Å ena sidan är klimatomställningens moraliska kalkyl enkel: Att ställa om till hållbara samhällen innebär för de flesta individer i rika länder små uppoffringar jämfört med de klimatrelaterade skador som därmed kan förhindras. Å andra sidan är uppoffringarna som krävs inte jämlikt fördelade och för vissa individer kan de undergräva förutsättningarna för vad de anser vara ett gott och meningsfullt liv.

Upplevelsen av alltför höga omställningskostnader beror till viss del på vad vi har vant oss vid och förväntar oss: vad som nu är enkelt, bekvämt, ger välbefinnande och mening. Det ska vara enkelt och billigt att ta bilen till både jobbet och affären. Flyget ska vara ett billigt färdmedel för så väl tjänsteresan som för semestern. Prylar och kläder ska vara billiga och kunna bytas ofta.

Allt detta och mycket annat genererar ohållbart höga utsläpp av växthusgaser och enligt den politiskt brett accepterade och antagna färdplanen ska dessa utsläpp fasas ut i en relativt snabb takt. Förändringar av energiinfrastruktur, markanvändning, transportmedel, konsumtionsmönster med mera kommer leda till livsstilsförändringar.

Därmed inte sagt att ett fossilfritt samhälle inte kan erbjuda minst lika goda förutsättningar för rika och meningsfulla liv. Men faktum är att livskvalitet, mening och lycka i ett hållbart samhälle behöver komma från andra källor än de vi vant oss vid att ösa ur. Saker kommer inte att bli som vi förväntar oss och det är ett potentiellt politiskt problem.

Frustrerade förväntningar är en grund för missnöje och motstånd. Att vara missnöjd innebär att uppleva att verkligheten inte är som man anser att den borde vara. Det kan vara en konservativ attityd som handlar om att etablerade traditioner, värden och normer ses som hotade. Men det kan också vara en progressiv attityd, en uppfattning om att en förändring går för långsamt. Det var det som Tage Erlander hade i åtanke när han talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje”. 

Vissa tycker att klimatomställningen går för fort och vårdslöst river ner det som fungerar. Andra tycker att klimatomställningen går för långsamt och är frustrerade över den passivitet som de anser präglar klimatarbetet.

Missnöje fungerar, som statsvetaren Tommy Möller har argumenterat, som en drivfjäder för politiskt reformarbete. I en mening är alla politiska partier missnöjespartier: Det är rationellt för dem att kanalisera missnöje för att avancera sina respektive ideologiska agendor. Men om vi vill att klimatomställningen ska lyckas är det ett problem om missnöjet leder till ett reaktivt försvar av sakernas nuvarande tillstånd, vilket tyvärr ofta händer när missnöje fångas upp av populistisk politik.

Allt eftersom klimatomställningen påverkar förutsättningarna för vad som i dag skapar goda liv är två scenarier möjliga. Antingen anpassar vi oss till nya förutsättningar, finner nya sätt att skapa mening och lycka. Men det kan också vara så att våra intressen är mer tätt sammanknutna med vårt nuvarande system och att traditioner och praktiker som nu ses som djupt värdefulla inte enkelt kan föras över till ett fossilfritt samhälle. 

Omställningspolitiken skulle kunna omkullkasta vad som i dag anses vara rimliga förväntningar och därmed leda till att många får sämre liv – eller kanske mer troligt, att omställningen misslyckas.

Betydelsen av frustrerade förväntningar har sällan diskuterats i klimatdebatten, åtminstone inte i en svensk kontext. Men statsvetare och filosofer, så som Lukas Meyer och Santiago Truccone-Borgogne, har under senare år argumenterat att staten måste ta hänsyn till ”legitima förväntningar” när klimatpolitik implementeras. 

