovetenskapliga psykiatrin.

De har fel, men kanske inte av den anledningen som många läsare tror.

Populärbilden av psykisk ohälsa påminner om den medeltida humörläran. Medeltidsläkarna trodde hälsa bestod i en sund balans mellan blod, slem, svart och gul galla. Många nutida människor tror vi är psykiskt friska när vi har balans mellan dopamin, serotonin, oxytocin och kanske ytterligare några signalsubstanser – vi blir mentalsjuka när balansen rubbas. Lyckligtvis kan man ofta rätta till balansen med psykofarmaka.

Szaszianerna har rätt i att populärbilden är ovetenskaplig. Det finns en del intressanta korrelationer mellan neurologi och psykisk (o)hälsa, men inte mer än så. Szaszianerna har emellertid fel i sin snäva syn på både sjukdomsbegreppet och vad kroppslig medicin handlar om. När det gäller moraliskt ansvar, så har de halvrätt.

Det finns ingen konsensus om vad ”sjukdom” innebär. Medicinprofessorn Kari Tikkinens forskargrupp undersökte både lekmäns och vårdpersonals uppfattningar. De allra flesta ansåg att bröstcancer, lunginflammation och schizofreni är sjukdomar. Mycket få – men inte noll! – personer räknade in skallighet, åldrande och rökning. För spänningshuvudvärk, ångestsyndrom och laktosintolerans rådde stor oenighet. Skillnaderna mellan lekmäns, läkares och sjuksköterskors bedömningar var – kanske överraskande – liten.  

Liksom psykiatriker, så måste ryggläkarna också diagnostisera och sjukskriva baserat på vad patienten själv berättar om sitt lidande.

Filosoferna är inte heller överens. Christopher Boorse har försökt formulera en värderingsfri definition av sjukdom som statistisk avvikelse från normal funktion, men de flesta filosofer inkluderar någon normativ komponent. Jerome Wakefield föreslog ”skadlig dysfunktion”. Quill Kukla argumenterar för en pragmatisk hållning som, extremt kortfattat och förenklat, fokuserar på om det hjälper eller stjälper att kalla ett tillstånd för ”sjukdom” och behandla det medicinskt.

Zsuzsanna Chappell försvarar konceptet mentalsjukdom, och argumenterar för att vi behöver åtminstone fyra olika sjukdomsbegrepp:

Krämpor är när man är sjuk i fenomenologisk bemärkelse: man upplever sig sjuk. Kroppen eller psyket fungerar inte som det ska, och det som brukar vara enkelt blir svårt. Relationen till andra människor, den omgivande miljön, eller till och med sig själv försämras.

Åkommor har man när man är sjuk i fysiologisk bemärkelse: något har gått fel i kroppen. Detta begrepp liknar alltså Szaszianernas.

Ohälsa kan låtas beteckna sjukdom i rent medicinsk bemärkelse. Medicinsk sjukdom innefattar allt som läkare diagnostiserar och sjukvården behandlar. 

Opasslighet är när man är sjuk i en socialt erkänd bemärkelse. Det kan vara när man sjukskriver sig från jobbet, håller sig hemma, förklarar sina problem för vänner och familj, som i sin tur svarar med krya-på-dig-önskningar. Exakt vad opasslighet innebär varierar mellan kulturer och tidsperioder.

Ovanstående sjukdomsbegrepp överlappar ofta, men inte alltid. En vanlig förkylning har fysiologiska orsaker (virusinfektion) och kan ge kännbara krämpor utan att vara ett fall för sjukvården. Någon som lider av psykisk ohälsa kan ha psykiska krämpor, vara opasslig, diagnostiseras och behandlas (kanske framgångsrikt!) i vården, även fast hen inte lider av någon fysiologisk åkomma.

Hela vårdapparaten bygger på värderingen att det är bättre att vara frisk än sjuk.

Vidare så är den kroppsliga medicinen ett större och spretigare område än Szasz och hans efterföljare erkänner. Svårt ryggont är en av de vanligaste kroppsliga anledningarna till långtidssjukskrivning. Ändå finns bara svaga korrelationer mellan problemet och avvikelser man kan se på röntgen. Liksom psykiatriker, så måste ryggläkarna också diagnostisera och sjukskriva baserat på vad patienten själv berättar om sitt lidande.

Szaszianerna målar ofta upp den kroppsliga medicinen som värderingsfri, till skillnad från psykiatrin. Det är nog sant att psykiatrin är mer beroende av samhälleliga och kulturella värderingar än kroppslig medicin. 

Men de flesta filosofer anser att ”sjukdom” måste definieras delvis normativt, och hela vårdapparaten bygger på värderingen att det är bättre att vara frisk än sjuk. Även långt mer kontroversiella värderingar går att hitta överallt i kroppslig vård – det finns en hel kritisk funktionshinder-litteratur kring detta ämne!

