En ny bekant till dig hävdar ofta med emfas att det är moraliskt förkastligt att äta kött. När du ska bjuda henne på middag frågar du därför om hon vill ha vegetariskt. ”Nej”, svarar hon, ”jag äter lika gärna kött som annat!” Du märker snart att hon aldrig visar några som helst tecken på att välja bort kött – inte ens när det finns vegetariska alternativ som hon tycker är lika goda.
Om någon har en moralisk åsikt så kan man väl förvänta sig att hon, i vissa situationer, ska vara åtminstone lite motiverad att agera i linje med sin åsikt?
Nu är det naturligt att börja undra om hon verkligen tycker att köttätande är moraliskt fel – kanske är hon oärlig eller misstar sig om sin egen moraliska uppfattning. Om någon har en moralisk åsikt så kan man väl förvänta sig att hon, i vissa situationer, ska vara åtminstone lite motiverad att agera i linje med sin åsikt?
Vissa filosofer har tänkt sig att sådana observationer om kopplingen mellan moraliska åsikter och motivation säger något viktigt om vad det är att ha en moralisk åsikt. Vi kan skilja på två grundläggande teorier om moraliska åsikters natur. Moralisk kognitivism hävdar följande: att ha åsikten att det är fel att äta kött är att tro något, nämligen att denna typ av handlingar (köttätande) är fel. Kanske låter detta som en uppenbart riktigt idé. Men vissa har menat att just kopplingen till motivation gör att vi istället ska acceptera non-kognitivism: Att tycka att det är fel att äta kött är inte att tro något, utan att ha en negativ inställning, ett ogillande, gentemot att folk äter kött, eller en vilja att de låter bli. Om denna senare idé är korrekt så förklarar detta varför den moraliska åsikten kan förväntas ge upphov till motivation att undvika köttätande.
Inspirerade av ett argument från 1700-tals filosofen David Hume diskuterar nutida filosofer ovanstående resonemang ofta i termer av det så kallade ”Humeanska motivationsargumentet”:
Premiss 1. Motivationsinternalism: Om man har en moralisk åsikt så är man med nödvändighet åtminstone lite motiverad att agera i enlighet med åsikten.
Premiss 2. Humeansk motivationsteori: Inga trosföreställningar medför med nödvändighet motivation. Endast viljor (eller känslor) har i sig motiverande förmåga.
Slutsats: Att ha en moralisk åsikt är inte att tro något, utan att vilja/känna något. Dvs, kognitivismen är falsk, non-kognitivismen är sann.
Filosofer är oense om huruvida detta i slutändan är ett bra argument, men många har tänkt att kognitivister behöver förhålla sig till det. En vanlig respons från kognitivister är att förneka motivationsinternalism och istället acceptera externalism. Idén är då att vi förvisso oftast är motiverade av våra moraliska åsikter, men att det mycket väl kan finnas personer som inte är det. För att göra internalismen rättvisa behöver man här påpeka att denna teori inte hävdar att vi alltid handlar i enlighet med våra moraliska åsikter. Även internalister går med på att den moraliska motivationen i vissa situationer är svagare än den som kommer från andra drivkrafter: Ens åsikt att köttätande är fel kan göra en mindre benägen att äta kött, men suget efter köttsmak kanske ibland väger över. Det internalisten förnekar, och externalisten hävdar, är alltså att det kan finnas personer som verkligen tycker att till exempel köttätande är fel, men inte är det minsta benägna att undvika köttätande (så kallade amoralister). Vissa externalister har menat att psykopater kan vara ett exempel på sådana personer – internalister har då svarat att om psykopater verkligen helt saknar moralisk motivation, så hyser de inte några riktiga moraliska åsikter.
Vi kan tänka oss fall där en person helt saknar motivation att agera i linje med sin moral, men dessa fall är avvikelser som till exempel förklaras av att personen är kliniskt deprimerad.
Andra kognitivister accepterar att internalismen är rimlig, men då i någon försvagad variant. Svagare former av internalism hävdar att moraliska åsikter med nödvändighet motiverar den som har åsikten i normala omständigheter eller om hon är praktiskt rationell. Vi kan tänka oss fall där en person helt saknar motivation att agera i linje med sin moral, men dessa fall är avvikelser som till exempel förklaras av att personen är kliniskt deprimerad. Vissa kognitivister har hävdat att en försvagad internalism är förenlig med (och kanske till och med förklaras bäst av) att moraliska åsikter är trosföreställningar.
Ytterligare en respons är att förneka den Humeanska motivationsteorin, och hävda att vissa trosföreställningar visst kan vara i sig motiverande.
Men det verkar ändå som att det faktum att moraliska åsikter har en handlingsvägledande roll är på något sätt utmärkande för dem, och kanske för normativa och värderande omdömen mer generellt.
Det finns alltså ingen filosofisk konsensus om huruvida kopplingen mellan moral och motivation stödjer en viss teori om moraliska åsikters natur, och vilken i så fall. Men det verkar ändå som att det faktum att moraliska åsikter har en handlingsvägledande roll är på något sätt utmärkande för dem, och kanske för normativa och värderande omdömen mer generellt. Om jag bedömer att det är väldigt dåligt för mig att röka eller att ett par byxor är finare än ett par andra, så är förväntar vi oss att detta i normalfallet påverkar mitt val när jag funderar på om jag ska börja röka, eller vilka byxor jag ska ha på mig. Men exakt hur vi ska förstå kopplingen mellan normativa åsikter (om exempelvis moral, egenintresse eller estetik) och motivation, och exakt vad det säger om dessa åsikters natur, är filosofer alltså oense om.
