Elsa kör bil. Hon är trött och lite distraherad, och trots att hon närmar sig ett övergångsställe tar hon ögonen från vägen – bara för en sekund – för att byta kanal på radion. Hon ser därför inte fotgängaren som kliver ut framför henne och när kollisionen är ett faktum har hon inte ens hunnit få sin fot på bromsen. Fotgängaren dör omedelbart.

Är Elsa klandervärd för att ha dödat en fotgängare? Och är hon mer klandervärd nu när hon har dödat en fotgängare än hon skulle ha varit om hon bara hade gjort sig skyldig till vårdslöst körande i stället? Kring frågor som dessa kretsar Thomas Nagels artikel Moral Luck från 1979.

Om du är som många andra, svarar du initialt ”ja” på frågor av den här typen. Moralisk praxis indikerar också att vi gör det omdömet: innan vi har tänkt närmare på saken klandrar vi en vårdslös förare som orsakat någons död för vad hon gjort och vi klandrar henne mer än en vårdslös förare som inte orsakat någons död. Vi verkar, det vill säga, tänka oss att människor kan ha moralisk (o)tur – att människors moraliska klandervärdhet kan påverkas av sådant de inte själva rår över. Exempelvis tycks vi anse att människor kan bli mer klandervärda av att en fotgängare kliver ut framför deras bil då de vårdslöst passerar ett övergångsställe, trots att det är bortom deras kontroll vad fotgängaren gör.

Om vi bara kan vara klandervärda för något i den utsträckning det beror på sådant vi har kontroll över, hur kan vi då bli mer eller mindre klandervärda på grund av sådant som är bortom vår kontroll?

En annan vedertagen idé om moralisk klandervärdhet är den så kallade kontrollprincipen, som säger att vi kan vara klandervärda för något bara i den utsträckning det vi är klandervärda för beror på sådant vi har kontroll över. Till en början tänker sig nog de flesta att en person som skjutit en oskyldig till döds är klandervärd för det hon gjort. Men om vi får veta att skottet berodde på något bortom skyttens kontroll – exempelvis på en muskelspasm i hennes hand, eller för all del på att onda vetenskapsmän manipulerat hennes handlingar via ett hjärnimplantat – kasserar vi omdömet om klandervärdhet.

Kruxet med dessa två föreställningar om klandervärdhet, menar Nagel, är att de går stick i stäv mot varandra. Om vi bara kan vara klandervärda för något i den utsträckning det beror på sådant vi har kontroll över, hur kan vi då bli mer eller mindre klandervärda på grund av sådant som är bortom vår kontroll? 

För att undkomma motsägelsen tycks vi antingen behöva förneka att människor kan ha moralisk (o)tur – och alltså ge upp omdömen som att vårdslösa förare som orsakar död är mer klandervärda än de blott vårdslösa – eller så måste vi ge upp föreställningen att vi kan vara klandervärda bara i den utsträckning det vi är klandervärda för beror på faktorer inom vår kontroll – och alltså ge upp en djupt rotad principiell uppfattning om klandervärdhet. 

Enligt Nagel innebär det förra, att förneka moralisk (o)tur och hålla fast vid kontrollprincipen, att vi måste sluta oss till att ingen är klandervärd för något överhuvudtaget. Kontrollprincipen utmanar för det första, menar Nagel, idén att vi kan vara klandervärda för resultatet av våra handlingar. Den tycks till exempel innebära att Elsa inte kan vara klandervärd för fotgängarens död eftersom den beror på att fotgängaren kliver ut i vägen vid en viss tidpunkt – och det har som sagt Elsa ingen kontroll över.

Nagel verkar alltså mena att vi står inför valet att förneka moralisk (o)tur och acceptera att ingen är klandervärd för någonting, eller att acceptera moralisk (o)tur och förkasta den så centrala kontrollprincipen.

Först ser detta kanske inte så farligt ut; Elsa har trots allt kört vårdslöst och skulle kunna vara klandervärd åtminstone för den handlingen. Kontrollprincipen utmanar dock även denna idé. Huruvida hon kör vårdslöst beror ju också det på faktorer bortom hennes kontroll. Det beror exempelvis på att hon inte blev bortförd av utomjordingar kvällen innan hennes biltur och på att ingen, för att ta ett mer verklighetsförankrat exempel, stulit hennes fordon under natten.

Vad kan vi tänkas vara klandervärda för, om vi varken kan vara klandervärda för våra handlingar eller deras resultat? Ett förslag är att vi kan vara klandervärda för hurdana vi är. Elsa skulle kunna vara klandervärd för att hon är sådan att hon kör vårdslöst, även om hon inte kan vara klandervärd för att hon körde vårdslöst eller för att ha dödat en fotgängare. Också denna möjlighet tycks dock uteslutas av kontrollprincipen, menar Nagel. Att Elsa är sådan att hon kör vårdslöst beror rimligen på faktorer som hon inte rår över, såsom hur hon har uppfostrats och vilken genetisk sammansättning hon har. 

När vi konsekvent applicerar den intuitivt rimliga kontrollprincipen, verkar vi således komma till slutsatsen att det inte finns något vi kan vara klandervärda för. Som Nagel, något fritt återgivet, uttrycker det: Utrymmet för legitima omdömen om klandervärdhet tycks under detta nagelfarande krympa till en obefintlig punkt. Nagel verkar alltså mena att vi står inför valet att förneka moralisk (o)tur och acceptera att ingen är klandervärd för någonting, eller att acceptera moralisk (o)tur och förkasta den så centrala kontrollprincipen.

Enigheten om hur problemet ska lösas är liten. Vissa satsar på den första strategin och lägger krutet bland annat på att bortförklara våra intuitioner om att vi faktiskt är klandervärda ibland. Andra förlikar sig med tanken på att det finns moralisk (o)tur och försöker undergräva intuitionerna som talar för kontrollprincipen.

Det finns också de som bångstyrigt vägrar acceptera själva problemformuleringen. Enligt dem är det i själva verket inte motsägelsefullt att acceptera både kontrollprincipen och existensen av moralisk tur. Nagel, å sin sida, säger att han tror att problemet i en mening inte har någon lösning. Få har tagit honom på orden. Försöken att hitta en utväg är många, varierande, och lär knappast upphöra i första taget.