Filosofiska perspektiv på odödlighet handlar vanligtvis inte om empiriska frågor såsom huruvida människor faktiskt skulle kunna vara odödliga eller vilka typer av medicinska ingrepp som skulle kunna förlänga människors liv. I stället är filosofer främst intresserade av normativa frågor om hypotetisk odödlighet. Till exempel är en central fråga i den filosofiska debatten om odödlighet följande: Givet att en person kunde vara odödlig, skulle det vara önskvärt för personen?
Det råder olika uppfattningar om vad odödlighet innebär och flera varianter av odödlighet har identifierats och diskuterats. Vilken sorts odödlighet man åsyftar har i sin tur implikationer för frågan om huruvida det vore önskvärt. Å ena sidan kan en odödlig person vara någon som inte kan dö under några omständigheter. En sådan person skulle med nödvändighet leva ett evigt liv – så kallad nödvändig odödlighet. Å andra sidan skulle det kunna vara frågan om en person som inte kan dö av naturliga orsaker, men heller inte överleva exempelvis katastrofal kroppslig skada – så kallad villkorlig odödlighet. En villkorligt odödlig person antas leva för evigt såvida hen inte till exempel träffas av en bomb.
Att vara villkorligt odödlig kan ses som en gyllene medelväg eftersom detta innebär en möjlig utväg men inget nödvändigt slut.
Ett problem med nödvändig odödlighet är risken att man fastnar i evigt lidande utan någon väg ut. Detta anspelas på i det mardrömsliknande scenario som målas upp i Sartres pjäs Inför lyckta dörrar. Även om vi kan tänka oss ett evigt liv med väsentligt mer varierat och bättre innehåll än konstant, påtvingat umgänge med människor man ogillar som i Sartres pjäs, så finns en risk att mycket långa perioder av ett evigt liv blir outhärdliga.
Dessutom kan det tyckas frihetsinskränkande att inte ha något som helst val angående huruvida man ska leva eller dö. I ett vanligt, dödligt liv har man förstås inte heller full kontroll över detta givet att man måste dö någon gång, men nödvändig odödlighet innebär att man aldrig har något att säga till om i frågan. Att vara villkorligt odödlig kan ses som en gyllene medelväg eftersom detta innebär en möjlig utväg men inget nödvändigt slut.
En odödlig person skulle antingen uppnå allt hen någonsin velat och bli uttråkad, eller börja vilja andra saker och därigenom bli en helt annan person.
Det är dock oklart om det vore önskvärt att ens ha möjligheten att leva för evigt. Filosofer som funderar på odödlighet har identifierat vissa aspekter av evigt liv som tycks göra det mindre önskvärt. Bernard Williams hävdade inflytelserikt att odödlighet nödvändigtvis är oönskvärt för människor eftersom det antingen skulle leda till evig tristess till följd av att en persons viktigaste önskningar och livsmål så småningom uttöms, eller resultera i en förlust av identitet eftersom alla personens viktiga önskningar skulle bytas ut. Med andra ord skulle en odödlig person antingen uppnå allt hen någonsin velat och bli uttråkad, eller börja vilja andra saker och därigenom bli en helt annan person.
Det är även av intresse att ta ett omvänt perspektiv och fundera på vad som är bra med att vara dödlig och leva ett ändligt liv och vad som således skulle saknas i ett evigt liv. Vissa hävdar till exempel att mening i livet är avhängig vår dödlighet, vilket implicerar att ett odödligt liv skulle vara meningslöst.
David Beglin försvarar en version av detta synsätt. Han menar att eftersom våra liv är ändliga så måste vi välja vissa mål, projekt eller intressen att ägna oss åt, vi hinner helt enkelt inte med allt. Några av dessa åtaganden eller engagemang blir helt centrala för våra liv, till exempel att vara en bra förälder eller att skriva god litteratur. Om vi i stället hade ett obegränsat liv skulle vikten av dessa centrala åtaganden urvattnas eftersom vi skulle kunna ha hur många som helst över tid. Detta förankras i en generell idé om att knapphet eller sällsynthet kan vara en del av vad som gör något värdefullt. I den mån mening i livet är avhängig vikten av centrala åtaganden kan man alltså tycka att ett evigt liv vore mindre meningsfullt om inte helt meningslöst.
Vi kan tänka oss att det finns vissa nöjen som är outtömliga, såsom att äta god mat eller lyssna på rörande musik, och så länge en person har åtminstone några av dessa så kommer hon inte nödvändigtvis att bli uttråkad.
Listan över potentiella negativa aspekter av evigt liv jämfört med ändligt liv är lång, men det är inte uppenbart att något av detta nödvändigtvis stämmer om evigt liv eller gör det överlag oönskvärt. Även om det finns risk för evig tristess, förlust av identitet och meningslöshet så verkar det ad hoc att hävda att det måste bli så. Vi kan exempelvis tänka oss, som J.M. Fischer påpekar, att det finns vissa nöjen som är outtömliga, såsom att äta god mat eller lyssna på rörande musik, och så länge en person har åtminstone några av dessa så kommer hon inte nödvändigtvis att bli uttråkad. Vad gäller mening i livet finns många olika sätt att se på detta och vi behöver inte sluta oss till att det beror på livets ändlighet.
Hur pass önskvärt ett evigt liv är beror rimligen främst på dess faktiska innehåll och det verkar inte gå att säga så mycket om detta bara på basis av att livet i fråga är evigt. Personligen skulle jag dock inte byta mitt nödvändigtvis ändliga liv mot ett nödvändigtvis evigt liv. Även om det vore trevligt att leva längre än vad man sannolikt kommer att få, så tycks det oönskvärt att helt sakna makt över sin egen existens.
