För inte så länge sedan berättade min mamma något intressant för mig. Den lokala second hand-butiken kryllar alltid av alla möjliga begagnade saker till salu, men hon tyckte sig ha märkt en trend. Nämligen att traditionella norska saker ofta ligger kvar länge innan de säljs, medan mer exotiska varor försvinner direkt. En norskvävd matta kan till exempel finnas kvar i månader, medan en persisk matta säljs på en dag.

Ett tag därefter strosade jag runt i Oslos centrum och märkte en liknande trend. Det finns nästan inga matställen med traditionell norsk mat, men staden är fylld till bredden av matställen med mat från andra delar av världen. Om jag till exempel vill ha traditionella norska köttpajer, eller god gammaldags älgstek, måste jag leta – till slut brukar jag hamna på en väldigt dyr restaurang en bit bort från stadskärnan. Men jag kan å andra sidan var som helst i centrum bara se mig omkring så hittar jag bra, billiga och inte minst snabba ställen att äta mat från öst.

Både mammas och min egen iakttagelse fick mig att fundera lite: Varför är det så här?

Personligen tycker jag att det indiska köket är det bästa i världen, men det betyder inte att jag vill kasta norska mattraditioner överbord. Tvärtom. Snarare gör det indiska kökets kvaliteter att jag vill bidra till att norsk mat blir lika god och särpräglad. Det motiverar mig att vilja nå något eget som är lika bra.

Varför satsar vi norrmän så lite på traditionell norsk kultur? Varför utvecklar vi den inte i mycket större utsträckning? Varför ser vi mer utåt på världen, på andra, än inåt hemmet, på oss själva?

Jag misstänker att det inte är samma sak i många andra länder, en bit bort från Norges (och Nordens) gränser. Jag har till exempel hört att det inte är så i Japan. Jag har bott i USA i sex år och vet att det inte är så där. Jag misstänker att det inte var så i Norge under nationsbyggestiden på 1800-1900-talen heller. Varför har det blivit så nu bara hundra år senare? Jag känner att det helt enkelt är något självutplånande på gång i den norska kulturen.

Jag är fullt medveten om att detta inte gäller all traditionell norsk kultur. Till exempel tror jag att folkdräkten nog är tillräckligt lovordad, även om jag personligen önskar att vi också använde och lovordade de traditionella vikingadräkterna i större utsträckning (då vikingadräkterna är både billigare, mer praktiska och vackrare). Jag talar naturligtvis om i vilken utsträckning vi lovordar, och bör lovorda, traditionell norsk kultur, och vilken typ av traditionella norska kulturer vi lovordar, och bör lovorda. Här, som med allt annat i livet, talar vi om grader snarare än absoluta skillnader. All norsk kultur är förstås inte heller värd att lovorda, men jag har nu i alla fall börjat undra vad vi ska lovorda, och i vilken utsträckning.

Norsk filosofikultur

En kultur vi absolut inte lovordar i tillräcklig utsträckning är, i min mening, norsk filosofi. Norska filosofer ställer sig i dag inte ens frågan om det finns en kultur som vi med rätta kan kalla för “norsk filosofi”. De filosofiska institutionerna, programmen och kurserna som erbjuds vid universitet och högskolor runt om i Norge är nästan kliniskt rena från en norsk filosofikultur. Det finns inte en enda filosofikurs i Norge med namnet “norsk filosofi”, och så vitt jag vet har det under de 14 år jag har arbetat i norsk akademi inte undervisats på temat norsk filosofi i ett enda ämne på ett enda filosofiprogram vid en enda högre utbildningsinstitution i Norge. (I vissa andra ämnen, som idéhistoria vid Universitetet i Oslo, har det visserligen tidvis varit en del fokus på norskt tänkande, och därmed norsk filosofi, men inte på filosofiprogrammen, som jag syftar på här.)

Nu finns det säkert en och annan filosof “rundt omkring på berget” som tänker på en och annan filosof rundt omkring på berget som möjligen har arbetat med frågor om norsk filosofi. De existerar. Under 1970 till 1990-talen utkom till och med en serie böcker av norska 1800-talsfilosofer, med flera bra förord ​​och tankar om norsk filosofi. Men hur många läser de böckerna i dag? Böcker som annars inte längre finns i tryck, och som endast kan köpas i antikaffärer.

