Heavy metal, splatterfilmer, Drakar och Demoner och tv-spel. Alla har vid något skede stämplats som skadlig kultur som fördärvar unga sinnen och leder till våldsamt beteende. Även Harry Potter-böckerna har blivit kritiserade för deras påstådda koppling till satanism och det ockulta. Det är givetvis inget nytt att ungdomskultur kritiseras av olika falanger, i synnerhet inte när den involverar inslag av våld. Som när Siewert Öholm 1984 beklagar sig över hårdrocksbandet W.A.S.P. i ett numer historiskt tv-ögonblick från programmet ”Svar Direkt”. Men många av dessa fall kan avskrivas som moralpanik. Gårdagens kontroverser blir vardagsmat allt eftersom åren går och debatten får följaktligen pyspunka.

Ett undantag verkar vara debatten kring våldsamma tv-spel, där tv-spelen fortsätter användas som en förklaring till att unga begår våldsdåd, åtminstone i en amerikansk kontext. Spel som Mortal Kombat, Doom, Manhunt och Grand Theft Auto skildrar brutalt våld, ofta i avsaknad av skälig motivering, som en form av underhållning. För den oinvigda blir det svårt att förstå hur någon kan tycka om eller roas av det som pågår på datorskärmen. Med andra ord, det måste vara något moraliskt bristfälligt med den här typen av underhållning.

Det görs en hel del empirisk forskning kring tv-spelsvåldets påverkan på vårt beteende. Somliga menar att spelare tenderar att bli aggressivare av tv-spelsvåld, vissa hävdar att det minskar spelares empatiförmåga och ytterligare andra menar att det lär spelare att utföra faktiskt våld. Det här utgör grunden för den första och mest förekommande typen av kritik gentemot våldsamma tv-spel: Våldsamma tv-spel är moraliskt förkastliga på grund av dess dåliga effekter. Viktigt att notera är att ingen forskning hävdar att tv-spelande har orsakat att spelare har begått våldsdåd i verkligheten.

Den andra typen av kritik fokuserar på vad tv-spelsvåld är snarare än vad det gör med oss. Argumentet här är att tv-spelsvåld är moraliskt förkastligt för att det skildrar våld i underhållningssyften. Detta är givetvis inget som bara gäller för tv-spel, men man gör poängen att peka på unika aspekter med tv-spel som gör dess våldsskildring särskilt förkastlig i jämförelse med andra medier.

Teknologiska framsteg gör att dagens tv-spel kan göra realistiska representationer av strider med blodspray, avhuggna kroppsdelar och våldsoffer som vädjar om nåd. Vidare är tv-spel, till skillnad från andra våldsamma medier, interaktiva. Tv-spelsvåldets realism och interaktivitet leder också till att upplevelsen av att konsumera tv-spel skiljer sig ganska radikalt från andra medier. I synnerhet med intåget av teknologi som virtual reality headsets. Gemensamt för de flesta argument inom denna kategori är att de menar på att ju närmare det virtuella kommer verkligheten, desto närmare är även de “handlingar” vi utför i tv-spel närmare verkligheten.

I en nyligen publicerad forskningsartikel menar jag och Per-Erik Milam att det finns skäl att ifrågasätta båda typerna av kritik mot tv-spelsvåld. När det kommer till den kritik som fokuserar på effekterna av tv-spelsvåld så är det empiriska underlaget någorlunda oklart och motstridigt. Frågan är också huruvida det är just våldet som orsakar tendenser till aggressivt beteende, då liknande resultat har uppnåtts när man har testat svåra, snarare än våldsamma, tv-spel. Vidare behöver man se denna kritik som ett konsekventialistiskt argument, således bör alla typer av konsekvenser vägas mot varandra. Spelande skänker glädje till väldigt många människor och vissa hävdar även att det förbättrar vårt etiska resonerande.

Gällande den andra kategorin av kritik så finner vi att det inte finns något säreget med tv-spel som gör att det skulle vara värre än någon annan typ av våldsam kulturprodukt. Visserligen har tv-spel blivit mer realistiska med åren, men det går fortfarande inte att jämföra med realismen av våld som går att fånga genom film eller tv. Tv-spel är interaktiva, detsamma gäller dock för brädspel, rollspel eller barn som leker krig. Möjligtvis kan det vara så att det är kombinationen av dessa egenskaper som gör dem särskilt förkastliga. Här saknas dock ett argument för varför detta skulle vara fallet.

Vi föreslår i stället att de våldsamma tv-spelen ska analyseras utifrån deras speldesign och incitamentsstruktur. Det må låta krångligt, men det handlar helt enkelt om vad spelaren kan göra och vad de uppmuntras att göra för att lyckas i spelet. Det spelarbeteende som ett spel belönar är det spelarbeteende som ett spel uppmuntrar till. Incitamentsstrukturer hos tv-spel uttrycker och signalerar värden och attityder, varpå vissa av dessa kan vara moraliskt problematiska. 

I många av fallen kan våld i tv-spel förklaras och berättigas i termer av självförsvar, exempel på detta är de flesta förstapersonsskjutare som utspelar sig i en krigskontext. Men det förekommer också exempel på oskäligt våld, där spelaren behöver utföra tortyr för att ta sig igenom ett huvuduppdrag (Grand Theft Auto V) eller blir belönad när den attackerar oskyldiga (Postal 2), som framstår som problematiska utifrån vårt ramverk. Fördelen med den här typen av kritik är att den inte drar alla våldsamma tv-spel över en kam. Vad som spelar roll är hur våldet förklaras och berättigas snarare än våldet i sig.

Avslutningsvis är det viktigt att påminna sig om att tv-spel är estetiska objekt. Speldesign och incitamentsstrukturer är blott en aspekt av flera som går att analysera och diskutera. Tv-spel kan vara vackra, roliga, spännande, överväldigande eller bara rent ut sagt trista. Bedömningen av incitamentsstrukturen hos ett tv-spel avgör således inte på egen hand huruvida ett tv-spel är värdefullt. Det är dock det primära verktyget för att förstå dess moraliska aspekter.