Jag kom först i kontakt med Ruth Millikans filosofi som doktorand. Först läste jag en artikel – ”Biosemantics” från 1989 – och tyckte att den var nog så intressant, men lät mig inte övertygas. Sen tog jag mig an Language, thought, and other biological categories – huvudverket från 1984 – och allt föll på plats: Det var som om det hela tiden funnits ett Millikanformat hål i min hjärna, där bokens budskap bara kunde fogas in.
Därmed inte sagt att det är ett helt lätt budskap att ta till sig. Millikan är inte en problemlösare som reder ut knutar i befintliga teoretiska ramverk en efter en, inte heller en slugger som utvecklar sina idéer i polemik med meningsmotståndare.
Hon är en systembyggare, som omsorgsfullt lägger begrepp vid begrepp, definition vid definition tills strukturen omfattar så gott som hela filosofins traditionella problemområde. I denna konstruktion låter sig ingen del helt och hållet förstås utan att man samtidigt förstår alla de andra delarna och hur de hänger ihop.
Det tankemotiv, som framför allt binder samman detta system och ger liv till dess delar, återfinns redan i huvudverkets titel. Språk och tanke är biologiska kategorier. Men detta ”biologiska” kan lätt missförstås.
Det som gör en språklig utsaga eller tanke riktig (korrekt, sann) går att söka i dess förflutna.
Vad som framför allt kännetecknar en ”biologisk” kategori, enligt Millikan, är dess historia. Den har uppkommit och fortlevt till följd av att medlemmarna producerat fler medlemmar, via diverse reproduktionsmekanismer. En biologisk kategori konstitueras av sin historia. Dess medlemmar är medlemmar av samma kategori för att de har samma slags upphovshistoria. Kategorins medlemmar styrs också av normer som härrör från deras gemensamma upphovshistoria, där den enskilde medlemmen mäts och vägs utefter sin förmåga att återskapa de förflutna omständigheter, de historiska framgångar, som låtit släktlinjen fortleva.
Så är exempelvis semantiska och intentionala normer av detta historiskt konstituerade slag. Det som gör en språklig utsaga eller tanke riktig (korrekt, sann) går att söka i dess förflutna, i de omständigheter under vilka utsagans eller tankens föregångare uppnått framgång genom att anpassa organismen till yttre omständigheter.
I språkets fall är ”organismen” att identifiera med talaren såväl som den tilltalade, och ordens mening får då sökas i de omständigheter som låtit tidigare talare och tilltalade uppnå gemensamma mål med ordens hjälp.
Men detta fungerar bara om världen är strukturerad på rätt sätt, på ett sätt som låter orden och tingen samverka systematiskt så att förflutna framgångar låter sig återskapas – och Millikan tvekar inte att komplettera sin syn på språk och tanke med en därtill anpassad metafysik, där användbara regelbundenheter äger prioritet över traditionella kategorier såsom ting kontra egenskap, och de senare relegeras till status av relativa, härledda klassificeringar.
De normer som styr tanke och handling kan bara förstås i termer av sina bidrag till praktiska resultat: Sanning är ”framgångsbränsle”.
Ett sätt att tänka på den resulterande bilden är som ett slags pragmatism. Dock inte en framåtriktad pragmatism som helt enkelt identifierar korrekthet med framgång, utan en bakåtriktad pragmatism, där korrekthet likställs med att uppfylla de historiska villkoren för förfluten framgång och därmed också förväntad framtida framgång.
Denna bakåtblickande pragmatism bibehåller den klassiska pragmatismens centrala insikt, att de normer som styr tanke och handling bara kan förstås i termer av sina bidrag till praktiska resultat: Sanning är ”framgångsbränsle”. Den undviker samtidigt elegant pragmatismens akilleshäl, det ovedersägliga faktum att sanning inte garanterar framgång. Oväntade, slumpmässiga faktorer eller nya, historiskt okända villkor kan alltid gripa in och avleda händelsekedjan från dess förväntade utfall.
Den historiska grundtanken i Millikans system kan vara svår att acceptera. Den tvingar oss till kontraintuitiva slutsatser. Ett centralt motexempel är den så kallade Träskmannen, en perfekt kopia av en människa som formas av en slump när en blixt slår ned i ett träsk. (Så kallade Boltzmannhjärnor är en närbesläktad tankefigur.) Träskmannen saknar förflutet och, enligt Millikan, därmed också såväl erfarenhet som tanke och vilja – idel ”biologiska” kategorier. Detta trots att han ser ut och beter sig precis som vilken människa som helst.
En sådan följd räcker för att många ska vända i dörren. Men lyckas man komma över sina dubier kring Träskmannen har man i sin hand en gyllene nyckel som låser upp många nya vägar framåt i filosofins hinderbeströdda landskap. Alla filosofiskt centrala fenomen – språk, tanke, kunskap, handling – kan förstås som historisk-biologiska kategorier, och nytt ljus kastas över de normer som styr dem och deras roller i vårt liv.
Mening alstras inte från insidan utan uppstår i det historiska samspelet mellan ord, tankar och yttervärldens ting
En central följd av den historiska bilden är att Millikan förkastar vad hon kallar ”meningsrationalism”: idén att vi har direkt, a priori kunskap om vad våra ord betyder och vad våra tankar har för innehåll. Mening alstras inte från insidan utan uppstår i det historiska samspelet mellan ord, tankar och yttervärldens ting. Den är därför inte epistemiskt given, utan måste upptäckas.
Tanken är inte unik för Millikan. Figurer som Tyler Burge och Hilary Putnam har populariserat idén att ”meaning just ain’t in the head.” Men Millikan drar tanken till sin spets och tillämpar den konsekvent i hela sin filosofi. Detta är ett skäl till att systembygget är så komplext och svårtillgänglig. Millikan vägrar förlita sig på förmenta intuitioner om vardagsbegrepp. Hon bygger i stället upp en stipulativ begreppsapparat ägnad att, om möjligt, systematisera och därmed kasta ljus över helheten.
”Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”, skrev Sören Kierkegaard – detta är vårt predikament. Rummet av möjliga framtider överskrider vida vår förmåga att hantera det. I denna belägenhet förlitar vi oss på strukturer som skänker förutsägbarhet och regelbundenhet, som ger fog för förväntningen att framtiden åtminstone i viss mån kommer likna det förflutna.
Vissa av dessa strukturer finns redan på plats i naturen, men många – många av de som är viktigast för oss – måste vi skapa själva. Våra ord och tankar är sådana strukturer, liksom de normer och institutioner vi upprättar på deras bas. Dessa förkroppsligar antaganden om vilka förflutna regelbundenheter som kan förväntas fortleva in i framtiden, och därigenom skapar de ytterligare regelbundenheter som i sin tur kan tjäna som vägvisare in i det okända. Så försöker vi hantera tillvarons fundamentala osäkerhet, och vi kan bara hoppas att våra satsningar ger avkastning.
