”När två personer är överens är en av dem inte filosof”. Det är en sentens som möjligen inspirerats av det mer allmänt hållna tänkespråket ”När två personer ständigt är ense så är en av dem onödig”, vilket på tveksamma grunder tillskrivits biltillverkaren Henry Ford. Poängen med det senare citatet är att konformism och grupptänkande riskerar att hämma idéutvecklingen. Vad det första citatet verkar säga är att risken är liten inom filosofin.
Den slutsatsen bör tas med en nypa salt. Också inom filosofin opererar sociala mekanismer av det slag som får människor att anpassa sig. Men kanske kan man säga att ifrågasättande på ett tydligare sätt ingår i en filosofs arbetsbeskrivning jämfört med många andra yrken. Att det finns gott om oenighet inom filosofin är också svårt att förneka. Detsamma gäller givetvis andra discipliner, inte minst de naturvetenskapliga. Men där kan man lättare ana en konvergens över tid. Frågor som är omstridda vid en tidpunkt har vid en senare tidpunkt avgjorts till de flestas belåtenhet, även om de då ersatts av andra frågor som givit upphov till nya kontroverser. När det gäller de centrala frågorna inom filosofin – om viljans frihet, medvetandets natur, vad det innebär att ha kunskap och så vidare – är det svårare att se en liknande utveckling, trots idogt arbete av de över tjugo tusen yrkesfilosofer som i nuläget lär finnas i världen (vilket i och för sig kan jämföras med en dryg miljon fysiker).
Om det finns en sådan kontrast, och vad den i så fall innebär, är teman i en diskussion som handlar om huruvida det görs framsteg inom filosofin. Det vill man ju gärna tro, inte minst när man skriver hurtfriska ansökningar om nya forskningsanslag (i vilka man helst skall förespegla stora genombrott).
Debatten förs mellan pessimister och optimister och handlar till stor del om vad som menas med ett framsteg eller om vilka framsteg som så att säga borde ”räknas”. Att det görs en viss sorts framsteg i filosofin verkar nämligen svårt att förneka. Teorier och viktiga antaganden kan formuleras med större precision än tidigare, vilket underlättar utforskningen av relationerna mellan dem. Mer finkorniga distinktioner tillåter oss också att urskilja nya versioner av teorierna och att upptäcka nya sätt för deras anhängare att bemöta invändningar på. Resultatet av arbetet kan beskrivas som en allt mer detaljerad bild av det dialektiska landskapet och en allt bättre överblick över de teoretiska möjligheter som finns för den som vill besvara de filosofiska frågorna.
Optimisterna betonar betydelsen av denna ökade förståelse och tror att den bådar gott inför framtiden. Pessimisterna är mer skeptiska. Visst kan de gå med på att den ökade förståelsen har ett värde, att själva frågandet är meningsfullt, och att det gagnar samhället också på andra sätt att de filosofiska frågorna diskuteras på ett systematiskt sätt. Det skapar ju i alla fall arbetstillfällen. Men om filosofernas arbete och uppfinningsrikedom inte i slutänden kommer att mynna ut i etablerade konklusioner om viljans frihet eller medvetandets natur, vilket pessimisterna ser föga tecken på, så är det mest att betrakta som en sorts torrsim. Om man inser att man kommer att förbli på landbacken blir det i längden tradigt att ligga på marken och öva brösttag.
En av de som bidragit till debatten är David Chalmers. Han har föreslagit att vi bör fokusera på varför det inte görs mer framsteg inom filosofin snarare än på om framsteg görs överhuvudtaget. Skälet är att insatser av den typ jag nämnde tidigare trots allt genererar vedertagna svar på vissa frågor. Men dessa frågor är, som han uttrycker sig, ”små”, som exempelvis vad som förutsätts av något visst filosofiskt antagande. Vad gäller de stora frågorna, det vill säga de jag kallat ”centrala”, menar han att framstegen är mer begränsade, i den meningen att filosofernas bedömningar inte kan sägas konvergera mot någon kollektiv samsyn som skulle kunna representera sanningen.
Vad ligger bakom denna brist på konvergens? Chalmers diskuterar en rad möjligheter. En är att frågorna helt enkelt inte har några (objektivt) sanna svar. Man kan undra varför ett sådant förhållande automatiskt skulle dra med sig oenighet, men Chalmers menar hursomhelst att den förklaringen på sin höjd kan tillämpas på vissa filosofiska frågor. Andra förklaringar som han överväger är att filosofer ibland pratar förbi varandra, genom att det finns subtila skillnader mellan de begrepp de använder, och att vi helt enkelt är för korkade för att kunna besvara centrala filosofiska frågor.
Vad som förklarar avsaknaden av filosofiska framsteg kan vara bra att veta om man vill öka dem. Någon kanske tänker att bristen på intelligens kan åtgärdas genom framtagandet av en hyperavancerad AI som tänker åt oss. Men risken är att slutsatserna den spottar ut skulle göra oss lika konsternerade som Arthur i Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen när han frågar superdatorn ”Deep Thought” om vad som är meningen med livet och får svaret: 42.
Det jag själv vill föreslå är snarare ökad reflektion kring de metoder som står till buds för en filosof. Filosofin kan som disciplin betraktas som ”framtung”, i den meningen att mycket energi går åt till teoriutveckling men ganska lite till att fundera på hur teorierna skall utvärderas. Därmed skiljer den sig exempelvis från naturvetenskaperna där strävan att skaffa mer och bättre data som teorier kan prövas mot är central. Vad som fungerar som data inom filosofin är som bekant rätt oklart. Det många filosofer ytterst åberopar är ”intuitioner”, det vill säga preteoretiska föreställningar till exempel om vad kunskap är. En förklaring till oenigheten bland dem är vidare att de intuitioner som delas av alla eller nästan alla är få och att de som finns inte stödjer starka slutsatser. Samtidigt saknas idag en god förståelse av varför intuitioner överhuvudtaget skall ses som relevanta och när de är pålitliga. Det är ett område, menar jag, där ökade ansträngningar kan vara motiverade. Det skulle i alla fall skapa nya arbetstillfällen.
