Socialdepartementet har med stöd av Folkhälsomyndigheten föreslagit att den existentiella hälsan bör beaktas i hälso- och sjukvård. Ren galenskap, tycker jag. Dessutom en invitation till kvacksalveri och geschäft. Ingen slump kanske att statsministern och hans hustru nu satsar på en kursgård för existentiell hälsa. Vilket är då problemet med begreppet? Ska vi ta det på allvar måste vi inse att det också finns något sådant som existentiell ohälsa. Här behövs diagnoskoder, om patienter till exempel ska sjukskrivas på denna grund. Det behövs också behandlingsprogram.
En som nappat på idén är Kalle Grill, som här ser en uppgift för filosofer. Så här skriver han i polemik mot en debattartikel jag publicerat i frågan (DN 15/2):
Här finns en viktig uppgift för filosofin! Ett konstruktivt och kreativt sätt att förhålla sig till existentiell hälsa för oss filosofer är att notera att begreppet handlar om sunda (funktionella, kloka) förhållningssätt till existentiella frågor. Ett verktyg för att nå en sådan inställning är den teoretiska förståelse som vi filosofer i allmänhet har. Vi bör därför ta vårt ansvar och bidra till den existentiella hälsan, eller det existentiella välbefinnandet, oavsett vad vi tycker om själva begreppet.
Exempel han ger är svårt ryggmärgsskadade och förlamade patienter som förlorat tron på livets mening och därför överväger suicid. Grill är tydligen beredd att ta itu med dessa patienter.
Anta att patienten har en ryggmärgsskada snarare än diabetes, och inte vill delta i fysisk rehabilitering med hänvisning till att livet är meningslöst nu när hen inte kan jobba eller ha sex som tidigare. Det en sådan patient behöver är att hitta ett mer konstruktivt förhållningssätt till sin nya livssituation. Reflektion över den situationen är ett uppenbart medel för att nå dit, jämte att hantera förlusten känslomässigt.
Jag finner detta resonemang ansvarslöst.
Antag att jag själv skulle få frågan från en av regionen finansierad klinik om jag ville försöka bemöta dessa patienter, för att på så vis hantera deras existentiella ohälsa. Vad skulle jag svara? Mitt svar skulle vara nej, även om jag erbjöds ett fett konsultarvode. Jag skulle sanningsenligt säga att dessa pengar skulle göra större nytta på andra håll inom vården. Jag skulle också varna för att jag nog skulle vålla mer skada än nytta.
Antag ändå för resonemangets skull att jag antog utmaningen och anta att jag utförde uppdraget på ett ärligt och uppriktigt sätt. Det innebär att jag också måste beakta ”osunda” existensfilosofier. Jag skulle be patienten att anföra argument för att hennes liv var utan mening. Jag skulle hjälpa till att granska argumenten. Då det inte finns någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt inom existensfilosofin skulle jag uppmana henne att betrakta situationen från olika utgångspunkter – också sådana som kan te sig som ”osunda”. Hur ser det ut om hedonismen tas som utgångspunkt för ett svar på frågan? Vad skulle Schopenhauer ha att tillföra?
Kanske skulle vi komma fram till att suicid nog var den förnuftiga utvägen ut ur patientens bistra predikament. Alla filosofer vi hade konsulterat tycktes konvergera mot det svaret. Så skulle jag till sist också tvingas hänvisa till Immanuel Kant. Enligt Kant är det alltid fel att ta sitt liv. Även om patientens kropp blivit till hennes fängelse så måste hon, om Kant har rätt, uthärda hela strafftiden ut, fram till en ”naturlig” död.
Tja, så ungefär tror jag en seriös filosof skulle hantera uppdraget. Så skulle jag hantera det. Det torde framgå varför en seriös filosof bör säga nej till att utföra det inom ramarna av en regionalt finansierad sjukvård.
