Torbjörn Tännsjö har skrivit replik på min analys av hans avfärdande av begreppet existentiell hälsa. I ingressen står att han bemöter mina argument. Det gör han inte. Just den osanningen ska han dock inte hållas ansvarig för. Däremot övriga. Liksom tidigare i denna debatt låter Tännsjö kritiken stå oemotsagd och går i stället till personangrepp med falska påståenden.
Att lista alla osanningar är för utrymmeskrävande. Men en av dem är att jag skulle sagt mig vara beredd att behandla patienter med suicidrisk. Jag har överhuvudtaget inte sagt mig vara beredd att behandla patienter och jag har inte diskuterat suicidrisk.
Men låt mig exemplifiera hur man kan replikera genom att ta upp sådant som den man debatterar med faktiskt har skrivit.
Jag samtalade en gång med en människa som övervägde suicid. Det var inget jag sökte upp, men jag valde att inte avstyra samtalet när det hände. Personen berättade senare att det hade varit välgörande att få resonera om saken med någon som inte var rädd att lyssna på argument både för och emot och som inte tog det för självklart att suicid måste vara fel. Det jag gjort var att lyssna, bekräfta att jag förstod, försäkra mig om att personen beaktat de negativa följderna för andra av suicid, en sak man tenderar att förringa i ett deprimerat tillstånd.
Ska vi helt undvika att prata med människor utifrån vår kompetens eftersom risken finns att vi inte är bäst lämpade att hantera just deras problem? Nej.
Tännsjö säger att han i en sådan situation skulle ha aktivt uppmanat personen att beakta alla existerande argument för suicid, utan hänsyn till hennes deprimerade tillstånd. Han drar av detta slutsatsen att varje seriös filosof hade gjort likadant. Jag vet inte vilket av dessa påståenden som är mest anmärkningsvärt.
Jag skrev i min analys att vi filosofer bör ta vårt ansvar för att bidra till den existentiella hälsan eller välbefinnandet. Utifrån vår kompetens. Jag skrev att jag själv gjort det genom att vidareutbilda läkare och psykologer. Det är ett sätt. Jag tror också att filosofer med relevant utbildning i samtalsmetod (eller bara rätt personlighet och förmåga) kan vara goda samtalspartners för människor med olika typer av utmaningar, som själva väljer att vända sig till en filosof. Precis som andra yrken.
Kan det hända att en människa som uppsöker en präst hade haft större nytta av en psykolog? Eller att den som uppsöker en psykolog hade haft större nytta av en ekonom? Ja. Bör vi som yrkespersoner hänvisa vidare i de fall detta blir uppenbart? Ja. Ska vi helt undvika att prata med människor utifrån vår kompetens eftersom risken finns att vi inte är bäst lämpade att hantera just deras problem? Nej. Betyder detta att filosofer ska ersätta läkare på sjukhus? Nej.
I min första text ställde jag frågan till mina filosofikollegor: ”Vilken roll kan vi spela för att främja den typen av reflektion, meningsskapande och välbefinnande som många människor önskar sig och som intresset för existentiell hälsa vittnar om?” Tännsjös svar är ”ingen”, alternativt ”vålla mer skada”. Vad svarar ni andra?
