Vad kan moralen egentligen begära av oss?
Ganska mycket, om man ska tro de flesta etiker.
Inom etikforskning ställer vi oss ofta frågor om hur vi bör agera i svåra dilemman. Är det moraliskt tillåtet att köpa ännu en öl medan andra går utan mat? Att rädda livet på en vän framför ett större antal främlingar?
Det är färre etiker som ägnar karriären åt frågor om huruvida det är något moraliskt problematiskt med att vara otrogen mot en partner, att bortprioritera en vän utan goda skäl eller att bete sig misogynt. Vi är alla (eller nästan alla) överens om att det är det.
Ändå beter vi oss ofta precis så. Inte nog med att vi alla förmodligen är skyldiga till att köpa den där sista ölen – som vi nog skulle klara oss bättre utan, för pengar någon annan definitivt behöver mer – de flesta av oss gör oss också titt som tätt skyldiga till betydligt mer uppenbara felsteg.
Det tillhör helt enkelt vardagen att vi gör varandra illa – vi stöter oss, sårar och sviker. Det i sin tur ger upphov till klander och leder till skadade moraliska relationer. Och givet att vi handlar moraliskt fel så pass ofta kanske man kan tänka sig att våra moraliska relationer är dömda att sakta förfalla. Är de till slut bortom all räddning?
För att kunna leva tillsammans – så som vi trots allt gör – måste vi ha förmågan att reparera våra skadade relationer.
Det verkar inte så. Nej, för att kunna leva tillsammans – så som vi trots allt gör – måste vi ha förmågan att reparera våra skadade relationer. Vi kan göra fel, men vi kan också ställa saker till rätta. Det är här, i möjligheten till moralisk reparation, som hoppet ligger.
Moralisk reparation är ett begrepp som myntades av filosofen Margaret Urban Walker. Det handlar om att reparera, alternativt skapa, moraliska relationer. Walker tänker att moralisk reparation kräver att vi tar ansvar när vi gjort fel, erkänner och adresserar det som blivit fel, och från det bygger upp en grund för tillit baserat på delade moraliska normer.
Så, när vi har gjort fel – när vi har svikit vår partner, inte svarat på en väns meddelanden på flera dagar eller sagt något sårande under en sen utekväll – ställs vi inför uppgiften att reparera det vi skadat. Ett av de viktigaste verktygen vi har i den processen är att vi kan be om ursäkt.
När jag pratar om ursäkter här så pratar jag alltså om att be om ursäkt, inte att ursäkta sig själv och sitt beteende. Att vi saknar distinkta begrepp för dessa koncept är talande för en begreppslig förvirring som så lätt uppstår – medan en ursäkt i den förra bemärkelsen är ett sätt att ta ansvar, brukar den senare tvärtom handla just om att undkomma ansvar. Så när det kommer till koncept som att be om ursäkt, be om förlåtelse, ursäkta eller bortförklara beteenden, som alla går in i varandra men som ändå skiljer sig åt, finns mycket konceptuellt arbete att göra för filosofer, i jakten på ett bättre grepp om begreppen som vi lever våra etiska liv med.
Genom att be om ursäkt när vi har felat någon så kan vi ta ansvar, bekräfta och befästa gemensamma moraliska normer, och på så sätt bjuda in till tillit.
Ofta inleds en ursäkt med ett enkelt ”förlåt”, men vanligtvis räcker det inte att stanna där. Ursäkter består av längre konversationer – normativa förhandlingar, om man så vill – både om vad som egentligen hände och om vad händelsens normativa signifikans är.
Genom att be om ursäkt när vi har felat någon så kan vi ta ansvar, bekräfta och befästa gemensamma moraliska normer, och på så sätt bjuda in till tillit. (Tänk på ursäkter i stil med: ”Förlåt! Det var verkligen fel att göra som jag gjorde och jag är skyldig dig en ursäkt. Du är värd mer och det ska inte hända igen.”) På så vis kan ursäkter lägga grunden för moralisk reparation.
Utan att på så sätt ta ansvar när man har gjort fel kan ingen delad förståelse av händelsen som ett felande befästas. Och utan en sådan delad förståelse finns det ingen grund för att återuppbygga tillit. Om vi inte är någorlunda överens om det som hände och dess normativa betydelse så är det trots allt svårt att kunna vara överens om vad som bör ändras för framtiden. Och hur kan jag då finna tilltro till att du inte kommer göra precis samma sak nästa gång?
Vi är, som man brukar säga, bara människor. Och människor gör varandra illa hela tiden. Det är en insikt som vi måste leva med. Men allt är sällan förlorat. Det är såklart både viktigt och intressant att fundera över vad det innebär att något är rätt eller fel – särskilt när vi ställs inför svåra moraliska dilemman – men det är också viktigt (och intressant, om jag får säga det själv) att vi har verktyg, som ursäkter, att använda oss av när vi oundvikligen misslyckas med att göra det rätta. Likaså att vi förstår dessa verktyg.
Det är just för att vi varken är helgon eller demoner som ursäkter är så centrala, både när det kommer till att navigera våra moraliska relationer och inom etikstudier.
För om moralfilosofin inte kan hjälpa oss att bättre navigera våra etiska liv, vad ska vi då ha den till?
