Vem eller vad är en människa? Det är förmodligen en av de äldsta och mest centrala filosofiska frågorna som människan har ägnat sig åt. Jag vill ge några perspektiv som knyter an till diskussionen om vad som är det mänskliga genom att diskutera vad subjektivitet kan innebära och hur vi blir till. Detta reder inte ut hela frågan om vem eller vad en människa är, men tar oss en bit på vägen. 

När vi ställer oss frågor om det mänskliga så är en central aspekt vår subjektivitet, alltså den unika blick eller position som alla människor har (diskussionen i denna text är antropocentrisk, och det beror helt på begränsning i utrymme). Vår subjektivitet är personlig, den är just vår egen. Vi kan dela med oss av föreställningar och erfarenheter, men själva subjektiviteten som sådan är något som vi har inom oss, var och en.

Subjektet, alltså jaget eller självet, är där subjektiviteten befinner sig: Vi är subjekt och vi har subjektivitet. Detta är helt sammanflätat med vilka vi är, både personlighet, moral, samt förmåga till handlande (agens) för att nämna några bitar.

Just att vi är dem vi är, det är ingen slump, utan vi befinner oss alltid i en viss historisk kontext och på en given plats. På samma sätt befinner sig vår subjektivitet i vår kropp och vi kan inte skilja oss från den. Åtminstone i den här världen så har vi inte en kropp, vi är en kropp, och det får följder för hur vi kan tänka om människan just som subjekt.

Som doktorand i etik är jag särskilt intresserad av frågor som rör rättvisa och frigörelse för individer och grupper som lever under olika typer av förtryck. Jag tillhör dem som förstår etik som en kritisk granskning av moralen. Moral är då de föreställningar som folk har rörande vad som är rätt och fel, gott och ont, samt tillåtet och otillåtet. Etiken kan bidra med kritiska perspektiv och studier som genom olika teoretiska angreppssätt kan synliggöra och kritisera olika moraliska föreställningar.

I den här diskussionen vill jag särskilt lyfta fram hur frågor om subjektivitet har behandlats inom delar av den kristna feministiska teologin. De ger ett särskilt bidrag till diskussionen om subjektivitet. Inom den kristna feministiska traditionen så ifrågasätter och utmanar man de patriarkala strukturer som har funnits och fortfarande finns både inom kyrkan men även i samhället i stort.

Inom feministiska kretsar har frågan om subjektivitet länge varit aktuell, ofta av den enkla anledningen att någon annan har definierat kvinnors subjektivitet. Här blir frågor om makt direkt centrala, samt att förstå hur makt fungerar och manifesteras för att upprätthålla förtryckande strukturer.

Även om vår subjektivitet är unik för varje människa, så formas den gemensamt. Här har kristna feministiska teologer länge hävdat vikten av det sociala, vilket direkt utmanar föreställningar om att människan har en stark och oberoende autonomi.

Ända sedan Descartes finns det ett ideal där man ska vara stark, oberoende, och osårbar. Detta ideal har ofta kopplats till manliga normer, som just föreställt sig att detta ideal är eftersträvansvärt. Detta har både praktiserats inom och utanför kyrkan och har ofta legitimerats teologiskt och i samklang med patriarkala strukturer.

Genom feministiska perspektiv har man i stället utmanat detta och visat på att vår subjektivitet är direkt beroende av andra. Vi blir inte oss själva på egen hand utan vi blir de vi är genom våra relationer till andra. Här är det också viktigt att nämna den kontext i vilken man lever och hur det omgivande samhället påverkar vilka möjligheter man har att agera och forma sin subjektivitet.

En central aspekt av vår subjektivitet blir då att den inte bara formas inom oss, utan genom varandra, tillsammans. Samhället spelar stor roll och redan innan vi föds är ju världen på ett visst sätt. Vi har helt enkelt inte valt den värld som sedan formar oss. Detta betyder inte att allt är förutbestämt i fatalistisk bemärkelse, utan snarare att vi har ett särskilt ansvar för den världen vi formar – både för oss själva och de som kommer efter oss.

Hur man har möjlighet att påverka världen varierar, precis som ens egen subjektivitet varierar över tid. Här har feministiska teologer visat på vikten av att ta de förtrycktas erfarenhet på allvar och då arbeta med sociala frågor som omfördelning och inkludering. Här lyfter man viktiga teologiska exempel, och genom omtolkningar och kritiska läsningar visar man på hur den kristna traditionen kan användas i just sådana här frågor.

Ett sådant exempel är vilken Gud man föreställer sig, och vilka attribut en sådan Gud har. Teologin produceras alltid i en viss kontext, formad av samhället i stort. Om man ser Gud som en härskare är det lätt att människor ser det som ett ideal att uppfylla, och en sådan teologi kan då fungera som legitimerande av dominans över andra. Ideal som styrka, oberoende, och att vara osårbar har ofta eftersträvats – ideal som kan kopplas till en teologi där Gud ses som oberoende härskare.

Om vi i stället förstår att vi blir till genom våra relationer till varandra så gör det något både med en själv samt förhållandet till andra. Här finns värdefulla resurser även för de som inte är kristna och det har också relevans utanför teologin. Om man tar pluralism på allvar så bör man lyssna till många olika röster, inklusive de teologiska.

Det finns så klart långt fler aspekter av subjektivitet än vad som nämns här. Viktigt att komma ihåg är att om man tar våra ömsesidigt formande relationer på allvar så följer en rad konsekvenser för hur vi bör handla.

Eftersom vår subjektivitet till största delen formas av faktorer utanför oss själva så bör vi arbeta för att förändra världen så att subjektiviteten inte formas under förtryckande former eller blir förtryckande för andra. Här är legitimering en del, men det går långt bortom det, för även om vår subjektivitet är unik så är det samhälle vi upprätthåller något vi bara kan göra tillsammans.