Det är sällan man kommer över filosofiska tankegångar som faktiskt ändrar den inställning man hade innan.

Min första termin på doktorandutbildningen vid McGill University i Montreal var precis avklarad, men lika snabbt som den var över så var det dags att välja nya obligatoriska kurser till vinterterminen. Beslutet föll på en kurs i Kants första kritik och en i psykiatrins och den psykiska ohälsans filosofi. Kants “kopernikanska revolution” uteblev tyvärr, utan det var just min syn på psykisk ohälsa som vändes bak och fram.

Som de allra flesta, får man gissa, var min dåvarande syn på psykisk ohälsa att sätta den i paritet med fysisk ohälsa. Kanske som en produkt av att synligheten och stigmat kring psykisk ohälsa har ökat respektive minskat, samt egna erfarenheter av folk i min närhet, så kändes det som att det endast fanns en given, rimlig, position: Att se folk som lider av psykisk ohälsa som olyckligt sjuka. På grund av någon kemisk obalans i hjärnan sjuknar personer in i, till exempel, depression, och det är lika omöjligt och fel att be en sådan person om att stiga ur sängen som det är att be en person som brutit benet att ställa sig upp. Men det var innan jag läste psykiatrikern Thomas Szasz.

Szasz argumenterar, väldigt kontroversiellt ska nämnas, att psykisk ohälsa är en myt. Enligt honom är psykiatri en pseudovetenskap som parodierar och parasiterar på medicin för att rättfärdiga olika maktutövningar av myndigheter. Folk som lider av psykisk ohälsa är inte bokstavligt talat sjuka utan har snarare ”livsproblem”, enligt Szasz.  Magstarkt, minst sagt, men man måste ta i beaktning att Szasz var en utbildad psykiatriker och under en tid i amerikansk historia då han ansåg att staten gjorde enorma övertramp i form av till exempel tvångsinstitutionalisering och tvångssterilisering – inte olikt Sveriges egen historia. Jag tror att hans kritik även har stor relevans i dag. Men vad är argumenten för att psykisk ohälsa är en myt?

Det kanske mest centrala argumentet i Szasz tes kan beskrivas som att psykiatrin begår ett kategorimisstag i sitt koncept av psykisk ohälsa. Ett kategorimisstag är när man misstar en sak som tillhör en viss kategori för att tillhöra en annan. Exempel på kategorimisstag skulle kunna vara att tro att lagandan är en medlem i fotbollslaget, eller att leta efter mjukvaran hos en dator bland kretskort och hårddiskar. Ett av problemen med kategorimisstag är att de ofta medför missledande frågeställningar och slutledningar. Till exempel skulle man kunna fråga om lagandan gjorde några mål i dagens match, eller så kanske man sluter sig till att mjukvaran har försvunnit och beställer ny när man inte kan hitta den efter att man plockat isär sin dator.

För Szasz är situationen snarlik inom psykiatrin. Enligt honom så hör begreppen “sjukdom” och ”ohälsa” till fysiska saker där det refererar, främst, till lesioner (skador och dylikt) i kroppsvävnad. Men ordet ”psykisk” tillhör inte till kategorin av fysiska saker. Att sammansätta dessa två begrepp i “psykisk sjukdom”, eller  ”psykisk ohälsa”, blir därmed ett kategorimisstag med stor risk för vidare felslut.

Att leta efter orsaker till psykisk ohälsa i hjärnan, till exempel, är en omöjlighet enligt Szasz; om man hittar lesioner i hjärnan så är det inte längre psykisk ohälsa, utan fysisk!

Kategorimisstaget leder också till att behandlingen av psykisk ohälsa följer samma spår som fysisk — det vill säga behandling med operationer och mediciner. Men om man köper att det är ett kategorimisstag kan dessa medel aldrig påverka en underliggande patologi utan kan endast, i bästa fall, lindra “symptomen”. På grund av detta sluter sig Szasz till att psykisk ohälsa måste förstås som en metafor, inte bokstavlig sjukdom.

Om psykisk ohälsa bäst förstås som en metafor så sätts symptomen för psykisk ohälsa i tvivel. Resultatet måste vara att symptomen är de beteenden som orsakar problem för individen och andra eftersom det inte finns något annat att gå på. Därav Szasz påstående att psykisk ohälsa egentligen bara är livsproblem.

Grejen med livsproblem är att vad som är ett problem är oftast föränderligt och relativt till en viss kultur. Ett problem för en individ här och nu hade kanske inte varit ett problem där eller då. En person med koncentrationssvårigheter i dagens klassrum hade inte haft problem på en bondgård på 1800-talet och en sexmissbrukare som inte kan sluta vänstras (för att referera till en debatt under hösten) hade inte haft samma problem i ett polygamt samhälle.

Detta leder till tanken att det vi faktiskt kallar psykisk ohälsa endast är en missanpassning mellan individen och det samhälle den lever i. Förutom att vidare undergräva idén om att psykisk ohälsa bokstavligen innefattar sjukdom belyser detta även kopplingen som Szasz gör mellan psykisk ohälsa och rättfärdigandet av olika maktutövningar av myndigheter.

Faran som Szasz ser med att sätta likhetstecken mellan livsproblem och sjukdomar är att sjukdomsbegreppet är kopplat till vår uppfattning om ansvar: man kan inte klandra en person för, eller med rätta förvänta sig, ett visst beteende om det är kopplat till deras sjukdom eller skada; du kan inte klandra personen som brutit armen för att han inte har diskat. Problemet när det gäller psykisk ohälsa är att beteende, i bred bemärkelse, utgör symptomen på sjukdom.

Konsekvensen blir att personer som lider av psykisk ohälsa blir uteslutna från den moraliska gemenskapen som just utgörs till stor del av klander och förväntningar. I mildare fall utgör detta ett förminskande överseende när man ursäktar egentligt klandervärt beteende med hänvisning till någons psykiska tillstånd. I allvarligare fall kan det innebära kränkningar av rätten till autonomi genom rättfärdigande av tvångsvård och institutionalisering. Man riskerar alltså att, till olika grader, omyndigförklara folk som lider av psykisk ohälsa.

Avslutningsvis vill jag säga, med Szasz, att detta inte på något sätt betyder att vi inte ska hjälpa folk som inte mår bra eller att psykiatrin, som den ser ut i dag, inte gör mycket nytta. Men om han hade rätt, så bör vi omvärdera vårt sätt att se på psykisk ohälsa, och möjligen sätta en kil mellan den och fysisk ohälsa. Vi ska inte behöva utesluta människor från vår moraliska gemenskap för att hjälpa dem som mår dåligt.

Szasz tankegång kvalificerar kanske inte som en kopernikansk revolution, men för en försynt kurs på tre högskolepoäng — inte fy skam.