Två filosofiska ämnen har upptagit mina tankar den senaste tiden. Det första är akademisk frihet.
Situationen för forskare, lärare och studenter försämras globalt, då makthavare inskränker deras självständighet och oberoende allt mer för varje år. Ungern har förbjudit högre studier i genusvetenskap och drivit universitetet CEU ut ur landet. Polen stryper finansieringen för kritiska forskare. I USA befarar jurister att landets akademiker i framtiden inte kommer att tillåtas att undervisa i frågor och ämnen som hotar det politiska styret.
Även i Sverige utmanas den akademiska friheten. Vår nuvarande regering blev till exempel kritiserad av konstitutionsutskottet för sitt beslut att plötsligt, utan förankring, förkorta universitetsstyrelsernas mandatperioder.
Med anledning av den dystra utvecklingen talar hela högskolesektorn om akademisk frihet. Varför gör inte filosofer det?
Jag vet: Det är en tillspetsad fråga. Till exempel skriver och föreläser filosofen Åsa Wikforss mycket om ämnet i offentligheten, vilket hedrar både henne och disciplinen. Men med min fråga syftar jag på forskningsinsatser.
I andra ämnen kastar sig forskare över den akademiska friheten för att studera den empiriskt. Bland annat har Shirin Ahlbäck Öberg och Johan Boberg (som för övrigt är disputerad i teoretisk filosofi) publicerat två rapporter om den ökande kontrollen och byråkratiseringen av svenska lärosäten. Rapporterna sprids som löpeld och Shirin turnerar landet runt för att berätta om resultaten.
Som jag ser på saken finns det tre huvudsakliga filosofiska problem med den akademiska friheten: Dess definition, utsträckning och rättfärdigande. Jag har skrivit om detta förut – självklart på Svensk filosofi.
Min tillspetsade fråga kan därför preciseras något: Varför ägnar sig inte forskare i filosofi åt de filosofiska problem som finns förknippade med akademisk frihet, så att de liksom experter i andra ämnen bidrar till att försvara akademin som profession och institution? Kavla upp ärmarna och sätt i gång!
Hur bra förutsättningar ger svenska akademiska institutioner den enskilde forskaren eller läraren att vara en god akademisk medborgare?
Det andra ämnet är närliggande. I den engelsktalande världen har begreppet akademiskt medborgarskap letat sig högt upp på agendan.
Begreppet åsyftar det akademiska hushållsarbetet. En god akademisk medborgare ägnar sig åt referentgranskning av forskningsartiklar och tjänstetillsättningar, strävar aktivt efter att internalisera forskningsetiska principer och bidrar till det offentliga samtalet med sin expertis och erfarenhet.
För svenskar kan det tyckas främmande. ”Medborgarskap? Är inte det bara ett medlemskort som ger en vissa rättigheter?” Kanske är det därför som begreppet inte har fått samma fäste i akademiska kretsar i Sverige som i republikanska länder. Nyckelordet är just republikanism.
Medborgarskapet, i den mening som avses här, är nämligen mer än ett politiskt eller juridiskt begrepp. Det är också fyllt med moralisk laddning.
Sedan den romerska republikens dagar har medborgarskapet haft substantiella etiska innebörder som ska reglera den enskilde individens karaktär och beslut, och ge henne en riktning i det liv hon lever tillsammans med andra. Den fria medborgaren förväntas främja den politiska gemenskap hon hör till.
Ungefär så ser grunden ut till det samtal om akademiskt medborgarskap som förs i andra länder, men ännu inte i samma utsträckning här.
I julklapp önskar jag mig ett sådant samtal även i Sverige.
Vad anser svenska filosofer om den ”akademiska republiken”? Vilka förväntningar borde akademiker ha på varandra? Och hur bra förutsättningar ger svenska akademiska institutioner den enskilde forskaren eller läraren att vara en god akademisk medborgare?
