För några månader sedan uppmärksammades hur filosofen Martin Petersson hindrades att undervisa om Platons dialog ”Gästabudet” på en kurs vid Texas A&M. Detta för att dialogen innehåller en myt om könsidentitet, ett ämne som enligt dekret från Trump-regimen inte är lämpligt och därför inte tillåtet att utsätta unga studenter för.

Just eftersom det var så uppenbart absurt var de flesta kommentatorer eniga: Detta var ett oacceptabelt ingrepp i Peterssons akademiska frihet och en ideal illustration av det drastiskt förändrade villkoren för akademiskt arbete i USA det senaste året. (Petersson skrev själv om fallet här.)

Spola fram några månader, och ett betydligt mindre solklart, och därför principiellt mer intressant, fall har seglat upp på agendan. Filosofisajten Daily Nous rapporterade häromdagen att den kontroversiella och högerprofilerade filosofen Nathan Cofnas fått sin anställning ifrågasatt av kollegor och studenter vid universitetet i Ghent.

Cofnas har gjort sig känd som bloggare och skribent på bland annat den libertarianska nättidskriften Quilette. Såväl där som i delar av sitt akademiska arbete har han försvarat (vad han kallar) en ”rasrealistisk” position. Han har hävdat att svarta tenderar att vara mindre intelligenta än vita och att bristande representation i meritokratiska system därför inte är något problem. Om det inte vore för att positiv särbehandling underminerat meritokratin, påstår han, hade inte svarta nått framträdande positioner inom annat än idrott och underhållning. I en meritokrati hade Harvards fakultet rekryterats från deras bästa studenter, vilket betyder att det knappt skulle finnas några svarta professorer.

Dessa uppfattningar förefaller vara skolboksexempel på rasism. De som skrivit under protesten menar att Cofnas bedriver rasistisk pseudovetenskap, att hans yttranden bryter mot universitetets etiska kod och att han därför inte bör få vara kvar. Denna etiska kod innehåller bland annat följande:

Yttrandefriheten är inte obegränsad:
Du får inte uppmana till diskriminering, hat, våld eller segregering.
Du får inte sprida idéer om rasers överhöghet, eller rasism.
Du får inte vara medlem i grupper eller föreningar som förordar diskriminering eller segregering.
Du får inte ägna dig åt ”negationism”.

Det spelar roll var emfasen ligger här: Är det för att hans yttranden är kränkande och uppmanar till diskriminering som han bör uteslutas, eller är det främst för att han ägnar sig åt pseudovetenskap? De allra flesta är överens om att universitet inte kan erbjuda hemvist till alla typer av kunskapsanspråk. Vi bör rimligen utesluta saker som pseudovetenskap och konspirationsteorier. Men alla är inte överens om var dessa gränser går, eller vem som bör ha rätten att avgöra detta. 

Ghents rektor har försvarat anställningsbeslutet utifrån principen om akademisk frihet, och menar att oenigheter måste få existera inom ett universitet. Forskare bör tillerkännas autonomi och akademisk frihet, och kontinuerligt ifrågasätta och kritisera varandra inom universitetssystemet.

Rektorn förtydligar att hon är bekymrad över Cofnas uttalanden, och att det är en fullt rimlig reaktion att bli upprörd, sårad eller störd av dem. Ett universitet måste göra två saker: ge utrymme för oenighet och debatt, men också erbjuda en respektfull och inkluderande miljö. 

Detta är intressant eftersom vi naturligtvis kan säga att existensen av oenighet är en essentiell del av den akademiska frihetens funktion, men samtidigt: Om det vi är oeniga om är vad som bör rymmas inom ett universitet, så måste vi fatta beslut – och då måste oenigheten få en lösning.

Cofnas har publicerat sig i en rad respekterade akademiska tidskrifter, och tycks mer än väl kvalificerad om man bara tänker bibliometriskt. Han tycks också genuint osympatisk, och som en person intresserad av att använda sin frihet för att uttrycka så kränkande synpunkter som han bedömer att han kan komma undan med. Det är i relation till sådana fall som våra principer testas. De tvingar oss att urskilja legitima skäl att begränsa den akademiska friheten från våra substantiella invändningar mot innehållet i vad som påstås, vilka hade kunnat dryftas i en seminariekontext.

Vad som gör fallet särskilt intressant är att filosofiämnet typiskt sett inte präglas av konsensus. Vi har vilt oförenliga uppfattningar vilket garanterar att det finns filosofer som går igenom en hel karriär försvarandes enbart falska påståenden. En filosof kan vara inflytelserik och värdefull för att hen erbjuder det bästa teoretiska försvaret för en position som med största sannolikhet är falsk. Filosofer är också vana vid att försvara genuint obehagliga positioner som en del av testandet av idéer, och vid att ifrågasätta att vår intuitiva respons på dessa positioner ska tillskrivas någon epistemisk vikt.   

Cofnas erbjuder på ett sätt en spegelbild av vad som hänt med forskare inom ämnen som genusvetenskap i USA senaste året, som förlorat finansiering till följd av regimens uppfattning om vad som är tillåtet. Även om denna utveckling varit mycket mer svepande och initierad uppifrån så är argumentationen snarlik: man hävdar att det är pseudovetenskap, att den är politiskt motiverad och skadlig för nationen eller studenterna och inte bör beredas utrymme inom ett universitet eftersom deras närvaro ger en legitimitet de inte förtjänar.

Akademisk frihet existerar åtminstone delvis för att det gynnar kunskapsutveckling att vi har en mångfald av perspektiv. Man kan argumentera för att det är viktigt att ha en person som Cofnas som påminner om och argumenterar för positioner som helt uppenbart har stort inflytande i samtida politik. Samma mångfald motarbetas naturligtvis av att vi ger legitimitet till kränkande uppfattningar.

Som Ghents rektor indikerar, så är detta avvägningar och i slutänden omdömesfrågor. Hon hade givetvis kunnat använda precis samma argument, men vägt dem annorlunda och landat i att han inte borde få behålla sin anställning.