Det har nog inte undgått läsare av Svensk filosofi att det uppstått en diskussion kring begreppet existentiell hälsa. Startskottet kom när Torbjörn Tännsjö kritiserade begreppet i en debattartikel i DN (15/2). Han ställde sig, för att uttrycka saken milt, tveksam till om begreppet hör hemma inom folkhälsoområdet, något som regeringen har gett i uppdrag åt Folkhälsomyndigheten att undersöka.
Tännsjös tankegångar utvecklades senare i en intervju i Humanisten (20/4), där hans kritik även tydligt kom att riktas mot den rörelse som kallas filosofisk praxis. Tännsjö menar att seriösa filosofer inte ska åta sig rollen att försöka ”bota” patienter.
Kalle Grill (Svensk filosofi 13/5) har bemött Tännsjös argument och ryckt ut till försvar för både vikten av begreppet existentiell hälsa så väl som filosofers ansvar att bidra till att främja det. Det ledde till ett replikskifte mellan Tännsjö (14/5) och Grill (15/5) i Svensk filosofi.
Debatten skulle vinna på att bli ordentligt belyst, delvis för att det är viktigt att påminna sig om den politiska dimensionen som den här diskussionen har. Samtidigt som regeringen vill slå ett slag för den existentiella hälsan (vad det nu är) så drar man ner på sådant som folkbildning och studieförbund.
En intuitiv förståelse för “existentiell hälsa” är att det har att göra med möjligheten att känna mening i tillvaron och att ha ett sammanhang där man kan uttrycka och reflektera kring livsfrågor. Med all respekt för att åsikter om studieförbundens värde går isär, så är det min uppfattning att detta är delar av civilsamhället som aktivt bidrar till att ge människor meningsfulla sociala sammanhang och aktiviteter.
Om man bryr sig om människors möjlighet att reflektera över existentiella frågor och motverka social ensamhet så tycks det därför märkligt att man samtidigt väljer att dra ner på sådant som bidrar till just detta.
Helt oavsett vad man tycker så tror jag dock att debatten skulle gynnas av en ordentlig filosofisk belysning av den sort som fackfilosofer ändå är tränade i. Det vill säga en ordentlig begreppsanalys, en etisk analys, samt ett tydliggörande av de olika frågorna som dyker upp i det här sammanhanget.
Som jag ser det finns det här åtminstone tre frågor som vi bör hålla tydligt isär.
För det första, är ”existentiell hälsa“ ett begripligt begrepp? Det är i grunden en fråga som handlar om begreppsanalys och om huruvida det finns en tydlig och rimlig förståelse av begreppet. Vad avses med “existentiell” i sammanhanget, och vad har det egentligen att göra med hälsa? Hur relaterar det till andra begrepp, inte minst psykisk ohälsa i stort?
För det andra, vem – om någon – bör ha ansvaret för att främja existentiell hälsa? Det är en moralfilosofisk och politisk-filosofisk fråga. Givet att vi har en tydlig förståelse om vad som avses med existentiell hälsa så återstår frågan om det faktiskt är något som exempelvis regionerna och hälso- och sjukvården bör ha till ansvar att främja. Bara för att vi valt att kalla det “hälsa” så är det inte nödvändigtvis så att det ska vara hälso- och sjukvårdens uppdrag. Kanske bör det snarare falla på andra institutioner? Eller kanske är det rent av något som hör till de saker som vi själva kan förväntas sörja för i det privata?
För det tredje, vilken roll – om någon – bör akademiska filosofer ta i främjandet av existentiell hälsa? Även om vi förstår vad som avses med existentiell hälsa följer inte att just filosofer är bäst lämpade att främja den. Kanske är filosofers roll snarare att hjälpa till att reda ut begreppen (det vill säga svara på den första frågan) medan främjandet bäst lämnas till andra?
Tännsjö är tydlig med att han anser att det är omdömeslöst och oansvarigt av fackfilosofer att tro att de exempelvis skulle kunna hjälpa svårt deprimerade personer med sina självmordstankar.
Grill tänker annorlunda och menar att filosofer med rätt personlighet och träning visst kan bidra och hjälpa personer som aktivt söker upp en filosof, och bidra till deras existentiella hälsa. Det må nog vara sant, men en relevant fråga här är ju egentligen vad den fackfilosofiska kompetensen kan bidra med.
Vad är det för specialkompetens som en akademiskt tränad filosof har som andra saknar? Och på vilket sätt kan den öka människors existentiella hälsa? Kanske är det personlig lämplighet och det fördomsfria bemötandet som Grill beskriver som är värdefullt snarare än att man lusläst Anders Wedbergs filosofihistoria.
Diskussioner om existentiell hälsa verkar ibland hoppa mellan dessa olika typer av frågor. Vad som bäst främjar existentiell hälsa diskuteras utan en tydligt uttalad idé om vad som avses främjas. Jag tror inte att jag är den enda som efterlyser lite mer klarhet här.
Att på den tredje frågan svara, exempelvis, att akademiska filosofer inte bör pyssla med existentiell hälsa annat än genom begreppsanalys är också helt förenligt med att man samtidigt tycker att det bör ingå i folkhälsomålen eller vårdapparaten. Det visar inte heller att begreppet är meningslöst eller innehållslöst.
Debatten är onekligen i behov av en klargörande analys – något filosofer definitivt är synnerligen lämpade att bidra med. Med ovanstående hoppas jag att det tydligare framgår vad som faktiskt står på spel i debatten om existentiell hälsa.
