När vi överlåter fler och fler uppgifter och aktiviteter till teknologier med artificiell intelligens, i stället för att själva utföra dessa, verkar det uppstå olika typer av “luckor” (eller “glapp” eller “glipor”) i relation till vissa saker som är viktiga för oss människor.

Till exempel, om vi låter AI ta över våra jobb, eller viktiga aspekter av våra jobb som vi finner meningsfulla, och vi inte kan finna andra lika meningsfulla aktiviteter för oss själva att ersätta jobbet med, kan det eventuellt uppstå meningsfullhetsluckor relaterade till AI. 

Om vi, i stället för att göra allt som normalt associeras med att författa en text, överlåter betydande aspekter av textproduktion – exempelvis skrivandet av en uppsats för en kurs – till en AI chatbot såsom ChatGPT, kan det uppstå tvivel om vi fortfarande kan räknas som författarna av texten – en författarskapslucka kan uppstå. 

Den mest omdiskuterade typen av luckor relaterade till AI är emellertid så kallade ansvarsluckor. Många filosofer som diskuterar ansvarsluckor brukar fokusera på olika former av skada orsakad av AI och efterföljande luckor relaterade till klander. 

Jag tycker emellertid att vi också ska fundera över möjliga ansvarsluckor relaterade till ansvar för positiva saker och beröm. Så som jag ser det är det svårare att fylla sådana positiva eller berömrelaterade ansvarsluckor än att fylla negativa eller klanderrelaterade ansvarsluckor. Denna tes kan relateras till de två andra typerna av luckor jag nämnde ovan, men mer om det senare.

Varför uppstår ansvarsluckor? Svaret till denna fråga följer nästan direkt från själva idén om artificiell intelligens. 

Teknologier med artificiell intelligens brukar allmänt förstås som teknologier som kan utföra eller ta över uppgifter eller aktiviteter vi annars använder vår mänskliga intelligens för att utföra. En viktig iakttagelse här är att när vi använder vår naturliga intelligens för att, till exempel, skriva texter, köra bilar, föra krig, skapa konst, utföra medicinska diagnoser eller ge rekommendationer är eller blir vi därmed också ansvariga, i någon utsträckning, för det vi gör. Om vi nu lejer ut uppgifter likt dessa till AI-teknologier – som inte kan vara ansvariga för vad de gör eller för konsekvenserna av deras “handlingar” – så uppstår eventuellt ansvarsluckor.

Med andra ord: Viktiga uppgifter och aktiviteter lämnas över från människor som kan vara ansvariga för sina handlingar till teknologier som inte kan vara ansvariga för vad de gör. Vår naturliga intelligens är en viktig del av vad som gör oss människor ansvariga för våra handlingar och deras konsekvenser. Detsamma gäller inte för artificiell intelligens: Att vara en teknologi med artificiell intelligens hänger inte ihop med att vara ansvarig i någon moraliskt relevant bemärkelse. 

Och som sagt, det är just teknologier som utför eller ersätter uppgifter vi annars använder vår naturliga intelligens för att utföra som vi allmänt förstår som teknologier med artificiell intelligens. Risken för ansvarsluckor verkar därmed så gott som inbyggd i själva idén om artificiell intelligens. 

Här kan man nu direkt notera att ansvar har både en negativ och en positiv sida. När vi gör något dåligt (om vi till exempel skadar någon), så är vi ansvariga för något negativt och förtjänar eventuellt att klandras, medan om vi gör något bra (om vi till exempel hjälper någon), så är vi ansvariga för något positivt och förtjänar eventuellt beröm. 

Men de två sidorna av moraliskt ansvar är inte helt symmetriska. En första asymmetri har att göra med hur gärna folk ses som positivt eller negativt ansvariga för bra eller dåliga saker som händer. Vi tar gärna emot beröm och ses gärna som positivt ansvariga – det är ju väldigt trevligt att bli berömd och uppskattad! – men vi värjer oss mot att bli klandrade när något negativt händer och ses inte gärna som negativt ansvariga för dåliga saker – det är ju ganska jobbigt när andra människor klandrar oss.

