Humanistiska fakulteten har utlyst hela tolv doktorandtjänster, varav en i filosofiämnet. Alla de nyanställda doktoranderna kommer att delta i Humanistiska fakultetens forskarskola. Trots sina skilda ämnen kommer alltså doktoranderna att studera tillsammans, med början den 2 september 2024.

Enligt universitetet syftar den ämnesöverskridande forskarskolan till att främja intellektuell och social gemenskap över ämnesgränserna. Genom sådana integrerade kontakter hoppas fakulteten att kritiska diskussioner ska utvecklas om humanioras roll både i samtiden och i framtiden.

Christer Nordlund är dekan för Humanistiska fakulteten och professor i idéhistoria.

Vilka värden ser du i en gemensam forskarskola för universitetets doktorander i humaniora?

– Vid Humanistiska fakulteten i Umeå bedrivs för närvarande forskarutbildning i 16 olika ämnen. Det är en bredd vi värnar om och på sikt gärna vill utöka ytterligare, säger Christer Nordlund.

– Forskarutbildningen spelar ju en viktig roll för att upprätthålla och förnya den akademiska verksamheten. Givet fakultetens begränsade forskningsanslag i kombination med att det är förhållandevis svårt att få externa bidrag för doktorandanställningar i humaniora innebär bredden att vi i regel har ganska få doktorander per ämne. Fakultetens strategi för att hantera denna situation är att (generellt sett) anta doktorander bara vartannat år ­– de antas samtidigt och blir så att säga en kull – och att alla antagna doktorander ingår i en forskarskola där varje kull följs åt genom forskarutbildningen.

– De flesta humanioradoktorander antas automatiskt till fakultetens egen forskarskola. Den leds av två erfarna forskare som fungerar som lärare och stöd. Till kurserna bjuds även andra lärare in, både från den egna fakulteten och från andra lärosäten. Arbetsspråket är engelska.

– Men beroende på forskningsinriktning kan våra doktorander också ingå i någon annan av universitetets forskarskolor, såsom Genusforskarskolan, Lärarhögskolans utbildningsvetenskapliga forskarskola, Företagsforskarskolan för samverkan och innovation eller den Arktiska forskarskolan med inriktning mot hållbar utveckling – eller någon av Vetenskapsrådets forskarskolor. Förutom att vara doktorand i sitt eget ämne vid någon institution blir alla doktorander på det viset samtidigt en del av ett större intellektuellt och socialt sammanhang, där de tillsammans utvecklas som forskare. Ingen ska känna sig ensam.

Vad får doktoranderna med sig genom den ämnesöverskridande utbildningen, som de annars kanske hade gått miste om?

– Förutom den intellektuella och sociala aspekten som automatiskt följer av att vara en del av en större tvärdisciplinär grupp lär sig doktoranderna saker som de kanske inte hade lärt sig om de uteslutande hade varit verksamma inom ramen för sina respektive ämnen. Det kan handla om sådant som publiceringsstrategier och akademiskt skrivande, forskningskommunikation och mediarelationer, forskningsetik och datahantering, meritdokumentation och karriärplanering inför livet efter disputation samt om hur deras specialiserade forskningsprojekt kan knyta an till större samhällsfrågor, såsom FNs framtagna mål för hållbar utveckling, säger Christer Nordlund.

– Målsättningen med detta är ytterst att doktoranderna ska få goda förutsättningar att lyckas inte bara med sina egna projekt utan också som forskarutbildade på universitetet eller någon annanstans i samhället. Forskarutbildningens viktigaste resultat är ju själva forskaren.

– En annan viktig poäng är att doktoranderna ges möjligheter att presentera och diskutera sina avhandlingsprojekt i en uppmuntrande miljö med kollegor som befinner sig på samma utbildningsnivå men tillhör olika ämnen. Ibland händer det att de finner gemensamma intressen och beröringspunkter som leder till publikationer eller andra insatser över ämnesgränserna. Därigenom blir steget inte så långt till att medverka i tvärvetenskapliga projekt eller samverkansprojekt efter disputationen.

Vilka utmaningar står svensk och internationell humaniora inför i dag?

