Året är 1753 (eller där omkring); orten är en liten by någonstans i närheten av köpingen Mir, som i dag ligger i Belarus men som på den tiden tillhörde det polsk-litauiska samväldet. Det är där och då Shelomo ben Yehoshua föds in i världen. Själv skulle han senare i ett brev till Kant beskriva det som att vara dömd “att tillbringa de bästa åren av [sitt] liv i den litauiska skogen”. Men det var förstås efter att han hade döpt om sig själv till Salomon Maimon – efter den medeltida filosofen Moses ben Maimon, även känd som Maimonides eller Rambam – och skrivit en liten bok i vilken han tolkar Immanuel Kant på ett sätt som skulle komma att sätta sin prägel på utvecklingen av den tyska idealismen och den tidiga romantiken.

Det vi vet i dag om Maimons liv och hans vindlande resa från den polska shtetlen till den tyska upplysningens mittpunkt vet vi främst genom hans självskrivna livshistoria, som gavs ut i två band åren 1792 och 1793. Hur nära sanningen berättelsen ligger och i vilken grad den är förskönad är det svårt att säga och, när allt kommer omkring, ovidkommande. Det intressanta är att Maimon – som filosof – skrev en självbiografi över huvud taget. Det faktumet i sig räcker för att utmärka honom från sina mer berömda samtida.

Dessvärre är det någonting som har förbisetts av den filosofiska forskningen. Maimon har setts som en filosof som också skrev sin livsberättelse – och över 230 år har gått utan att någon verkar ha slagits av tanken att Maimons livshistoria kanske är ett filosofiskt verk den med. Det är precis där min avhandling börjar, med frågan om hur Maimons livshistoria skulle behöva läsas för att räknas som en del av hans filosofiska verksamhet, och hur en sådan läsning skulle berika vår förståelse av hans filosofi som helhet.

Inom filosofin – åtminstone den sorts filosofi jag själv sysslar med – är förhållandet mellan den enskilde filosofens livsberättelse och dennes filosofi en splittringsfråga. Många föreställer sig, tror jag, att det skulle vara en slags förnedring av det universella som filosofi gör anspråk på att befatta sig med de obetydliga detaljerna hos en enskild persons liv. Dessutom är jag kanske själv, stundvis åtminstone, en av dem. Frågan blir då hur man kan behandla en filosofs biografi på ett filosofiskt vis.

Mitt tillvägagångssätt i avhandlingen har inte varit att rota runt bland de olika händelserna i Maimons liv efter nyckeln till hans ytterst obskyra filosofi. Trots allt kunde dessa händelser visa sig vara fiktiva i någon bemärkelse. Snarare har jag valt att titta närmare på hur Maimon själv som filosof tolkar förloppet av sitt eget liv genom och med hjälp av sin egen filosofi. Rent konkret betyder det att jag lokaliserar två centrala termer med vilka Maimon beskriver sin egen livshistoria – specifikt “pragmatisk” och “förvandling” – och spårar dem till andra texter av Maimons där de fungerar som filosofiska begrepp.

Genom att göra så lyckas jag upptäcka, tycker jag själv i alla fall, kontinuiteten mellan Maimons självbiografi och hans filosofi i stort. Maimon hävdade i andra skrifter att man kunde, genom att godta hypotesen att varje individ är ingenting annat än en partikulär manifestation av en universell världssjäl, förklara ett större antal psykologiska fenomen än genom att utgå från att varje enskild person har sin egen individuella själ. Avhandlingen visar hur det är just denna idé om ett slags trans-individuellt jag Maimon urskiljer bland den brokiga sammansättningen av händelser som utgör hans egen livsberättelse.

Med en sådan tolkning blir Maimons liv till en fulländningsprocess där själva skrivandet av hans livshistoria fungerar som ett förverkligande av ett universellt jag som är gemensamt för alla. Maimon betraktade sin egen livsvandring som en gradvis förvandling från fanatisk ungdom till uppfinningsrik filosof. För att upprätthålla kontinuiteten mellan de olika faserna i denna utveckling måste den underliggande, enhetliga substansen antas vara en poetisk kraft snarare än en förnufts- eller förståndsförmåga. Både fanatikern och filosofen är uttryck för en och samma världssjäl – en naturkraft i olika stadier av metamorfos. Därmed utvidgar avhandlingen den befintliga förståelsen av Maimon som filosof genom att visa hur han värdesatte inbillningskraften mycket högre än vad som tidigare erkänts.

Avhandlingens slutsatser är främst av filosofiskt-historiskt intresse. Det är inte så att jag uppmanar läsaren att skriva sin egen livshistoria som ett sätt att förverkliga det universella jaget som kommer till uttryck därigenom (även om det nog finns sämre sätt att spendera en söndagseftermiddag). Snarare fungerar avhandlingen, hoppas jag, som en uppmaning till andra filosofiforskare.

Om läsningen av Maimons livshistoria som jag lägger fram bär någon form av trovärdighet, blir det nödvändigt att omvärdera den marginella positionen som han tilldelats av filosofins historieskrivning. Avhandlingen visar att många av de tankefigurerna som brukar associeras med andra mer berömda och prisade tänkare – såsom F.W.J. Schelling och G.W.F. Hegel – redan finns hos Maimon. Samtidigt finns det ett helt forskningsfält och en tradition av “livsfilosofi” från vilken Maimon är helt frånvarande trots att han, som avhandlingen poängterar, skrev sin egen livshistoria som en filosofisk handling.

Det finns nog många olika, om inte oändlig många, sätt att läsa Maimons livshistoria. Fastän jag hade kunnat tolka Maimon i en samtida kontext av autofiktion och autoteori, eller applicera befintliga teorier om självbiografi på hans text, bestämde jag mig i avhandlingen för att tolka Maimon genom och med Maimon. Med tanke på att han har blivit illa behandlad av en övervägande kristen och västeuropeisk historieskrivning kändes det som det enda sättet att hylla en filosof som jag tycker förtjänar mer av vår uppmärksamhet. Dessutom pekar avhandlingens granskning av Maimons världssjälsbegrepp i ljuset av sin livshistoria mot möjliga, outforskade sätt att konceptualisera samtida problem som rör kollektivt tänkande.