Etnologer intresserar sig för människan som kulturell och social varelse. I det ingår frågor om allt från vardagliga praktiker, föremål, ritualer, traditioner och berättande, till problematiserande av maktstrukturer, normer, värderingar och ideal. Inte minst undersöks hur människor förstår och skapar mening om sin omvärld. Detta har etnologer gemensamt med många eller kanske majoriteten av filosofer vilket öppnar för utbyte mellan dessa ämnen.

De flesta etnologer får, på ett eller annat sätt, möta och förhålla sig till filosofiska tänkare både i utbildning och i forskning. Filosofiska perspektiv kan ofta vara bärande i de teoribyggen som etnologer omsätter och applicerar på både forskningsprocessen och insamlad empiri. Hos etnologer kan sådana tankar sedan komma till liv, få en praktisk innebörd och chans att pröva sina vingar i olika slags kontexter.

Som etnolog arbetar jag oftast empirinära. Det betyder att forskningen med dess process och resultat har insamlat material i fokus och som utgångspunkt. Filosofer tycks mig angripa empiri på ett annat sätt. Medan etnologer använder teori för att förstå empirin, så verkar empiri (i de fall det används) för filosofer främst vara viktig för att styrka eller pröva teorier. Detta öppnar upp för olika former av metoddiskussioner – särskilt vad gäller reflexivitet.

Någon som ser sig själv som arbetandes nära sitt material ser också hur man ingår i dess skapande, utformning och tolkning på ett väldigt genomsyrande och genomgående sätt. Reflexivitet är ett viktigt verktyg för att medvetandegöra och förstå sådan intrassling. Detta kan eftersträvas genom att, både för egen skull och för läsarens, öppet reflektera kring vad som bärs med in i forskningsprocessen och hur detta tar sig uttryck i alla forskningens delar.  Det handlar om att synliggöra och motivera alla de val som görs och som formar vilket slags kunskap som blir till.

Även den som ägnar största delen av forskningsprocessen åt att sitta och tänka, till synes ”ensam på sin kammare”, ingår i sammanhang som formar sätt att förstå världen, skapa mening och att kommunicera kring detta. Genom att positionera sig själv och reflektera kring forskningsprocessen erbjuder forskaren läsaren en möjlighet att förstå positionen och kontexterna från vilken forskningen kommer. Med det sagt så finns det filosofisk forskning som hanterar reflexivitet, inte minst teoretiskt, men kanske kan filosofer ha utbyte av etnologers långa, levande och vardagsnära praktiska tillämpning av det – oavsett om den filosofiska forskningen behandlar insamlat material eller inte?

Eftersom jag använder fenomenologi i mitt avhandlingsarbete har jag ett uppenbart utbyte av filosofiska tänkare – men det är min empiri som styr hur detta tar form. Jag undersöker patienters kritik av vårdmöten gällande ”kvinnohälsa”, det vill säga hälsoaspekter som kulturellt förstås och oftast organisatoriskt kategoriseras som kvinnotypiska. Det handlar främst om reproduktiv, sexuell och hormonell hälsa. Studien är kvalitativ med etnografiska intervjuer som materialinsamlingsmetod. Med hjälp av fenomenologi vill jag komma åt vad patienternas kritik kan förmedla om patienterfarenheter liksom om könade vårdmöten som fenomen och som kulturella processer. Fokus ligger på patienternas erfarenheter och meningsskapande.

Den klassiska fenomenologin baserad på Edmund Husserl och Martin Heidegger krockade med mitt intervjumaterial och jag kunde inte ta det vidare på det sätt jag (och materialet?) ville. Det intressanta var inte studiedeltagarnas erfarenheter ”i sig”, utan de kulturella föreställningar som dessa erfarenheter konstitueras av och tolkas genom. Därför applicerar jag i stället vad jag ser som feministisk fenomenologi, baserad på Hegels ontologi och konkretiserad genom teorier av Simone de Beauvoir och Sara Ahmed. Med hjälp av dessa kommer jag åt de normer, värden och ideal som verkar i patienternas erfarenheter och som kommuniceras och aktiveras via deras kritik. Det kan exempelvis handla om normalisering av smärta när den förstås som typisk för kvinnor eller om hur nutida ideal om självförverkligande i mellanmänskliga möten bärs med i möten med institutioner.

Med i denna teoretiska verktygslåda finns också exempelvis moralfilosofiska begrepp av Miranda Fricker. Till skillnad från fenomenologin, som kan förstås som de glasögon genom vilka hela materialet analyseras, så används sådana begrepp för att rama in tankefigurer som kommuniceras av studiedeltagarna. Ett begrepp som återkommer i min analys är till exempel epistemisk orättvisa. Det handlar om hur någon på grund av fördomar misstros som kunskapssubjekt. Det appliceras i analysen för att förstå studiedeltagarnas upplevelser av att inte bli lyssnade på och att inte bli tagna på allvar i vårdmöten. De moralfilosofiska argumenten används då för att förklara meningsskapande om moral, liksom hur studiedeltagarna själva kan skapa moral, snarare än att backa upp de moraliska ställningstagandena i sig.

Etnologer beskylls ibland för att vara eklektiska eftersom det inte är ovanligt att blanda begrepp från olika tanketraditioner på detta sätt. Jag förstår detta som en flexibilitet, formbarhet och rörlighet som hänger ihop med brist på lojalitet till idéerna i sig. Det betyder inte att teorier sätts samman utan tanke på koherens och kompabilitet. Men för mig som etnolog är det inte intressant att argumentera för en särskild idé eller teori. Det avgörande är om dessa kan används produktivt i en viss kontext, på ett visst material. Det gör att teorier förhandlas och bråkas med på ett sätt som gör att de kan utvecklas åt olika och ibland oväntade håll – i mötet med viss empiri men också i dialog med andra förklaringsmodeller av både filosofer och kulturanalytiker, genusvetare, sociologer et cetera. Kanske uppstår i sådana förhandlingar särskilda kombinationer eller konflikter som kan inspirera till nya sätt att tänka vidare?