I vissa lagstiftningar har skogar, floder och laguner rättigheter och ses som juridiska personer. Sedan 2006 har fler än 400 initiativ i 39 olika länder jobbat för att ge naturområden eller andra entiteter rättigheter.

En viktig fråga är hur flexibelt begreppet rättigheter är, och om det kan omfatta skogar och floder utan att förlora sin starka betydelse. Till skillnad från människor (och vissa djur), är inte skogar eller floder kännande varelser. De kan bara svårligen sägas ha egenskaper som ”autonomi” eller eftersträva frihet, och det är svårare att avgöra om ett ekosystem har blivit ”sårat”, än om en människa eller ett djur har blivit det.

Lagar används för att skydda individer, egendom och miljö. Många rättsfilosofer anser att ett visst värde eller intresse måste finnas för att något ska vara en rättighetshavare. Utifrån det finns det åtminstone två sätt att motivera hur naturen kan ha rättigheter: Antingen är naturens rättigheter ett sätt att erkänna dess betydelse för människors värde eller intressen, eller så är de ett sätt att uttrycka naturens egna värde eller intressen.

Egenvärde spelar en central roll i miljöetiskt resonerande, och skiljer sig från instrumentellt värde. Att något har egenvärde betyder att det är värdefullt i sig själv. Instrumentellt värde innebär att något är värdefullt för att det gör något möjligt. Mänskliga rättigheter uttrycker till exempel att andra människor har egenvärde. De är inte enbart betydelsefulla för att de kan hjälpa oss med något. Vi kanske värdesätter en annan person för att denne kan hjälpa oss med flytten, men också för att denne är en vän, och vi värdesätter vänskap – inte för att det leder till flytthjälp, utan för att det har ett egenvärde.

På samma sätt kanske vi värdesätter ett naturområde på grund av dess ekosystemtjänster eller ekonomiska värden hos dess skog. Men vi kan också värdesätta det på grund av dess egenvärde – som dess komplexitet eller skönhet. Egenvärde kan också ha en personlig grund. Jag kanske värdesätter ett skogsområde där jag växte upp, inte på grund av dess instrumentella värde, utan för att det har ett egenvärde för mig.

Vissa menar att naturen har just ett egenvärde eller intresseliknande egenskaper som ger den rättigheter. Men vilken typ av egenvärde handlar det om? Kan ett ekosystem ha ”intressen” i en meningsfull betydelse? Finns det en nödvändig koppling mellan egenvärde eller ”intresse” och rättigheter? Hur flexibelt kan rättighetsbegreppet vara utan att förlora sin starka betydelse? I vår forskning har vi belyst sådana frågor utifrån juridiska respektive filosofiska perspektiv.

Juridiskt sett kan lagen skapa nya juridiska personer och tillskriva dem rättigheter oavsett om entiteten har ett icke-instrumentellt värde eller inte, och lagarna kan ha effekt oavsett om de bygger på sund logik eller inte. Men att erkänna egenvärde för icke-mänskliga entiteter är ett sätt att stärka naturens juridiska skydd. Även om egenvärde används på olika sätt inom filosofin, så är det typiskt att egenvärde i miljörättsliga sammanhang förstås eller avses som ett finalt värde.

Det juridiska erkännandet av naturens egenvärde kan därför utgöra grund för att hävda att befintliga lagar som skyddar naturen också skyddar naturens rättigheter. Svensk miljörätt kan sägas tillskriva naturen ett sådant värde. En av oss har hävdat att när lagstiftningen erkänner naturens egenvärde kan det förstås som att våra mänskliga skyldigheter att skydda naturen korrelerar med implicita rättigheter för naturen, även om det inte finns explicita rättigheter till naturen i svenska lagstiftningar.

I praktiken innehåller de flesta lagar som ger explicita rättigheter till naturen uttryckliga hänvisningar till naturens värde för människor. Naturens rättigheter kan också förklaras med argumentet att naturen har ett egenvärde på grund av människans egenvärde. I Colombias högsta domstols beslut om att tillskriva rättigheter till Amazonas förklarade domstolen till exempel att detta ekosystem har ett egenvärde eftersom det delvis består av människor, och att människor har ett egenvärde. Naturens egenvärde behöver därför inte vara baserat antingen på naturens moraliska värde eller på människans moraliska värde. Lagen har utrymme för att beakta båda.

Från filosofiskt håll finns det många utmaningar med naturens rättigheter. Men också möjligheter. Lagen kan förväntas uttrycka vissa värden, som människors lika värde. Men exakt vad som har egenvärde i naturen är inte klarlagt, och egenvärde kan komma i mer eller mindre personliga former.

Om man går direkt från exempelvis att konstatera att ett naturområde har ett egenvärde till att det också har rättigheter så kan man ha rört sig lite för snabbt i tankarna. Däremot kan man säga att ett naturområde bör anses som rättighetshavare om det har egenvärde i någon rimlig bemärkelse, men att fler villkor behöver vara uppfyllda. Detta har till exempel den ene av oss nyligen visat i två artiklar.

Utöver egenvärde rör det sig om att grupper har anknytningar till området. ”Anknytningar” beskrivs inom politisk filosofi när exempelvis ett naturområdes existens, och en grupps tillgång till det, är centralt för utövandet av gruppens kulturella rättigheter. Begreppet kan också inkludera bland annat aktivitetsbaserade, kunskapsbaserade eller estetiska anknytningar. Om ett naturområde är en viktig och kanske unik resurs höjs dess skyddsvärde ytterligare. Det sista villkoret är att området står under återkommande och betydande hot, precis som i motiveringen av de mänskliga rättigheterna.

I dessa villkor är det konventionella rättighetshavare – människor – som motiverar en naturresurs värde. Ett naturområde är viktigt för att det är människor som har en anknytning till det, för att det bidrar med unika ekosystemtjänster till människor och att naturområdet är under återkommande och betydande hot vilket kan påverka människor. Sådana värden kan, men behöver inte, motivera att naturen själv bör tillerkännas rättigheter.

Framför allt innebär de att det är ett naturområdes instrumentella värden som lyfts fram. Därför spelar också egenvärde, i någon rimlig definition, en central roll tillsammans med de övriga villkoren. Genom egenvärdet, tillsammans med de övriga villkoren, är det naturområdets egna status som erkänns. Hur starka dessa villkor väger i faktiska rättssystem är en fråga som måste besvaras av en kombination av juridik och filosofi.

Både ur juridiska och filosofiska perspektiv finns det en flexibilitet i rättighetsbegreppet. Att erkänna naturens rättigheter är att erkänna naturens egna värde, men också dess betydelse för oss. I många fall är rättigheter ett passande begrepp för att uttrycka dessa värden och de plikter som följer ur dem.

Det fortsätter att tas initiativ om naturens rättigheter, och forskningen kring begreppet växer och inkluderar allt fler ämnesområden. I många länder ser vi också rättsfall där naturens rättigheter spelar en roll. I grunden handlar det om hur flexibelt rättighetsbegreppet är, medan det fortfarande behåller sin starka vikt i etiska, juridiska och politiska sammanhang.