De tankeexperiment vi arbetar med bygger oftast på amerikanska exempel. Vi talar om den amerikanske presidenten snarare än den norske kungen. Vi föredrar att publicera oss i engelska och amerikanska facktidskrifter.

Min poäng är inte att ingen har tänkt på begreppet “norsk filosofi” tidigare, utan att det inte finns någon kultur för norsk filosofi i Norge. Varför är det så?

Vi pratar ofta om till exempel kinesisk filosofi (konfucianism), grekisk filosofi (antiken), brittisk filosofi (empirism), tysk filosofi (idealism), amerikansk filosofi (pragmatism) och fransk filosofi (existentialism). Det finns en relativt stark kultur på alla dessa områden, men varför pratar vi aldrig om norsk filosofi? Varför finns det ingen kultur för att studera norsk filosofi?

Jag tror att alla förnuftiga människor är överens om att vi ska vara öppna för andra impulser och kulturer, lära av dem och ta dem med oss i vår egen utveckling. Men jag undrar om vi norrmän överdriver det på gränsen till något kulturellt självutplånande – särskilt med tanke på att många av de impulser och kulturer vi gärna öppnar oss för inte nödvändigtvis är lika öppna i motsatt riktning. Det är också svårt för utomstående att läsa och studera norsk filosofi när inte ens norska filosofer gör det själva.

Är det något omedvetet självutplånande på gång i norsk filosofi?

De dominerande filosofistudierna i Norge i dag bygger huvudsakligen på filosofi importerad från England och USA. Det både läses, skrivs och lärs ut i mycket stor utsträckning på engelska (särskilt vid mer avancerade studier). De tankeexperiment vi arbetar med bygger oftast på amerikanska exempel. Vi talar om den amerikanske presidenten snarare än den norske kungen. Vi föredrar att publicera oss i engelska och amerikanska facktidskrifter. Norska studenter åker hellre till Boston och Chicago än Tyskland – för att studera tysk filosofi, på engelska. De få som åker till Tyskland för att studera tysk filosofi på tyska, eller till Frankrike för att studera fransk filosofi på franska, får inte jobb på universitetet när de kommer tillbaka (för att inte tala om någon som får för sig att åka till Kina för att studera kinesisk filosofi på kinesiska: Då blir det en postdok på Arbeids- og velferdsforvaltningen efteråt).

Kultur och identitet

Vi norska filosofer har en väldigt svag kultur och identitet. Vi är i huvudsak fripassagerare på andra kulturers idéer, i dag främst engelska och amerikanska idéer (även när det kommer till studier av andra tänkare från andra platser genom historien).

Identitet bygger på kulturer, och byggs med nödvändighet i kontrast till andra kulturer. Finns det någon norsk filosofi som sticker ut i förhållande till andra filosofiska trender? Om svaret är ja, varför tittar vi inte mer på det och diskuterar och vidareutvecklar dess starka sidor? Om svaret är nej, varför undersöker vi inte mer varför det är så, eller försöker skapa en mer distinkt norsk filosofi? Det skulle att bidra till att bygga identitet. Och en stark identitet ger som bekant både trygghet och mening.

Ett intressant exempel inom så kallad “analytisk filosofi” ägde rum i Australien på 1970-talet och framåt. Australien är som bekant en stor ö (!) långt bort från England och USA, där analytisk filosofi hade (och har) sitt huvudkontor. I stället för att lägga tid och energi på att resa till och anpassa sig till trender i England och USA arbetade de i Australien lokalt med att utveckla sina egna riktningar inom metafysik, vilket i sin tur började locka folk från England och USA. Jag tänker då främst på en riktning inom metafysiken som arbetar med tanken att verkligheten mest fundamentalt består av dispositioner (till exempel George Molnar), och på en riktning som ser verkligheten som mest fundamentalt bestående av fakta snarare än objekt (till exempel David Armstrong), och den så kallade Canberra-skolan (till exempel Frank Jackson), som arbetar med ett särskilt sätt att bedriva filosofi, nämligen genom att funktionalisera begrepp och leta efter och identifiera vad som fyller dessa funktioner.

