Politiker väljer sina ord med omsorg. Ibland väljer de att yttra uttryck med målet att kommunicera meddelanden, värderingar och attityder till en avsedd del av publiken utan att den övriga delen av publiken lägger märke till det. Dessa uttryck har kommit att kallas hundvisslor (från engelskans dogwhistles). Vi kan beskriva hundvisslor som uttryck som förmedlar två meddelanden, där det ena meddelandet kan betraktas som mer eller mindre neutralt och det andra som problematiskt, kontroversiellt eller diskriminerande. Ytterligare kan vi beskriva att hundvissla som en handling där man använder sig utav hundvisslor för att uppnå särskilda effekter och ändamål. I denna text kommer jag att ge en översikt över hur filosofer närmar sig fenomenet och förse läsaren med strategier att motarbeta hundvissling.

Vad som följer är ett fiktivt exempel hur på en hundvissla kan användas:

”Tack till alla kulturberikare för sprängningarna under rekordåret 2023.”

Uttrycket ”kulturberikare” har använts i den svenska politiska debatten för att tala negativt om invandrare och vad de anses tillföra det svenska samhället i form av kulturuttryck, värderingar och så vidare. Å ena sidan har uttrycket använts i en positiv bemärkelse för att tala om invandrare som berikar det svenska samhället med exempelvis spännande och utsökt mat. Å andra sidan används uttrycket idag framförallt för att mena på att invandrare från Mellanöstern och Afrika bidrar till en våldskultur i det svenska samhället. Det används oftast med en sarkastisk underton just eftersom det finns en historia i Sverige att tala om ”kulturberikning” i en positiv bemärkelse. Här är ett ytterligare fiktivt exempel på en hundvissla:

”Agenda 2030 är skapad av globalister och är ämnad att göra oss svaga och fogsamma.”

”Globalister” används för att benämnda anhängare av globalism, en världsåskådning som förespråkar att handel, kunskap och människor inte ska behöva begränsas av nationsgränser. Men det används även för att baktala personer med judisk härkomst, ofta i sammanslag med någon slags konspirationsteori om att judar kontrollerar finansiella institutioner och media.

Slutligen, ett tredje fiktivt exempel på en hundvissla:

”Personer som inte vill anpassa sig efter svenska värderingar måste återvandra.”

Uttrycken ”återvandra” och ”återvandring” används för att tala om en invandrares frivilliga återvändande till sitt första hemland. Men idag används uttrycken även för att tala om tvångsmässigt återvändande, det vill säga, deportation. Den senare användningen har dessutom kommit att normaliseras i den svenska politiska diskussionen och i andra europeiska länder. Genom att nya användningar som dessa smyger sig in i etablerade medier, diskussioner och debatter kan de komma att omforma våra vokabulär. På så vis kan exempelvis främlingsfientligas ordbruk på längre sikt komma att förändra det politiska samtalsklimatet.

Den filosofiska diskussionen om hundvisslor kretsar kring fyra huvudsakliga frågor. Dessa är: Vad är en hundvissla? Varför hundvisslar vi? Hur fungerar hundvisslor? Samt hur kan vi motarbeta problematiska användningar av hundvisslor?

För att besvara den första frågan har filosofer uppmärksammat ett antal särdrag hos hundvisslor. En av de särdrag som de flesta filosofer är överens om är att, likt faktiska hundvisslor, som är avsedda att höras av hundar, så är hundvisslor i denna bemärkelse till för att ”höras” av en avsedd åhörargrupp som ska förstå det problematiska meddelandet och en icke-avsedd åhörargrupp som endast ska förstå det neutrala meddelandet. Trots det finns det oftast vissa ur den sistnämnda gruppen som ändå plockar upp det problematiska meddelandet. Det är rimligtvis dessa personer som kan komma att konfrontera hundvisslaren med att ha sagt eller menat något problematiskt eller diskriminerande, vilket leder oss till hundvisslors andra särdrag.

Det som också utmärker hundvisslor är att hundvisslaren kan – genom att ha använt sig av hundvisslor som ger upphov till flera meddelanden – förneka att ha sagt eller menat de problematiska meddelandet genom att hänvisa till det mer neutrala meddelandet eller något annat. I tekniska termer kallas detta trovärdigt förnekande (eng. plausible deniability). Ett sådant förnekande kan göra det olämpligt att hålla hundvisslaren ansvarig för att ha menat att förmedla hundvisslans problematiska meddelande, och kan ha effekten att publiken antingen ändrar sin trosuppfattning om vad talaren menat, eller att åhörare i publiken börjar betvivla den evidens som de har för att talaren avsett att kommunicera något problematiskt. Detta kan alltså utnyttjas av hundvisslaren för att uppnå särskilda ändamål.

Vilka ändamål? Detta leder oss till den andra frågan: Varför hundvisslar vi? Enligt många filosofer är det problematiska meddelandet som hundvisslor förmedlar problematiskt eftersom det är normbrytande. Om tolkningen som hundvisslan ger upphov till vore uttryckt explicit, så hade hundvisslaren burit ansvaret för att ha brutit mot denna norm. Ett svar på frågan verkar därför vara att man hundvisslar med målet att förmedla ett problematiskt meddelande utan att vara explicit normbrytande.