Kriterierna för att förtjäna beröm och klander är också asymmetriska i vissa viktiga avseenden, och jag vill påstå att dessa normativa kriterier för att betraktas som ansvarig ibland, eller kanske till och med ofta, kan göra det lättare att vara ansvarig för dåliga saker som har med AI att göra än för positiva saker skapade med hjälp av AI.

För att förtjäna beröm för något bra – en bra text, ett bra konstverk, en bra rekommendation, och så vidare – brukar vi, som filosofen Hannah Maslen och hennes kollegor påpekar, behöva uppfylla följande typer av kriterier: Vi behöver anstränga oss, vi behöver visa prov på speciella talanger eller skicklighet, vi behöver göra uppoffringar: vi behöver, kort sagt, vara aktivt involverade i skapandet av det goda. Det räcker inte med att bara titta på och låta något bra hända, eller att överlåta skapandet av det goda åt någon annan. 

När det gäller kriterierna för att vara klandervärd för något dåligt har vi ofta mer passiva kriterier. Det kan räcka att vi låter något dåligt hända. Det kan räcka att vi inte är tillräckligt försiktiga. Vi behöver inte aktivt försöka skada någon för att vi eventuellt ska vara delaktigt ansvariga, även om det förstås är mycket värre om vi aktivt försöker skada någon. Men som sagt, att bara låta något dåligt hända (som vi skulle kunna ha hindrat om vi var mer försiktiga) kan vara nog för att vi ska vara ansvariga till en viss grad.

När vi överlåter mer och mer uppgifter och aktiviteter till AI så kan detta ofta innebära att vi behöver anstränga oss mindre, att vi inte behöver några speciella talanger eller typer av skicklighet, att vi inte behöver göra några stora uppoffringar – kort och gott, att vi kan vara mindre aktiva själva. Detta innebär på en allmän nivå att AI-användande ofta kan underminera våra anspråk på att själva förtjäna beröm för vad dessa AI-teknologier spottar ut: texter, konst, musik, rekommendationer eller vad det nu kan vara. 

Men att överlåta uppgifter och aktiviteter till AI-teknologier är klart förenligt med att inte vara tillräckligt försiktig, att helt enkelt vara lat eller vårdslös eller att tillåta dåliga saker att hända som vi skulle kunna ha förhindrat. Att överlåta uppgifter och aktiviteter till AI kan alltså ofta vara förenligt med att uppfylla kriterier för klandervärdhet för dåliga saker som händer (såsom att folk skadas eller att falska påståenden sprids på nätet).

Om det stämmer att det ibland, eller kanske till och med ofta, är lättare att potentiellt vara klandervärd än att vara värd beröm för dåliga och bra saker som produceras med hjälp av AI-teknologier, kan denna idé också relateras tillbaka till de andra typerna av luckor jag nämnde i början av texten: luckor relaterade till meningsfullhet och författarskap. 

Vid utbrett användande av AI – där AI gör saker i stället för oss och vi därför förtjänar mindre beröm än om vi aktivt gjorde dessa saker själva med hjälp av våra ansträngningar, vår skicklighet, våra talanger, och så vidare – kan vissa typer av aktiviteter bli mindre meningsfulla för oss och det som skapas kan i mindre utsträckning ses som något vi är upphovsrättshavare till. Författarskap, mening och beröm är alla sammanlänkade med vårt aktiva uttryck av naturlig intelligens – och AI-teknologier är skapade just för att minska eller ersätta det.

Utgör denna typ av scenarier en reell och avsevärd risk? Behöver vi verkligen oroa oss för de många olika typer av ”luckor” som kan öppnas upp när vi börjar använda mer och mer AI? Gör utbrett användande av AI det ”lättare” för oss att vara ansvariga för de dåliga saker som dessa teknologier kan orsaka än för de positiva saker de kan producera? Det går förstås inte att fastställa i en så kort text som denna.

Det finns mycket mer att säga om dessa frågor. För en längre och mycket mer utförlig diskussion av dessa teman hänvisar jag till min just publicerade bok om AI-etik.

Nyholm, Sven (2026) The Ethics of Artificial Intelligence: A Philosophical Introduction. Hackett Publishing Company, Inc.