Jürgen Habermas var den sista tänkaren i stor stil, en intellektuell gigant som var lika mycket sociolog som filosof och dessutom konsekvent arbetade med ett historiskt perspektiv. Den stolta kontinentalfilosofiska tradition som kan föras tillbaka till Immanuel Kant och Georg Wilhelm Friedrich Hegel hade i honom sin sista riktigt betydande företrädare. Ja, det är som om en hel epok i den europeiska idéhistorien går i graven med honom.

När Habermas dog den 14 mars 2026 hade han en lång karriär bakom sig som sträckte sig över sju decennier. Född 1929 var han bara ett litet barn när Hitler kom till makten och sexton år när världskriget slutade. De mörka erfarenheterna av kriget bar han alltid med sig. Det visade sig bland annat i hans resoluta avståndstagande från den exkluderande nationalismen till förmån för författningspatriotism, övernationella samarbeten och kosmopolitiska strävanden.

I unga år arbetade Habermas som assistent åt Theodor W. Adorno och senare övertog han Max Horkheimers professur i Frankfurt. Om Adorno och Horkheimer brukar räknas som de främsta företrädarna för Frankfurtskolans första generation var Habermas deras självklara efterföljare. Han tog starka intryck av Upplysningens dialektik, deras nattsvarta uppgörelse med det moderna samhällets instrumentella förnuft som de menade hade öppnat vägen för Auschwitz och Hiroshima. 

Men efterhand kom Habermas fram till att Adorno och Horkheimer lade alltför stor vikt vid upplysningens förtryckande sida. Upplysningen har också en annan sida, som är frigörande och riktas mot alla former av herravälde. Habermas tröttnade aldrig på att insistera på att det är mer upplysning vi behöver, inte mindre.

Med kritisk udd mot alla föreställningar om värderingsfri forskning gjorde han gällande att vetenskapen kan och bör ställas i den mänskliga frigörelsens tjänst. Han talade uttryckligen om vetenskapens emancipatoriska kunskapsintresse, som han kontrasterade mot två andra slags vetenskapliga kunskapsintressen. Något förenklat kan man säga att han tänkte sig att naturvetenskaperna utmärkts av ett tekniskt kunskapsintresse, humanvetenskaperna av ett praktiskt och samhällsvetenskaperna av ett emancipatoriskt. Med sina sociologiska och filosofiska analyser ville Habermas själv bidra till den mänskliga frigörelsen. Liksom Marx strävade han efter att inte bara förstå världen, utan också förändra den.

Efter en avhandling om Friedrich Schelling fick han i början av sextiotalet sitt genombrott med boken Borgerlig offentlighet. Där skildrar han framväxten, utvecklingen och förfallet av den borgerliga typen av offentlighet. Med ett livaktigt tidningsväsende där gemensamma angelägenheter diskuterades på kaffehusen hade den politiska och litterära offentligheten sin storhetstid under sent sjuttonhundratal och tidigt artonhundratal. Men trots idealet om öppenhet var den redan från början borgerligt präglad såtillvida att ett likhetstecken i praktiken sattes mellan borgaren i den ekonomiska sfären, medborgaren i den politiska och människan i privatsfären. Till följd av kapitalismens och mediernas utveckling undergrävdes offentligheten även socialt från senare delen av artonhundratalet och framåt.

Som ofta hos Habermas utgår boken från en mörk samtidsdiagnos och framställningen har närmast karaktären av en förfallshistoria. Men de normativa ideal om rationella och jämlika samtal som i teorin präglade den borgerliga offentligheten – även om verkligen aldrig såg ut på det sättet – fortsatte han att försvara. 

Som ett alternativ till den fientligt inställda antagonismen och det strategiska, instrumentella handlandet som manipulerar människor lyfte han fram det kommunikativa handlandet som syftar till konsensus och ömsesidig förståelse. Även här är idealet det rationella samtalet i vilket alla får delta och där det goda argumentet uppfattas som avgörande, snarare än vem det är som uttalar det. Utifrån sådana ideal utvecklade Habermas vad han kallade en deliberativ demokratiteori som betonar medborgarnas överläggningar med sig själva och andra som avgörande i det demokratiska samhället.

Under åttiotalet förde han vidare sin kamp för upplysning i termer av det moderna projektet. Då riktade han sin kritik mot så kallade postmoderna teorier som fördes fram av tänkare som Jean-François Lyotard, Michel Foucault och Jacques Derrida. De texter han skrev i samband med detta hör knappast till hans mest övertygande. I vanliga fall brukar hans analyser vara gediget empiriskt förankrade, men här framstår anklagelserna mot hans franska kollegor som grovt förenklade. 

Och misstron och missförstånden var ömsesidiga. I hög grad talade Habermas och hans förment postmoderna antagonister förbi varandra, men senare skulle han i någon mån förenas med Derrida när de tillsammans engagerade sig för en gemensam europeisk identitet efter terrorattentatet den elfte september 2001.

Monumentet i det sena författarskapet blev Auch eine Geschichte der Philosophie från 2019, där Habermas med bred pensel skildrar den västerländska filosofins historia med fokus på relationen mellan tro och vetande från antiken till det han kallar samtidens postmetafysiska tillstånd. Det omfattande tvåbandsverket vittnar om en enastående överblick och framstår som en värdig kulmen på ett livslångt arbete i den levande lärdomens och filosofins tjänst.

I sitt hemland var han därtill en flitig samhällsdebattör som tog ställning i praktiskt taget alla efterkrigstidens mest diskuterade politiska frågor, som arvet från nazismen, radikaliseringen kring 1968, den nyliberala och konservativa vändningen, murens fall, högerpopulismens framväxt och kriget i Ukraina. Han skrev också mängder av kortare texter om tänkare som han på olika sätt kände valfrändskap med, som George Herbert Mead, Ernst Bloch och Hannah Arendt. Hans sätt att ta sig an deras tänkande visar på hans utpräglat dialogiska arbetssätt. Filosofin förstod han som ett ständigt pågående samtal.

Det är i dag inte helt enkelt att bedöma den framtida relevansen av Habermas omfångsrika och mångförgrenade verk, men sannolikt kommer han tillsammans med Arendt och Foucault att gå till historien som en av nittonhundratalets mest betydande teoretiker. Nu är de alla döda, men den kritiska teorin i vid mening – som alla tre ändå kan sägas ha företrätt – lever förhoppningsvis vidare. I vår mörka samtid har vi alltjämt ett skriande behov av olika former av systematiskt kritiskt tänkande som syftar till demokratisk fördjupning och mänsklig emancipation.