Detta begrepp används oftast för att rättfärdiga anspråk på kompensation som kan uppstå som en följd av lagändringar. Om den politiska och juridiska makten lett berörda parter att tro att en lag eller praxis fortsatt ska vara giltig och detta visar sig inte vara fallet så kan det finnas en legitim grund för ett ersättningsanspråk i de fall förändringen resulterar i en materiell förlust för berörda parter. Detta betyder inte att lagar inte kan ändras, men att det bör ske på ett visst sätt, exempelvis genom att det tydligt motiveras med hänvisning till allmänintresset och att konsekvenserna görs förutsägbara.

Tanken om legitima förväntningar relaterar också till rättsstatliga principer, så som legalitet och icke-retroaktivitet. Sådana principer fungerar som ett skydd mot godtycklig maktutövning. Men de skapar också förutsättningar för medborgare att göra långsiktiga planer och projekt, vilket är en del av ett gott och autonomt liv. 

Denna till synes konservativa insikt uttrycktes med emfas redan av den radikala reformatorn Jeremy Bentham. Relativt stabila lagar skapar förutsägbara spelregler, som individer så väl som företag behöver för att fatta långsiktiga beslut. 

Men ibland måste lagar ändras. I de fall lagändringar har mer långtgående och omvälvande konsekvenser så kan risken för frustrerade förväntningar reduceras genom en gradvis implementering eller med temporära undantag för vissa grupper.

Hur är det då med de förväntningar som inte handlar om rättsstatsprinciper, utan om att en viss levnadsstandard eller livsstil ska bestå? Bör de också respekteras? Här blir Erlanders analys om de stigande förväntningarnas missnöje relevant. Användandet av subventionerade fossila bränslen har skapat ett stort materiellt välstånd och stora bekvämligheter, men också förväntningar på vad samhället ska erbjuda medborgare. 

Ett gott liv innefattar för många i dag årliga flygsemestrar och en kost bestående av stora mängder kött- och mejeriprodukter. Vi riskerar alltså att bli besvikna, frustrerade och missnöjda om politiken styr bort från sådant.

Det är inte självklart vad som är rimligt att kräva av staten, i synnerhet i ekonomiskt dåliga tider och i ett samhälle med en åldrande befolkning. Samtidigt är det en rimlig önskan att samhällsutvecklingen ska vara positiv och att välståndet inte ska minska. Ingen vill få det sämre. 

Men vi måste problematisera förväntningarnas innehåll. Det är en sak att förvänta sig ett fungerande och socialt rikt liv på landsbygden och att samhället har ett ansvar att skapa förutsättningar för den mobilitet som krävs för detta. Det är en annan sak att förvänta sig billig bensin och diesel. Det är en sak att förvänta sig god och näringsrik mat till överkomliga priser. Det är en annan sak att förvänta sig billigt importerat kött. Det är en sak att förvänta sig att livet på landsbygden ska vara i samklang med naturen och rofyllt. Det är en annan sak att förvänta sig ett orört landskap utan vindkraft.

Detta pekar mot ett delat ansvar för att justera förväntningar allt eftersom samhället förändras. Staten och offentliga myndigheter har ett ansvar att implementera klimatpolitiska styrmedel som respekterar grundläggande rättsstatliga och demokratiska principer, samt mänskliga rättigheter. Därutöver har politiken ett ansvar att vara tydliga med färdriktningen och takten för omställningen, även om detaljer kring specifika reformer ännu inte kan slås fast. 

Medborgare och företag har också ett ansvar. Eftersom den övergripande riktningen för förändringen redan är fastslagen bör vi utefter givna möjligheter inte knyta våra intressen och förväntningar till nuvarande ordning samt vara öppna för att revidera våra planer utifrån de signaler vi kan förvänta oss från politiken i en ambitiös klimatomställning.

Att anta en öppen attityd till framtiden handlar inte om att utplåna sina förväntningar, utan snarare om att inte fästa dem vid en specifik framtid. Kanske kan buddhismens klokskap ge vägledning: Livet är föränderligt och att fästa sin lycka vid något föränderligt är ett recept för lidande. Vi bör vara öppna för ett gott liv i ett hållbart samhälle och samtidigt resoluta i våra förväntningar på politiker att göra omställningen rättvis.