Inom metafysiken pågår i dag en livlig diskussion om så kallad fundamentalitet. Grundtanken är att vissa begrepp – såsom proton, atom eller kvantfält – korresponderar till genuina kategorier i världen. De fångar världens egna indelningar – ‘skär vid naturens leder’, som det ibland sägs. Andra begrepp – exempelvis gott, äckligt eller stol – står inte för några genuina kategorier i världen, utan reflekterar snarare våra sätt att representera den. De förstnämnda begreppen kallas fundamentala, de sistnämnda icke-fundamentala. 

Målet med denna diskussion är att försöka komma fram till en beskrivning av världen som fångar världens struktur oberoende av hur vi råkar representera den. Detta är ett mål som går tillbaka åtminstone till Platon, och som hårt kritiserats av bland annat Kant. 

Att ett begrepp är icke-fundamentalt innebär inte att det spelar en obetydelsefull roll i vårt konceptuella ramverk. Det vore praktiskt taget omöjligt att tala om vardagliga objekt enbart med fundamentala fysikaliska begrepp. Begrepp som bord och stol spelar en oumbärlig beskrivande roll genom att gruppera komplexa arrangemang av partiklar på ett för oss greppbart sätt. 

Men det betyder inte att en sådan gruppering motsvarar en genuin kategori: Det är användbart för varelser som oss att gruppera partiklar på det sättet, men bord och stol speglar inte därför naturens egna struktur.

Andra icke-fundamentala begrepp spelar en annan roll än den rent beskrivande. Expressivister menar exempelvis att normativa begrepp som gott och ont inte enbart syftar till att beskriva fysiska egenskaper, utan snarare hjälper oss att uttrycka attityder. De har en expressiv roll. Även om gott kan användas för att beskriva egenskaper i världen – det kanske refererar till en väldigt komplex fysisk egenskap maximerar nytta – så betyder ‘detta är gott’ någonting väldigt annorlunda än ‘detta maximerar nytta’. Expressivister menar att den bästa förklaringen för detta är att begreppet är gott involverar våra attityder på ett sätt som begreppet maximerar nytta inte gör. 

Mitt avhandlingsprojekt tar sin utgångspunkt i en meta-fråga: hur bör vi förstå begreppet är fundamentalt givet dessa distinktioner? Är fundamentalitet självt ett fundamentalt begrepp? Och om inte – har det då en beskrivande roll, som bord eller stol, eller en expressiv roll, som expressivister menar att gott eller ont har? 

Min position är att begreppet är fundamentalt har en expressiv roll och inte själv markerar någon fundamental kategori i världen.

För att kortfattat motivera detta projekt, antag att begrepp från (och endast från) våra bästa fysiska teorier plockar ut fundamentala kategorier. Begreppet är fundamentalt kommer från metafysiken, och förekommer inte i våra bästa fysiska teorier. Således skulle den inte heller motsvara någon kategori i världen. 

En invändning är att detta bygger på en fysikalistisk hållning, enligt vilken världen bäst beskrivs av begrepp från fysiken. Men samma problem uppstår även om vi antar att världen bäst beskrivs med mentala begrepp (till exempel känns och tänker). Begreppet är fundamentalt förekommer inte heller i detta vokabulär. Så på rent metafysiska grunder verkar är fundamentalt alltså inte självt utgöra en fundamental kategori. 

Vidare verkar det orimligt att begreppet enbart har en beskrivande roll. Låt oss återigen anta att den fysikalistiska metafysiken är korrekt, så att begrepp från (och endast från) fysiken står för fundamentala kategorier. I så fall refererar är fundamentalt till egenskapen att vara en fysisk kategori. 

Men att säga att något är en fundamental kategori är något annat, och något mer, än att säga att det är en fysisk kategori. Begreppet är en fysisk kategori och begreppet är fundamentalt verkar ha olika mening, även om de i en fysikalistisk metafysik beskriver en och samma egenskap. (Återigen gäller detta även om världen bäst beskrivs av ett mentalt vokabulär: är en mental kategori och är fundamentalt har olika mening, även om de refererar till samma egenskap.) 

Det finns olika sätt att förklara detta på, men i min avhandling argumenterar jag att den bästa förklaringen för detta är att är fundamentalt har en expressiv roll. När vi säger att något är fundamentalt så beskriver vi inte enbart världen. Vi förbinder oss också till ett sätt att strukturera våra beskrivningar av världen på. Specifikt så förbinder vi oss till att utgå från den kategorin när vi förklarar och begripliggör världen. Detta förklarar varför är fundamentalt och (exempelvis) är en fysisk kategori kan referera till samma egenskap utan att ha samma mening.

För att illustrera. Alice och Jonas delar exakt samma beskrivning av verkligheten: De tror båda på samma fysiska sanningar och på samma mentala sanningar (och andra typer av sanningar också, men låt oss nu fokusera på dessa). För Jonas är däremot de mentala sanningarna utgångspunkten för att förklara och begripliggöra de fysiska sanningarna, och för Alice är det tvärtom. Alice och Jonas har samma trosuppfattningar – men de strukturerar dessa trosuppfattningar på olika sätt. De har olika utgångspunkter för sina sätt att förklara och göra världen begriplig på. 

Enligt den teori jag föreslår så har är fundamentalt rollen att uttrycka dessa förklaringsåtaganden i assertorisk form. Utan begreppet är fundamentalt kunde vi såklart ta vissa begrepp som utgångspunkt i vårt sätt att göra världen begriplig på, men denna hållning skulle vara omöjlig att påstå – man kan ha en sådan hållning, men då den inte själv är en proposition så går det inte att påstå den. Med begreppet är fundamentalt i vårt konceptuella ramverk kan vi omvandla dessa åtaganden till explicit innehåll, vilket i sin tur tillåter oss att resonera om och argumentera om dem.

En stor oro med denna teori är att den gör debatten om fundamentalitet subjektiv. Men som expressivister visat i den meta-etiska diskussionen följer inte detta. Till skillnad från subjektivister, som menar att normativa utsagor beskriver våra attityder, så menar expressivister att normativa utsagor uttrycker våra attityder, och att deras sanningsvärde således inte beror på våra attityder. 

Expressivistiska minimalister, som till exempel Simon Blackburn och Allan Gibbard, har också visat att man kan ackommodera prat om objektivitet och fakta även med expressivismen som utgångspunkt. Således kan vi acceptera att huruvida någonting är fundamentalt inte beror på våra explanatoriska utgångspunkter, och kan tillåta att det finns fakta om vad som är fundamentalt åtminstone i en minimal bemärkelse. 

En annan invändning är att utsagor om vilka begrepp som “skär vid naturens leder” är meningslösa och inte borde ges någon meningsteori överhuvudtaget. Men här ger expressivismen ett sätt att vindicera tal om vad som är fundamentalt för de som har svårt att se hur utsagor kan vara meningsfulla och till och med sanna – detta utan att behöva postulera en kategori som vårt begreppet är fundamentalt refererar till. 

Mycket mer skulle naturligtvis kunna sägas, och det här presenterade förslaget väcker fler frågor än denna korta text kan besvara. Expressivism och fundamental metafysik brukar, trots allt, behandlas som varandras motpoler. Förhoppningsvis har denna text visat att det finns skäl att ifrågasätta hur djup denna motsättning egentligen är.