Varför analyserar vi gärna etiskt tänkande i antik grekisk litteratur och mytologi, men inte i medeltida nordisk litteratur och mytologi? Kanske har både vi och resten av världen något att lära av det nordiska filosofiska tänkandet i dag?

Dessa är alla tankeskolor baserade på impulser utifrån, men som transformerades och vidareutvecklades i Australien på ett sådant sätt att de senare identifierades som utpräglat australiensiska filosofiska skolor. Det arbete som utfördes i Australien i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet och därefter är verkligen en stor del av skälet till att metafysiken fick sitt återuppvaknande efter impulserna från logisk positivism i analytisk filosofi.

Observera att det inte var så att dessa australiensiska filosofer inte läste, studerade och interagerade med andra filosofer på andra håll, snarare tvärtom. Min poäng är snarare att de var stolta över att arbeta fram och vidareutveckla trender på sitt eget sätt, där de var. De blickade utåt, men blev inspirerade att måla sina egna landskap utifrån vad de såg där, hellre än att bara kopiera eller försöka delta på andras premisser. De byggde sin egen kultur, och därmed identitet, snarare än att bara importera andras kultur och identitet.

Kan något liknande hända i Norge (eller Norden)?

Observera att det faktiskt är två tankar i rullning just nu. Dels frågar jag om det faktiskt finns en norsk filosofikultur, i form av historiska trender som är säregna för mycket av filosofin i Norge, som vi kan bygga vidare på. Dels frågar jag om vi kunde ha sett oss omkring och utifrån det vi såg måla våra egna landskap, som i sin tur inspirerade andra, snarare än att bara kopiera eller avla oss fram till det vi såg där ute.

Det är två olika saker, men de är kopplade till frågan om en norsk filosofikultur redan finns eller kan skapas. Jag ser få, om ens några, tecken på det inom filosofimiljön i Norge i dag, men det är något jag önskar att jag såg mer av. Det är något jag faktiskt har för avsikt att börja bygga.

Norsk filosofi

Hur många har hört talas om Welhavens bok om metafysik? Hur många har i dag egentligen läst den? Hur många har hört talas om de norska 1800-talsfilosoferna Steffens, Lyng, Monrad och Aall?

Eller för att gå ännu längre tillbaka i tiden, hur många har egentligen tänkt på kärnan i det nordiska tänkandet, och dess etiska reflektioner? Hur många har analyserat det etiska tänkandet i Hávamál? Är det möjligtvis ett slags dygdetik med kärnbegrepp om heder och skam? Varför analyserar vi gärna etiskt tänkande i antik grekisk litteratur och mytologi, men inte i medeltida nordisk litteratur och mytologi? Kanske har både vi och resten av världen något att lära av det nordiska filosofiska tänkandet i dag? Varför skulle inte det vara en filosofisk fråga värd att studera?

Vissa kanske tycker att de norska filosoferna genom tiderna är mycket svagare filosofer än många internationella filosofer och att det därför är mycket mer intressant att gå direkt till de internationella filosoferna snarare än omvägen via de norska. Norge har trots allt ingen Sokrates, Platon eller Aristoteles, inte heller någon Hume, Descartes, Cavendish eller Kant, för att inte tala om någon Schopenhauer, Nietzsche, Arendt, Heidegger, Sartre eller De Beauvoir. Vi har Næss, Zapffe och Skjervheim från vårt omedelbara förflutna, och visst får de sin dos av välförtjänt uppmärksamhet?

Problemet med att i första hand utbilda mig i filosofi på engelska (eller annat språk) är att jag på så sätt lär mig referenser, associationer och nyanser från en annan kultur, och filosofin formas åtminstone delvis därefter.

