Under de senaste åren har en tydlig strategi vuxit fram bland svenska politiker: att anamma Sverigedemokraternas språkbruk, problemformuleringar och i viss mån även deras policyförslag. Det här kallas ibland för triangulering. Tanken har varit pragmatisk – om etablerade partier pratar som SD, borde de kunna vinna tillbaka väljare som SD tagit ifrån dem.

Men strategin funkar inte. Tvärtom är den kontraproduktiv.

När etablerade politiker anammar SD:s retorik flyttas hela det politiska samtalet stegvis åt det högerextrema hållet. Språkbruk som tidigare uppfattades som oacceptabelt normaliseras, och idéer som tidigare betraktades som extrema framstår plötsligt som rimliga.

Utvecklingen är särskilt tydlig inom kriminal- och migrationspolitiken. Uttryck som ”ordning och reda”, ”gängkriminella” och ”återvandring” presenteras ofta som neutrala policy-termer. Men svensk forskning om så kallade hundvisslor från Göteborgs universitet visar att språkbruket i själva verket inte är neutralt utan nära associerat med problematiskt, ofta främlingsfientligt, politiskt tankegods.

Dessutom har bland annat forskare som Christer Mattsson uppmärksammat att uttryck som ”återvandring” är nära kopplade till konspirationsteorier, särskilt den så kallade folkutbytesteorin. Många konspirationsteorier är ideologiska förklaringsmönster som ger svar på vem som bär skuld för ett visst samhällsproblem, skapar en världsbild där vissa grupper framställs som hot eller parasiter och legitimerar drastiska åtgärder som enkla lösningar på väldigt komplexa problem.

När politiker använder ordet ”återvandring” leds väljare att tänka i sådana förklaringsmönster, om så detta är medvetet eller omedvetet. Vi delar den moraliska utgångspunkten att det är fel att inte ”bidra” till samhället eller att begå brott. Men den världsbild som förmedlas då det talas om ”återvandring” är att framför allt invandrare utnyttjar välfärden och står för brottslighet i Sverige, och då i synnerhet muslimska och nordafrikanska invandrare. Tillsammans rättfärdigar antagandena den politiska slutsatsen: En skärpt migrationspolitik i form av massdeportationer krävs.

Om sådan språkanvändning leder till en (epistemiskt) oberättigad förändring av väljarnas övertygelser eller tilliten till en viss person eller organisation så går det att räkna som propaganda, som Peter Pagin skriver i en text i artikelserien Politiken i språket.

Hur, mer exakt, går detta till? Filosofisk forskning grundad på flertalet psykologiska studier menar att människor är mer mottagliga för konspirationsteorier när de upplever osäkerhet, maktlöshet, rädslor och politiskt utanförskap, så kallade existentiella känslor. Vi söker förklaringar och rättfärdiganden av våra existentiella känslor, en tendens som utnyttjas av politiker som hämtar uttryck från bland annat konspirationsteorier.

När missnöje ges en berättelse där skulden läggs på utpekade grupper, framstår hårdare straff, exkluderande välfärd och massdeportationer som rimliga lösningar. Exempelvis har SD ökat kraftigt bland arbetslösa (en grupp som också vuxit markant) det senaste året enligt SVT:s valbarometer, vilket tycks vara indikativt på detta mönster.

Att spela på dessa känslor kan således komma politiker till gagn. Men när etablerade partier försöker vinna tillbaka väljare från SD genom att använda samma retorik så misslyckas de. En rimlig förklaring är att de själva uppfattas som en del av det etablissemang som anses bära ansvaret för samhällsproblemen.

Så när de lånar SD:s språkbruk bekräftar de i stället deras problemformuleringar, inklusive en moralisk inställning, världsbild och policy. Samtidigt framstår dessa politiker som kappvändare som överger sina ursprungliga politiska ideal, vilket snarare får SD att framstå som autentiska och trogna sin politiska ideologi, som Alex Schulman också påpekar i Dagens Nyheter.

Problemet fördjupas när denna retorik används av etablerade partier. Forskning visar att när mainstream-politiker anammar högerextrem retorik så försvagas de sociala normerna i samhället i större grad än när högerextrema politiker gör det. Detta eftersom mainstream-politiker åtnjuter ett högre institutionellt förtroende än ytterkantspartier. När de använder ett visst språk uppfattas det därför som mer legitimt och mer ”sant”.

Resultatet blir att sociala normer förskjuts. Det som tidigare ansågs oacceptabelt blir gradvis normalt, vilket skapar en självförstärkande spiral: Partier anpassar sig till förändrade opinioner, normaliseringen av högerpopulistisk retorik förändrar i sig opinionen, och ytterkantspartierna går ännu längre. Cykeln börjar om, men från en alltmer förskjuten utgångspunkt.

Om strategin fortlöper riskerar vi alltså en jordskredsseger för högerextremismen i nästa val.

Så vad göra? I Dagens Nyheter efterlyser Ola Larsmo, Theodor Kallifatides, David Thurfjell och Åsa Wikforss ett politiskt samtal om vilket samhälle vi vill leva i. Och som Jesper Ahlin Marceta skriver behöver vi faktiskt ställa frågor om gemenskap. Frågor som: På vilket sätt kan och bör våra gemenskaper i Sverige omfatta nya människor från andra kulturer?

Här ger politiska ideologier olika svar på vilka slags gemenskaper som behövs för ett fungerande samhälle. Men när politiker triangulerar SD:s “vi-mot-dem”-retorik låter de högerextremismen besvara sådana frågor åt dem.

Men det finns andra sätt att tala till väljare som upplever existentiella känslor: Driv en tydlig framåtblickande politik om hur vi bygger ett bättre samhälle som faktiskt förbättrar deras tillvaro.

Kort sagt: Politiker, sluta härma SD. Börja driva er egen politik.