Habermas tämjda kritiska teori

Foto: Jeremy Shapiro/ Wikimedia Commons
Den 14 mars 2026 gick Jürgen Habermas bort. I en replik till Anders Burman presenterar Anders Bartonek här en mer kritisk tolkning av Habermas inflytande.
Anders Bartonek

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar själv för åsikterna i den.

Anders Burman beskrev i sin text här på Svensk filosofi många av Jürgen Habermas vetenskapliga meriter liksom hans betydande engagemang som offentlig intellektuell. Men det är viktigt att också påminna sig om vad hans övertagande av ledarrollen inom det som kom att kallas Frankfurtskolan hade för betydelse. Habermas räknas som den viktigaste företrädaren av den andra generationen av Frankfurtskolans kritiska teori men hans riktningsändring av denna skolbildning är problematisk av flera skäl. Han både svartmålade sina föregångare från den första generationen och förvandlade Frankfurtskolan till en mer rumsren och samhällsanpassad version av ”kritisk” teori. Michael J. Thompson talar i detta sammanhang till och med om en ”domesticering av den kritiska teorin”.

Under det politiskt tumultartade 60-talet tog Habermas steget till att bli en självständig aktör genom sitt deltagande i den infekterade konflikten mellan Frankfurtskolans företrädare och studentrörelsen. Habermas levererade den starkaste förebråelsen gentemot studenterna när han menade att de tenderade till ”vänsterfascism”. I denna situation var Habermas och Theodor W. Adorno – en huvudaktör inom den första generationen, jämte till exempel Max Horkheimer och Herbert Marcuse – fortfarande allierade och även Adorno var kritisk mot studenternas naiva idé om social förändring och politisk praxis. Adorno fick också postumt ta emot stark kritik från studentledaren Hans-Jürgen Krahl. Tvisten tystnade dock snabbt under tragiska former. Adorno dog bara månader efter konfliktens kulmen, och Krahl avled själv i en bilkrasch ett halvår senare än Adorno, bara 27 år gammal.

Habermas började redan på 60-talet att skissera det program som kom att bli hans väg bort från den första generationens, och i början av 80-talet formulerade han sedan sin intersubjektiva teori om kommunikativt förnuft och handlande liksom sin kritik mot Max Horkheimer och Adornos tidiga verk Upplysningens dialektik. Habermas påstod att författarna hade gått för långt i sin svartmålning av det instrumentella och naturbehärskande västerländska förnuftet, som de spårar tillbaka till Odysseus ”överlistande” av sirenerna, och därför inte längre kunde förklara sin egen kritiska position. Vilket förnuft använde de i sin kritik om förnuftet är maktorienterat per definition? Habermas menade att de motsäger sitt argument bara genom att själva använda ett kritiskt förnuft.

Habermas bländade ut sina föregångare effektivt, tills den första generationen åter började få uppmärksamhet i slutet av 80-talet.

Habermas kritik som formulerades 1985 blev mycket inflytelserik och återkommer fortfarande ofta i samtida forskning. Habermas bländade ut sina föregångare effektivt, tills den första generationen åter började få uppmärksamhet i slutet av 80-talet. Många ställde då frågan om vad som hade gått förlorat genom Habermas. Sedan dess är dessa två ”läger” tydliga inom Frankfurtskolan.

Tittar man mer noga på Upplysningens dialektik kan man hitta fler formuleringar som talar mot Habermas kritik än för den. Den ”totaliserande” förnuftskritiken som Habermas vill se kan visserligen beläggas, men även många passager kan hittas som talar emot ett heltäckande förkastande av förnuftet. Habermas vill inte alls se den balansgång som Horkheimer och Adorno försöker hantera, nämligen att utifrån sin kritik av västerlandets förnuft och vetenskap såsom väsentligt präglade av makt- och behärskningsmotiv trots allt använda tänkandet i kritiskt och självkritiskt syfte. Detta innehåller alltid risken att mot sin vilja bli medhjälpare i naturbehärskningens frammarsch.

Habermas försökte istället att bygga ett teoretiskt perspektiv på grundval av en stabil och intersubjektiv förnuftighet, vilken inte längre riskerade att vara en lömsk och kontraproduktiv instans. Därmed avstod Habermas från en grundläggande kritik av förnuftets historia och karakteristik och ställde sig helt i den liberala upplysningstraditionen utan att vilja se dess fundamentala och inte bara ornamentala faror.

Till skillnad från sina föregångare trodde Habermas utan misstanke på upplysningsprojektet.

Denna rörelse bort från den första generationen innehöll också övergivandet av den kapitalismkritik som utgjorde en huvuddimension hos Horkheimer och Adorno. Det var särskilt viktigt för Habermas att rädda undan förnuft och vetenskap från denna kritiska dimension. Och när denna grundläggande kritik av förnuftet var ute ur leken kunde Habermas postulera ett pålitligt förnuft som inte är kontaminerat av makt. Till skillnad från sina föregångare trodde Habermas utan misstanke på upplysningsprojektet. Horkheimer och Adorno såg också det avgörande kritiska framsteget i upplysningen men pekade genomgående på risken att falla in i dess naturbehärskande tendens.

