Peter Winch (1926–1997) var en filosof som önskade tänka själv och krävde det av andra. Han skulle vrida tänderna i en fruktansvärd grimas om han visste om att jag inkluderar honom i en serie om filosofiska husgudar. En grimas han inte sällan förvred sitt ansikte till, till exempel när man talade om Margaret Thatcher, det första Gulfkriget, utilitarismen eller den finske logikern Jaakko Hintikkas Wittgensteinutläggningar.

Men han hör hemma här: Många områden i filosofin skulle i dag inte vara sig lika om han inte funnits. En vision om filosofi som kulturell självförståelse genomsyrade hans arbeten. Men den var för honom snarare en ström under ytan än ett ämne för programförklaringar.

Winch hade sina intellektuella rötter i den engelsktalande analytiska filosofin, med betoning på språklig analys av satser. Den analytiska filosofin är också i Sverige och Finland den förhärskande, till skillnad från hermeneutik, kritisk teori och existensfilosofi som frodades på kontinenten.

Tack vare sitt intresse i Ludwig Wittgenstein och hans elever kom Winch ändå att ta itu med frågor som ligger den kontinentala filosofin nära. Ett budskap han tog från Wittgenstein var att språket, och därmed det mänskliga tänkandet, är socialt.

Winch skördade tidiga lagrar med sin bok Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin (1958). Boken var ett försvar för samhällsvetenskapernas egenart. I stället för att desperat försöka se ut som en naturvetenskap skulle sociologin slå bryggor till historia, litteratur och filosofi.

Boken kom ut lägligt. Europa låg i ruiner efter 1945. Den unge Winch, som inte då ännu slagit sig in på filosofi, tjänstgjorde i flottan (men med Platons Staten med sig som läsning). Han skall ha varit den första engelska soldat som landsteg i Hamburg. Nu skulle ideologierna vara döda och världen tryggas för demokrati.

Den positivistiska samhällsvetenskapen upplevde sina korta glansdagar. Man samlade statistik och räknade korrelationer. Allt skulle vägas och mätas. Men väl inne på femtiotalet började sociologerna undra vad som mättes och vad som egentligen gick att mäta.

Winch knöt sitt argument till Wittgenstein och historiefilosofen R. G. Collingwood. Samhällsfenomen är kulturfenomen. Att förstå en institution – som familj, krig eller religion – är att förstå vad deltagarna själva menar med ”familj”, ”krig” eller ”religion”. Statistik löser ingenting utan en förståelse från insidan, ur deltagarnas eget perspektiv. ”Familj” betyder olika saker på medeltiden och i Melanesien, och forskaren ska inte tvinga sina egna definitioner på en kultur hen inte känner.

Bokens plädering för en humanistisk sociologi blev ett tidigt inslag i en metodologidebatt mellan kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder. Debatten var intensiv fram till slutet av åttiotalet. Winch blev en klassiker bland sociologer, men det slags scientism han motsatte sig har en tendens att återkomma i ständigt nya skepnader.

Winch gick senare över till renodlat filosofiska frågor. Det blev mest etik och Wittgensteinuttolkning. Med sin användning av konkreta exempel från skönlitteratur gjorde han tidiga bidrag till det som kom att kallas etikens litterära vändning.

Jag var medveten om Winch som ung student, som då pendlade mellan sociologi och filosofi. Lars Hertzberg, professor i filosofi i Åbo, var vän till honom via arbetet med Wittgensteinforskning. Jag såg Winch för första gången i samband med hans föredrag för ett jubileumssymposium för Georg Henrik von Wright i Åbo 1986. Det blev avgörande för mina framtidsplaner.

Talet ”Vem är min nästa?” (1987) var en utläggning av Nya Testamentets liknelse om den barmhärtige samariten. Samariten hittade en skadad man i diket och hjälpte honom. Också här följde Winch sin princip om ”förståelse från insidan”. Det avgörande för samariten var impulsen att hjälpa. Att handla.

Vi förstår samariten tack vare vår egen förståelse från insidan. Etik strömmar ur våra reaktioner på andra människor, deras glädje och lidande. Och det är i kraft av det här som vi vet vad ”kärlek till nästan” innebär. Inte för att vi har en lämplig etisk teori som certifieras av präster eller yrkesfilosofer.