– När man talar om situationen för svensk humaniora är det lätt att falla in i den klagosång om kris och problem som funnits sedan åtminstone 1970-talet, men låt mig börja med att säga att läget trots allt är ganska hyggligt. Om vi ska tro Vetenskapsrådets senaste forskningsbarometer står sig svensk humanistisk forskning till och med mycket bra i internationell jämförelse, trots att vårt vetenskapsområde får relativt små resurser, säger Christer Nordlund.

– Jämfört med när jag var doktorand har svensk humaniora blivit mer internationell när det gäller publiceringsmönster, rekryteringar och samarbeten, och det har utvecklats breda och kreativa postdisciplinära områden som på ett betydande sätt bidragit till att förnya och internationalisera forskningen. Jag tänker exempelvis på sådant som environmental humanities, medical humanities och digital humanities.

– Glädjande är också att Vetenskapsrådet aktivt börjat stödja både materiella och digitala ”humanistiska infrastrukturer”. Fram tills helt nyligen har värdet av humaniora till och med artikulerats i högskolepolitiken, bortom högtidstalen, något som delvis hänger samman med att politiken haft en inriktning mot så kallade samhälleliga utmaningar – och alla sådana utmaningar har ju en humanistisk dimension, som tankesmedjan Humtank brukar uttrycka det. Vi ser också att studenternas intresse att studera humaniora alltjämt är ganska stort, det gäller inte minst filosofi, trots att så få går humanistiska program på gymnasiet. Humaniora fyller även en tydlig roll i många människors livslånga lärande.

– Men naturligtvis finns det utmaningar och problem. Jag skulle till att börja med önska att fler studenter valde att studera språk och bli språklärare eller språkforskare, för vi riskerar faktiskt att få en rejäl kompetensbrist på det området i Sverige. Jag skulle också önska att vi fick mer resurser per student för att bedriva våra utbildningar. Liksom våra vänner inom samhällsvetenskaperna kämpar vi med en urholkad studentpeng inom ramen för det statliga finansieringssystemet.

– Dessutom skulle jag önska att beviljandegraden för anslag hos våra stora externa finansiärer var högre än den nu är. Hur det kommer bli framöver återstår att se men kanske finns det en risk att den högskolepolitiska pendeln svänger till ett läge där högre utbildning och forskning än mer än nu uppfattas som något som främst är till för att främja näringsliv och försvar: ”konkurrenskraften”. Vår ännu färska utbildningsminister talar gärna om behovet av en ”STEM-strategi” för ”det lilla” ”ingenjörslandet Sverige” – vilket för all del är viktigt – men jag har aldrig hört honom yppa något motsvarande om strategier i syfte att utveckla humaniora och samhällsvetenskap för ett gott och demokratiskt välfungerande samhälle med bildade och kreativa medborgare.

– Sverige är dock inte unikt i det här avseendet, tvärtom. Ett snävt synsätt på högre utbildning och forskning uppfattar jag nog som den största utmaningen för humaniora överlag eftersom det ytterst handlar om hela meningen med universitetet.

– Ytterligare en utmaning, i alla fall för svenskt vidkommande, är de nya kraven på etikprövning som egentligen är anpassade efter medicinsk forskning och som begränsar den akademiska friheten för humaniora och även kvalitativt inriktad samhällsvetenskap. Den akademiska friheten hotas förvisso på andra kända sätt också men det gäller inte bara för humaniora utan för de flesta vetenskapsområden.

– En annan och kanske mer intressant utmaning handlar om vilken inverkan AI kommer få för humaniora. Det finns förstås såväl möjligheter som risker. Liksom all annan teknik är AI varken ”ond” eller ”god” i sig, det beror på hur den används. Men AI är heller inte ”neutral” utan i grunden påverkad av dem som utvecklar den. För att AI ska vara optimalt användbar inom humaniora och andra mänskliga sammanhang tror jag därför att det är angeläget att humanister deltar både i teknikutveckling, implementering och (eventuell) reglering.

Sista ansökningsdag för samtliga doktorandtjänster är 10 mars.