Den första generationens kritiska teori framställdes av Habermas som utsiktslös och som fast i en återvändsgränd. Habermas egna konstruktiva förhållningssätt såg som mål att genom det fria och förnuftiga samtalet leda in samhället på en hållbar väg som kunde förverkliga mänsklighetens inneboende förnuft. Horkheimer och Adornos tänkande avvisades som ett grundlöst önsketänkande helt utan transparenta och uppvisbara grundvalar.

Den första generationen menade att varje försök att blicka framåt mot ett bättre samhällstillstånd måste föregås av en kritisk analys driven till det yttersta.

Men frågan är vad som egentligen är önsketänkande i detta sammanhang? Horkheimer och Adornos insisterande på att se förnuftets problem så tydligt som möjligt och enbart indirekt söka förändring? Eller är det snarare Habermas försök att förändra samhället genom undangömmandet av förnuftets mörka sidor och genom konstruktionen av en kommunikativ förnuftsmodell som utan kritik bygger på det borgerliga liberala paradigmet? Är det inte i själva verket så att Habermas modell bara kunde vara framgångsrik och framställa sig som mer än önsketänkande eftersom han starkt tämjde det kritiska projekt han menade sig föra vidare? Den första generationen menade att varje försök att blicka framåt mot ett bättre samhällstillstånd måste föregås av en kritisk analys driven till det yttersta. Endast då kan den kritiska teorin undkomma att förfalla till utsiktslöst självbedrägeri.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Zandra Erikshed. Modifierad bild.
Vad är religions roll i dagens demokratiska samhällen? Vad bör den vara? Bruno Hamnell recenserar Joel Halldorfs nyutkomna försvar för "det heligas" betydelse för politiken.
Bruno Hamnell
Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag (modifierad)
Svenska etablerade partier har länge försökt vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna bland annat genom att härma deras retorik. Svensk filosofis Jesper Olsson menar att strategin är kontraproduktiv och uppmanar politiker att våga tänka om.
Jesper Olsson
Foto: Wolfram Huke/Wikimedia Commons
Den 14 mars 2026 gick Jürgen Habermas bort. Anders Burman skriver här om Habermas sju decennier långa karriär och förlusten av den sista tänkaren i stor stil.
Anders Burman
  • Foto: Emil Svensson
Foto: Christian Lue/Unsplash
Vad är den akademiska frihetens begränsningar? David Brax tittar närmare på den senaste kontroversen gällande en filosofs anspråk på akademisk frihet.
David Brax
Foto: meeezy/Unsplash
Hundvisslepolitiken har gjort entré. Svenska politiker använder i dag särskilda uttryck – så kallade "hundvisslor” – som bär på dolda budskap avsedda att forma väljarnas attityder och påverka deras beslut. Ellen Breitholtz, docent i lingvistik vid Göteborgs universitet, ger en förklaring på hur detta fungerar.
Ellen Breitholtz
Foto: Europeana/Unsplash
Dumpen har väckt starka reaktioner i Sverige, och dess ansvarige utgivare dömdes nyligen för grovt förtal. Men bortom de juridiska och etiska striderna väcker Dumpen också frågan om varför människor gång på gång dras till offentliga iscensättningar av skuld och bestraffning. Jacob Gustavsson betraktar här fenomenet ur ett filosofihistoriskt perspektiv.
Jacob Gustavsson
Foto: camstejim/Unsplash
Vi lever i ett uppmärksamhetssamhälle. När politisk kommunikation blir allt kortare och mer tillspetsad får underförstådda påståenden större inslag, vilket förstärker bekräftelsebias och polarisering. Därför är politisk läsförståelse viktigare än någonsin, menar Anna W. Gustafsson, docent i svenska vid Lunds universitet.
Anna W Gustafsson
Foto: Ernie A. Stephens/Unsplash
I en tid då samtalsklimatet präglas av polarisering växer självcensuren fram. När trakasserier och hot ökar anpassar vi våra ord eller väljer att tiga helt. Fortsätter denna trend riskerar också demokratin att urholkas, menar Oscar Björkenfeldt, postdoktor vid Göteborgs universitet.
Oscar Björkenfeldt
Foto: Ed Rojas/Unsplash
När går politisk kommunikation över i propaganda? Peter Pagin, professor emeritus i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, undersöker gränsen mellan berättigad opinionsbildning och politisk manipulation.
Peter Pagin
Foto: Joss Broward/Unsplash.
Kommer hotet mot universiteten idag främst från totalitära krafter – eller är hotet mer djupgående, mer internt? David Brax diskuterar Peter Flemings tes i Dark Academia, ett centralt verk för kritiska universitetsstudier.
David Brax