Finns det någonting sådant som svensk filosofi? Har det funnits? Har den i så fall en historia?
Svaret på dessa frågor beror på vad man menar med ”svensk filosofi”. Det har givetvis funnits personer som varit bosatta i Sverige som sysslat, yrkesmeässigt eller på annat sätt, med filosofi. Men oftast har de skrivit sin filosofi på något annat språk än svenska, exempelvis på latin (fram till 1700-talet), tyska (tidigt 1900-tal) eller engelska (efter 1945). Inte heller har de i allmänhet upplevt sig själva som inbegripna i någon specifikt svensk filosofisk debatt. Deras källor och förebilder, de teman de tagit upp, har mestadels stammat från internationell filosofi, tysk, fransk eller engelsk under olika perioder. Någon kontinuitet i svensk filosofi har därför bara existerat sporadiskt. De tidigare filosofer man läst och känt till har bara undantagsvis varit svenskar.
Allt detta innebär att Sverige aldrig varit någon filosofisk nation. Tittar man på allmänna översikter över filosofins historia finner man inga svenska namn. Nämns Stockholm är det för att Descartes dog där, nämns Lund är det därför att Pufendorf där publicerade några viktiga böcker på latin, nämns Göteborg är det därför att Ernst Cassirer under en tid var gästprofessor där. Någon svensk Sören Kierkegaard har aldrig funnits. Vill man se Swedenborg som filosof blir läget å andra sidan ett annat.
Om vi med alla dessa reservationer i åtanke säga något om den svenska filosofins historia kan vi säga att filosofin bedrivits på svensk mark sedan medeltiden.
Om vi med alla dessa reservationer i åtanke säga något om den svenska filosofins historia kan vi säga att filosofin bedrivits på svensk mark sedan medeltiden. Den skolastiska filosofin var inte okänd i Sverige, lärda män hade inhämtat den vid studier utomlands. Vid Uppsala universitet bedrevs undervisning efter 1477 och några år framåt.
Under 1600-talet förekom en smula filosofisk verksamhet av svenskar. Samtidigt som Descartes var verksam vid hovet i Stockholm befann sig Georg Stjernhielm i färd med att utvek klä en aldrig fullbordad filosofi med inslag av hermetism och annan renässansfilosofi.
Andreas Rydelius, filosofiprofessor i Lund på Karl XII:s tid, blev den förste att publicera filosofiska skrifter på svenska. Han fick senare under 1700-talet efterföljare som Rosenstein och Leopold, upplysningsfilosofer som ville vända sig till en filosofiskt intresserad allmänhet. Också Benjamin Höijer, som i Sverige introducerade den Kant-Fichteska-Schellingska och Hegelska idealismen skrev åtskilligt på svenska, framför allt i tidskrifter som gavs ut under 1790-talet och som också innehöll åtskilligt av radikal samhällskritik.
1800-talet blev så att säga den svenska filosofins guldålder.
1800-talet blev så att säga den svenska filosofins guldålder. Det var nu Christoffer Jacob Boström vid seklets mitt utvecklade et originellt filosofiskt system, närmast påminnande om Hegels, men också med tydliga drag av platonism. Han yttrade sig och skrev på svenska och fick många lärjungar som gjorde sammaledes. Allmänt uppfattades hans filosofi av anhängare och kritiker som specifikt svensk. Boström lärjunge Axel Nyblaeus skrev den svenska filosofiska forskningens historia och lyfta fram vad han kallade ”den svenska personlighetsfilosofin”. Svenskarnas läggning, menade han, var i särskilt grad idealistisk.
Under 1900-talet dog boströmianismen ut. Men kulturfilosofer och debattörer som Hans Larsson och Ingemar Hedenius gav ut filosofiska skrifter på svenska som fick många läsare. Mera fackfilosofiskt skrev svenska filosofer på tyska (före 1933) eller på engelska (efter 1945). Axel Hägerström skrev sina tyngsta arbeten på tyska. Men han mera populära skrifter på svenska var de som fick störst inflytande. Hans och andra ”uppsalafilosofi” uppfattades liksom en gång Boströms som en specifikt svenskt bidrag.
Efter andra världskriget blev tendensen att ta avstånd från inhemska, lokala eller provinsiella filosofiskolor och att se den svenska filosofernas arbeten som den del av den engelskspråkiga så kallade analytiska filosofin. Från ”kontinental” filosofi (Heidegger, Sartre, Foucault) tog man kraftfull avstånd, ett avståndstagande som numera på några platser inom den svenska universitetsvärlden numera luckrats upp.
