Viktor Orbáns regering var tydlig: ”Folk är födda antingen som män eller som kvinnor. Den ungerska staten vill inte spendera mer offentliga medel på utbildning om saken.” Sedan förbjöd den genusvetenskap.

Akademiker över hela världen protesterade. Det rådde bred enighet bland forskare och lärare att Orbán gjorde ett övertramp.

Även i Sverige har saker hänt kring lärosätena. Till exempel beslöt regeringen i våras – plötsligt och oannonserat – för att ändra på hur universitetsstyrelser ska fungera. Och för en tid sedan registrerade sig en högerextrem aktivist på en kurs bara för att förstöra den och trakassera läraren. Vilket han lyckades med.

Många menar att allt sådant kränker den akademiska friheten. Ungern borde inte förbjuda något särskilt innehåll i landets utbildningar, svenska universitet borde inte bli styrda ovanifrån och aktivister borde inte få krascha kurser. Den akademiska friheten sätter stopp.

Kanske är det så. Men det är inte självklart. Det är inte uppenbart hur akademisk frihet över huvud taget ska förstås.

Filosofer har ägnat begreppet jämförelsevis lite uppmärksamhet. Något konstigt, kan man tycka, med tanke på hur Sokrates – den västerländska filosofins fader – gick hädan: Grekerna dömde honom till döden just för att de inte gillade hans akademiska läror.

Jag föreslår att det finns tre huvudsakliga filosofiska frågor kring akademisk frihet: Vad just denna frihet är, hur långt den sträcker sig och hur den ska rättfärdigas.

I en forskningsartikel som publicerades i International Journal of Applied Philosophy i somras försöker jag reda ut begreppet. Jag föreslår att det finns tre huvudsakliga filosofiska frågor kring akademisk frihet: Vad just denna frihet är, hur långt den sträcker sig och hur den ska rättfärdigas. Artikelns titel är följaktligen ”The Definition, Extent, and Justification of Academic Freedom”.

Jag tror att en fullständig teori om akademisk frihet behöver ha bra svar på alla tre frågor. Dessutom måste svaren hänga ihop med varandra. I artikeln skissar jag på ett sådant sammanhängande ramverk.

Definitionen och utsträckningen av akademisk frihet, föreslår jag, borde åstadkomma vissa viktiga saker. Bland annat måste de skilja akademisk frihet från andra friheter i samhället, som exempelvis yttrandefrihet, rörelsefrihet och religionsfrihet.

Anledningen är att akademiska verksamheter är någonting alldeles särskilt. Forskare är till exempel fria att hantera farliga kemikalier och genomföra farliga experiment, vilket nästan ingen annan i samhället får göra. Däremot får forskare under normala omständigheter, till skillnad från andra, inte ägna sig åt vilseledning. Akademisk frihet som begrepp måste fånga just det särskilda i akademiska verksamheter.

Mitt förslag i artikeln är att akademisk frihet föreligger i den utsträckning som aktörer inte är underkastade godtycklig dominans av andra individer eller grupper i livets intellektuella domän, och i den utsträckning som de är utrustade att bemästra sina önskningar och handlingar i den domänen. Definitionen är krånglig, men jag tror att den funkar.

När denna nöt väl är knäckt möts man direkt av nästa: Vad ska skyddas av den akademiska friheten, och vad ska inte skyddas? Vad är den akademiska frihetens utsträckning?

Ett sätt att ta sig an utmaningen är att göra en lång lista på godkända och förbjudna saker. Risken finns dock att listan blir väldigt lång. I stället föreslår jag ett kriterium, som säger att akademisk frihet borde skydda personer och institutioner i den utsträckning som de arbetar på sätt som möjliggör framsteg i kunskap och förståelse.

Kriteriet har ett par spännande implikationer. Till exempel innebär det att pseudovetenskapliga verksamheter borde skyddas av den akademiska friheten – givet att de bedrivs på rätt sätt. Jag argumenterar i artikeln för att sådant ska bemötas vetenskapligt och inte uteslutas per definition.

Det innebär också att riktiga forskare som i god ordning är anställda på respekterade universitet inte borde skyddas av akademisk frihet om de bedriver sina verksamheter på fel sätt. I min mening borde ingen ta skyddet för givet. Tvärtom borde forskare och institutioner arbeta för att kvalitetssäkra sina verksamheter, så att de förtjänar det.

Det vanligaste försvaret för akademisk frihet är att fri forskning och utbildning gör gott för samhället. Så är det förstås. Men är det verkligen för att den ”gör gott” som friheten bör försvaras?

Slutligen måste den akademiska friheten rättfärdigas. Det vanligaste försvaret för akademisk frihet är att fri forskning och utbildning gör gott för samhället. Så är det förstås. Men är det verkligen för att den ”gör gott” som friheten bör försvaras? Så tänker vi mer sällan om exempelvis associationsfrihet. Rätten att associera fritt med vem man vill är på något sätt djupare förankrad än att bygga på tanken att ”det gör gott”.

Mitt förslag i artikeln är att titta på hur andra friheter i liberala demokratier rättfärdigas och göra samma sak med den akademiska friheten. Då finner man att olika friheter ofta anses vara till för någonting djupt mänskligt, som exempelvis människans status och värdighet.

Därför föreslår jag ett liknande försvar även för akademisk frihet. Jag argumenterar för att den är ett lämpligt beaktande av den intellektuella domänen av samhällslivet och är nödvändig för att individualitet – att leva ett rikt och fullständigt liv – ska kunna förverkligas.

Med dessa förslag på plats kan teorin sammanfattas i sin helhet: Akademisk frihet gäller oberoende och självständighet i livets intellektuella domän, så långt som sökan efter kunskap och förståelse bedrivs på tillförlitliga sätt, och bör skyddas eftersom sökan är grundläggande för vad det är att vara människa.

Teorin ger stöd åt de ståndpunkter som nämndes ovan: Ungern borde inte förbjuda något särskilt innehåll i landets utbildningar, svenska universitet borde inte bli styrda ovanifrån och aktivister borde inte få krascha kurser. Den akademiska friheten sätter stopp.

Jag tror inte att min teori är en slutgiltig filosofisk formulering av akademisk frihet. Men jag tror att en bättre teori behöver göra ungefär likadant. Den borde skilja mellan den akademiska frihetens definition, utsträckning och rättfärdigande i ett heltäckande och sammanhängande ramverk.

Förhoppningsvis kan min artikel stimulera till mer filosoferande i ämnet. Verklighetens hot mot forskning och utbildning visar att fler behöver engagera sig, på flera sätt, för att värna den akademiska friheten.