Läsåret 1990-91, då nygift, bodde jag i Illinois, USA, för att studera vidare med Winch. Han hade flyttat undan Thatchers universitetsreformer. Winch kände sig fortfarande som en filosofisk outsider trots det erkännande han fått i det amerikanska filosofsamfundet.

Jag lärde mig känna honom som en generös men samtidigt krävande lärare. Det fruktade ögonblicket kom när han såg intresserat på mig och frågade: ”Vad menar du?” Jag hade kanske just då slängt ur mig någon filosofisk klyscha.

Sedan gick det vidare för mig, på ett sluttande plan kan man kanske säga. Jag var under några år lektor i Swansea, som hade varit arbetsplatsen för Winch på femtio- och sextiotalet. ”Swanseaskolan” av Wittgensteinuttolkning var till en del hans skapelse. Swanseafilosoferna ville anknyta Wittgenstein till frågor om kultur och etik. De betonade att, för Wittgenstein, är vårt språk inte teoribaserat – ”I begynnelsen var handling”.

Winch sysslade med förvirrande många teman: kunskapsteori, etik, religionsfilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och Wittgensteintolkning. Vad jag ser som en stark underström i allt detta är tanken att filosofin måste bevara sin kontakt med antropologin, analysen av kulturens och människans villkor. Annars förfaller våra logiska finesser till meningslösa fingerövningar.

Man brukar tänka på logik som filosofins mest abstrakta underavdelning. Logiken analyserar hur satser följer ur andra satser eller motsäger varandra. Men som Winch sade, är inte heller logiken en gåva från ovan.

Logik är en del av det mänskliga umgänget. I sista hand är det inte satser, utan människor som är eniga och oeniga, samsas eller motsäger varandra. Om vi analyserar en språklig utsaga blir den första frågan alltid: Hur används den? Vem säger den och till vem?

Winch ger ett exempel i uppsatsen ”Darwin, Genesis and Contradiction” (1987). Många ser det som uppenbart att evolutionsteorin och Bibelns skapelseberättelse måste stå i konflikt. Å andra sidan finns många, både präster och biologer, som vill behålla båda två. Hur ska vi avgöra? Enligt Winch bör vi inte tro att saken är förutbestämd i ett abstrakt rike av logik.

Vi måste gå till oss själva och fråga vad vi kan leva med. Vill vi, och i så fall hur, leva ett liv där båda berättelserna om människans ursprung kan samsas? Ur den enskildes synpunkt kan frågan vad som är förenligt med vad knappt skiljas från frågan vilket slag av människa man vill vara.

Frågan om logikens ställning sysselsatte Winch särskilt under hans sista år. Han skilde mellan två uppfattningar: en ”Aristotelisk” och en ”Sokratisk” syn.

Den ”Aristoteliska” logikuppfattningen, som varit den mer förhärskande, firade sina triumfer med Wienkretsen på nittonhundratalet. Logiken är reglerna för hur en form på pappret kan förvandlas till en annan form på pappret. Man kan analysera språkliga uttryck utan hänsyn till vem som använder dem, och egentligen också utan att behöva förstå uttrycken.

Den ”Sokratiska” logiken, som Winch förespråkade, är den samtalskonst som Sokrates utövar i de berömda dialogerna. Det blir ett centralt krav att talaren ska stå bakom sina ord. Eftersom vi kan mena det vi säger på olika sätt (eller inte alls) blir frågor om talarens avsikter och ärlighet centrala även för logiken.

Också frågan om ”djup” kommer in. Det vi säger kan ha en djupare mening som kanske öppnar sig efter många år.

Logiken, etiken och samhällsfilosofin flyter in i varandra. Som Winch uttryckte det: ”all samhällsforskning värd namnet måste vara filosofisk till sin natur och all filosofi av värde måste befatta sig med frågan om det mänskliga samhällets natur”.

Romarnas husgudar eller ”penates” var ofta förfäder som vördades inom familjen. Kanske på så sätt har Peter Winch blivit en vördad anfader för samhällsvetenskapernas filosofi och för de flesta filosofer som vill anknyta till Wittgenstein. 

Lagerspetz, Olli och Ahlskog, Johan (2026) Philosophy as Cultural Self-understanding: Peter Winch, R. G. Collingwood, and the Human Sciences. Routledge.