Finns det framsteg i filosofin? Denna fråga är långt ifrån ny; åtminstone sedan 1700-talet har den präglat filosofihistoriska debatter. Men det är heller inte en evig fråga. Själva begreppet ”framsteg” förutsätter en särskild uppfattning om såväl filosofins som historiens natur, och denna uppfattning fick ett allmänt genomslag först under upplysningstiden.

För en medeltida filosof vore frågan om filosofins framsteg närmast obegriplig. Filosofins mest fulländade form antogs ligga i det förflutna: i antiken, och mer bestämt hos Aristoteles. Målsättningen för den samtida filosofin var att tolka, kommentera och tradera antikens visdom snarare än att förbättra den.

Samma grunduppfattning kan sägas ha präglat renässansens filosofihistoriker. Många tongivande renässansfilosofer förlade filosofins början till en ursprunglig gudomlig uppenbarelse. Den förste filosofen var Adam, som i Eden fått ta del av den gudomliga sanningen. Efter syndafallet hade denna sanning förts vidare till en mängd olika kulturer, men därigenom hade den också förvrängts och misstolkats. Uppgiften bestod alltså inte i att föra filosofin framåt, utan snarare i att finna tillbaka till den ursprungliga sanning som Gud givit människan tillgång till.

Denna uppfattning stämde väl överens med en allmän historiesyn grundad på Bibeln. Först med 1700-talets tilltagande sekularisering av historien kom den att utmanas som filosofihistoriskt paradigm.

Upplysningen och framstegsbegreppet

Som bekant spelade framstegsbegreppet en central roll i upplysningens historietänkande. Den universalhistoriska genre som växte fram under 1700-talets andra hälft hade ambitionen att visa hur mänskligheten gradvis utvecklades från naturtillståndet till civilisation och kultur. Ett sådant fortskridande förstods ofta som synonymt med förnuftets utveckling och förfining. I naturtillståndet var människans förnuft outvecklat och underkastat sinnlighet, fantasi och vidskepelse; i ett kultiverat och utvecklat samhälle måste det ha uppstigit till att härska över dessa lägre förmögenheter i den mänskliga själen.

Just förnuftsbegreppet utgjorde här en brygga mellan universalhistorien och filosofihistorien. För om filosofin är en ren förnuftsvetenskap, då måste filosofins ställning i någon mening utgöra det renaste uttrycket för människans kulturella utvecklingsgrad. Och omvänt måste filosofins historia vara just historien om människans framsteg med avseende på hennes högsta förmåga: förnuftsbruket. 

Härigenom uppstod också ett nytt sätt för filosofer att motivera sina tankar och lärobyggnader. De kunde nu beskriva sin uppgift i termer av att föra vetenskapen framåt, att ta ett steg längre än tidigare tänkare. Så kunde exempelvis Kant beskriva metafysikens hittillsvarande brist på ett stadigt fortskridande som beviset på dess omogenhet. Framsteget är för Kant det huvudsakliga kännetecknet för att en vetenskap funnit sina riktiga principer.

Filosofins evighet och historiens tidslighet

Genom idén om ett filosofiskt framsteg ställdes de upplysta filosoferna samtidigt inför en uppsättning nya problem av såväl filosofisk som historieteoretisk natur. Om filosofin måste utvecklas och förfinas genom historien, innebär det då inte av nödvändighet att Platon, Aristoteles och andra antika tänkare blivit föråldrade och inaktuella? Måste de då inte utgöra de första, stapplande stegen på en väg på vilken den samtida filosofin nått oändligt mycket längre?

Och än viktigare: innebär inte detta i förlängningen att filosofihistorien ytterst saknar ett filosofiskt värde? För om Platon överträffats av Leibniz och Leibniz av Kant, gör vi då inte bäst i att hoppa över dessa föregångare och gå direkt till filosofins mest aktuella, fulländade form?

Dessa frågor har sällan diskuterats så intensivt som i den tyska post-kantianska filosofin, från 1790-talet och framåt. De kantianska filosofihistorikerna var under denna tid angelägna om att beskriva Kants förnuftskritik som ett avgörande framsteg i metafysikens historia. Samtidigt var de inte beredda att avfärda alla föregående filosofier som bristfälliga eller oriktiga. Tvärtom betraktade de det som en avgörande filosofihistorisk uppgift att visa hur varje filosofisk lära är grundad i förnuftet och därför besitter en obetingad evig sanning. Deras utmaning bestod således i att formulera en filosofihistoria som å ena sidan visade att Kants filosofi utgjorde det mest fulländade systemet, men att detta system å andra sidan inte gjorde föregående filosofiska försök utdaterade eller föråldrade.

Lösningarna på detta problem varierade, men har också ett avgörande gemensamt drag. Kantianerna var nämligen överens om att det filosofiska framsteget inte består i att vederlägga äldre system, utan tvärtom i att bevisa deras obetingade giltighet.

Särskilt central blev denna ambition där två filosofiska läror ömsesidigt tycktes motsäga varandra. Så tycktes t.ex. rationalism och empirism – kantianernas eget favoritexempel – bygga på motsatta principer som omöjligen kunde vara sanna på samma gång. Men, resonerade kantianerna, genom Kants förnuftskritik blev det möjligt att betrakta dessa läror som samtidigt giltiga, om än på olika sätt. Kants transcendentala filosofi erbjöd ett perspektiv från vilket filosofihistorikern kunde höja sig över filosofiska strider och få rollen av en fredsmäklare i dem. Det filosofihistoriska framsteget bestod därför, för att parafrasera Schleiermacher, i förmågan att förstå de historiska tänkarna bättre än de förstått sig själva.

Denna ambition kom att bli central även för senare idealistisk filosofihistorisk teori. Så skriver till exempel Schelling att filosofihistorikern måste vara ”opartisk mot varje filosofiskt system […] eftersom man i dem alla ser samma förnuft, samma problem, samma frön till ett framtida system som höjer sig över all partiskhet och enskilda system, som en gång kanske kommer ge dem alla det överraskande beviset att de alla sammantaget hade både rätt och orätt, att de var både sanna och falska.”

Hegel tycks vara ute efter någonting liknande i sin berömda formulering att varje filosofi är uttrycket för sin tid i tankar. I just denna mening blir frågan om ”framsteg” absurd – lika absurd, menar Hegel, som påståendet att Shakespeare utgör ett framsteg jämfört med Sofokles. Det framsteg Hegel är ute efter utgörs snarare av det tilltagande filosofihistoriska medvetande varigenom vi kan vinna nya perspektiv på filosofins förflutna.

Den centrala poängen för idealistisk filosofihistorieskrivning var således att framsteget endast är tänkbart som en fortlöpande och oupphörlig undersökning av den filosofiska traditionen. Vi har aldrig nått bortom Platon, Aristoteles eller någon annan filosof; vi kan aldrig betrakta oss som en gång för alla färdiga med deras tänkande. Det enda möjliga framsteget består i att från vår egen historiska position vända oss tillbaka till filosofins förflutna och därigenom inse det förflutnas eviga aktualitet.

Frågan om filosofins framsteg är onekligen aktuell även i vår tid. Kanske kan det därför vara fruktbart att reflektera över denna frågas egen historia. Kanske bör vi rent av fråga oss vad det skulle innebära att göra ett framsteg i behandlingen av framstegsfrågan.