Över huvud taget skulle den kroppsliga medicinen krympa rejält om vi inskränkte den till endast sådant som passar in på Szaszianernas snäva bild. Jag har redan nämnt svåra ryggproblem som inte hittas med fysiska undersökningar. Om vi bara ska vårda fel på kroppen, så får vi dessutom lägga ner det mesta av verksamheten på mödravårdscentraler och förlossningsavdelningar. 

Men Szaszianerna har ändå en viss poäng gällande moraliskt ansvar. Filosofer är ofta överdrivet förtjusta i att deklarera psykiskt sjuka och funktionshindrade människor ansvarsbefriade.

Ansvar och klandervärdhet är en gradfråga.

Jag har själv publicerat om detta, i referentgranskade tidskrifter och antologier liksom här på Svensk filosofi. Botemedlet är dock inte att vifta bort mentalsjukdomar som hitte-på, och hävda att alla minsann är lika ansvariga för sina handlingar. Det vi behöver är mer nyans.

De allra flesta människor är moraliska agenter i någon mån. Det gäller även personer med psykiatriska diagnoser – till och med tyngre sådana. Men förvirring, förlamande skräck, överväldigande känslor eller motsatsen, ”känslodöd” och enorma svårigheter att motivera sig, impulsivitet som i extremfallet kan göra att man nästan känner sig besatt av sina egna impulser – allt sådant måste tas med i beräkningen när man funderar över någons ansvar.

Ansvar och klandervärdhet är en gradfråga. Någon som beter sig illa efter att hens bebis fått kolik och hållit hen vaken hela natten är mindre klandervärd än någon som gör samma sak i utsövt tillstånd. Någon som känner sig trängd, pressad eller nervös kanske inte beter sig optimalt, men vi tar hänsyn till sådana svårigheter.

Vi behöver bli bättre på att sätta oss in i andras situation, empatisera och gradera ansvarshållandet, även när någon har en psykiatrisk diagnos.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Lennon Kong/Unsplash
Vad gör AI med vårt kunskapsbegrepp och vad innebär det för värdet av kunskap? Jakob Stenseke bemöter Andreas Tranviks kritik om kunskap som mänskligt fenomen i en slutreplik i debatten.
Jakob Stenseke
  • Jakob Stenseke
Foto: Liana S/Unsplash
Andreas Tranvik understryker vår egen agens och kunskapens mänskliga natur i replik till Jakob Stensekes framtidsspaning i ljuset av en AI-skriven fackgranskad artikel i filosofi.
Andreas Tranvik
  • Andreas Tranvik
Foto: Google Gemini
Vad blir kvar av filosofer när AI skriver filosofi? Jakob Stenseke skissar en framtidsutveckling där AI-filosofi gör mänsklig filosofi till en förströelse och mänskliga filosofer till munkar.
Jakob Stenseke
  • Jakob Stenseke
Foto: Anders Hansson
I sin översättning av Thomas Nagels Jämlikhet och partiskhet möter Anders Hansson en politisk filosofi som rymmer både skepsis och hopp. Med utgångspunkt i Nagels resonemang reflekterar han över vår tids politiska utmaningar och över möjligheten till en ljusare politisk framtid.
Anders Hansson
  • Anders Hansson
Foto: Mohamed Nohassi/Unsplash
I somras publicerade filosofijournalen Philosophy & Public Affairs en artikel helt författad av en AI. Ellen Svensson reflekterar kring frågor detta har väckt om målet med filosofisk forskning och varför vi över huvud taget håller på med filosofi.
Ellen Svensson
  • Ellen Svensson
Foto: Ruben Mavarez/Unsplash
Att gröna och biologiskt diversifierade städer är bra kan tyckas självklart. Men inte minst det givna drar till sig filosofens granskande blick. Här undersöker Anders Melin vilka värden urban biologisk mångfald egentligen kan sägas ha.
Anders Melin
  • Anders Melin
Foto: Greg Rosenke/Unsplash
Filosofin är den enda disciplinen som disciplinerar sig själv. Så sett är frågan vad filosofer gör när de ställer filosofiska frågor, som Anton Emilsson undersöker, en synnerligen filosofisk fråga.
Anton Emilsson
  • Anton Emilsson
Hanna Kinnunen recenserar Anders Burmans gestaltning av en av 1900-talets mest betydelsefulla tänkare, Hannah Arendt.
Hanna Kinnunen
  • Hanna Kinnunen
Foto: Zandra Erikshed. Modifierad bild.
Vad är religions roll i dagens demokratiska samhällen? Vad bör den vara? Bruno Hamnell recenserar Joel Halldorfs nyutkomna försvar för "det heligas" betydelse för politiken.
Bruno Hamnell
  • Bruno Hamnell
Foto: Jeremy Shapiro/ Wikimedia Commons
Den 14 mars 2026 gick Jürgen Habermas bort. I en replik till Anders Burman presenterar Anders Bartonek här en mer kritisk tolkning av Habermas inflytande.
Anders Bartonek
  • Anders Bartonek