Jag tror att en del av problemet är att vi tänker för lågt om oss själva. Vi norska filosofer har som sagt en svag identitet, vilket förmodligen hänger samman med en allmänt låg självkänsla på den internationella arenan (även om det finns några undantag). Om vi ​​tycker att vår egen filosofihistoria är för svag för att kunna tas på allvar, varför tar vi den inte på större allvar och försöker utveckla den ytterligare så att den blir mycket bättre?

I stället hoppar vi rakt in i andras kulturer och tankar och följer med, som en gäst på en fest från en annan och okänd plats. Som ni vet är det trevligt att vara gäst hos andra i den meningen att vi inte heller då ansvarar för festen och platsen vi befinner oss på. I stället kan vi bara vara artiga och trevliga och försöka bidra positivt. Det är på många sätt säkrare och bättre.

Men vill vi verkligen vara den som alltid blir bjuden till fest men nästan aldrig bjuder tillbaka? För att parafrasera Hávamál: Det är bättre att rida stolt till tinget med dåliga kläder på en svag häst som är ens egen, än att rida underkuvad med stora kläder på en stark häst som du har lånat av någon annan.

Bra filosofi är viktig filosofi, och viktig filosofi betyder något för oss, och motiverar oss till handling, men jag tror inte att filosofi blir viktigt för oss förrän den blir personlig och rör vår identitet. Det inkluderar att utsätta sin egen bakgård för prövning, men också att lära ut och undersöka sitt eget språk (som så småningom förhoppningsvis kan översättas till andra språk, om det har bred attraktionskraft).

Filosofi på norska

Jag har bott sex år av mitt liv i USA och har min högsta utbildning därifrån. Jag är flytande i engelska i både skrift och tal, men det råder ingen tvekan om att jag fortfarande behärskar mitt modersmål – norska – ännu bättre. Även om jag är välutbildad i akademisk engelska har jag fler referenser, associationer och nyanser på norska än jag har på engelska. Problemet med att i första hand utbilda mig i filosofi på engelska (eller annat språk) är att jag på så sätt lär mig referenser, associationer och nyanser från en annan kultur, och filosofin formas åtminstone delvis därefter. Det sker på bekostnad av min egen kultur och identitet.

Den engelska och amerikanska filosofin är på många sätt alienerad i förhållande till mig själv och min kultur. Språkbarriären blir ytterligare ett hinder för att bedriva god filosofi, vilket trots allt främst sker genom språkförståelse snarare än empiriska undersökningar (eller matematiska bevis, för den delen).

Ett gemensamt tema som jag tror att vi finner i till exempel mycket norsk filosofi är en djup respekt för det nästan heliga och mystiska i naturen.

Det är möjligt att det är en medelålderskris, men jag har sakta börjat försöka vända den trend jag har påpekat. Jag vill lite mer skamlöst framställa mig som den jag är – en norsk filosof. Jag har därför börjat studera norsk filosofi, med en stor portion stolthet. Observera att det absolut inte finns någon nationalism i detta. Det handlar om kultur och identitet, inte nationer. Det finns inte heller något nedsättande gentemot andra filosofikulturer över huvud taget. Att framhäva sin egen identitet får inte innebära att man försvagar andra.

Jag och min kollega Hilde Vinje har startat en egen forskargrupp vid Universitetet i Agder (UiA) med det nu förhoppningsvis inte helt överraskande namnet Norsk filosofi. Målet är att på sikt bygga en starkare identitet kring norsk filosofi, från fornvästnordiska till modernt tänkande. Om det visar sig att det inte finns något att vinna på att bedriva norsk filosofi, så ska vi se till att det kommer att finnas något att vinna på det i framtiden!

För att få något att hända krävs ibland ett lite naivt mod. Ett gemensamt tema som jag tror att vi finner i till exempel mycket norsk filosofi är en djup respekt för det nästan heliga och mystiska i naturen. Vi hittar ett sådant sätt att tänka hela vägen tillbaka till det fornnordiska tänkandet. Det är som om naturen tar gudarnas plats. Vad finns i den? Vad kan och bör vi vidareutveckla inom ett sådant sätt att tänka?

Artikeln publicerades först på Salongen den 30/10 2023 (länk). Den är översatt från norska och publicerad med skribentens och redaktionens tillåtelse.