Med hjälp av hundvisslor kan man även signalera sin grupptillhörighet utan att de som inte tillhör den relevanta gruppen uppmärksammar detta. Det är tänkbart att dessa ändamål kan samverka då hundvisslaren kan ha målet att undvika att vara explicit normbrytande samtidigt som hen har målet att signalera sin grupptillhörighet. Det kan förklara varför vi ofta ser personer tillhörande grupper med normbrytande åsikter eller politiker som vill öka sin popularitet hos dessa grupper använda sig av hundvisslor. Användningen av ”globalister” är ett bra exempel där antisemiter hundvisslar dels för att undvika att vara explicit antisemitiska och samtidigt signalera sin grupptillhörighet till andra antisemiter. Ibland beskrivs också icke-språkliga uttryck som hundvisslor och man räknar då in bland annat gester, emojis och memes. Det är tänkbart att dessa också används till större del för att signalera grupptillhörighet.

Ett ytterligare ändamål kan vara att provocera delen av åhörarna som lyckas begripa det problematiska meddelandet men som också ställer sig emot den. I dessa fall är det tänkbart att det hundvisslaren bryr sig om är att visa att hen kan vara normbrytande och ”komma undan med det”.

Den tredje frågan, den som angår hur hundvisslor fungerar, är nog den mest omstridda bland filosofer. De förklaringar som ges går att dela in i två typer:

Den första typen kan kallas innehållsorienterande förklaringar. Enligt dessa förmedlar hundvisslor två slags språkliga innehåll: Ett neutralt innehåll som når alla åhörare och ett problematiskt innehåll som endast når de avsedda åhörarna. De ger alltså en språklig förklaring till hundvisslor och varför de fungerar som de gör.

Den andra typen kan kallas psykologiskt orienterade förklaringar. Enligt dessa förmedlar hundvisslor endast ett slags språkligt innehåll – det neutrala innehållet som når alla åhörare. Det problematiska meddelandet å andra sidan uppstår som en kognitiv effekt hos åhörarna själva. Här sammanlänkar åhörarna användningen av hundvisslan till en problematisk tolkning, antingen genom association eller tidigare trosuppfattningar. Kontra innehållsorienterande förklaringar ämnar alltså psykologiskt orienterade förklaringar att förklara den problematiska tolkningen genom strikt taget icke-språkliga, kognitiva mekanismer.

Men det krävs inte full insyn i diskussionen om exakt hur hundvisslor fungerar för att effektivt motarbeta problematiska hundvisslor. För att svara på den fjärde frågan, om vilka åtgärder som finns för att motverka användningar av hundvisslor, så har den filosofiska diskussionen tagit fram till en rad olika strategier.

En strategi går ut på att framhäva avsikten som talaren (som vi här kallar Göran) har med sitt hundvisslande:

”När Göran använder ord som ’kulturberikare’ så talar han i huvudsak nedlåtande om invandrares inverkan på svensk kultur.”

En annan strategi går ut på att framhäva den problematiska tolkningen som hundvisslan ger upphov till:

”Det finns en stereotyp uppfattning att de med invandrarbakgrund har en dålig inverkan på svensk kultur. När Göran använder ord som ’kulturberikare’  kommer folk tolka honom som att tala nedlåtande om invandrares inverkan på svensk kultur, oavsett om han menar det eller inte.”

En tredje strategi går ut på att omforma konversationen snarare än att direkt framhäva eller ifrågasätta hundvisslandet. Detta görs genom att ersätta hundvisslan med ett alternativt uttryck och på så sätt avvisa användningen av hundvisslan indirekt. Det ger åhöraren makt att bättre styra konversationen och kan förhindra hundvisslaren att kapa konversationen. Exempelvis kan man i stället för ”kulturberikare” säga ”personer med invandrarbakgrund” för att styra konversationen mot en mer saklig diskussion:

”Ja, de flesta sprängningar under 2023 begicks av personer med invandrarbakgrund med kopplingar till gäng. Och forskning visar att man kan förhindra framtida gängrelaterade sprängningar genom förebyggande insatser inom skol- och fritidsverksamhet.”

Ett sätt att se på denna verktygslåda av strategier är att de kommer vara olika effektiva beroende på det ändamål som hundvisslaren har. Om ändamålet exempelvis är att provocera så kan det vara mest lämpligt att framhäva hundvisslarens avsikt att provocera snarare än något annat. Dock är det svårt att veta vad en hundvisslare ämnar att göra, och därmed också svårt att veta hur man bäst motarbetar hundvisslan. Men på lång sikt har det större inverkan att försöka motarbeta en hundvissla på något sätt jämfört med att inte försöka alls. Därför vill jag uppmana läsaren att efter bästa förmåga försöka identifiera det ändamål som hundvisslaren har med att hundvissla och välja sin strategi utefter det.