Nej, litteratur är inte filosofi. Så kan min ännu halvt oskrivna avhandling sammanfattas i en mening.
Arbetstiteln är Literature is Not Philosophy: Iris Murdoch and the Ancient Quarrel. Iris Murdoch var en författare och en filosof som insisterade på att betrakta dessa två discipliner som distinkta från varandra. Trots det har största delen av Murdochforskningen envetet satsat på att motbevisa henne, ofta för att kunna läsa hennes romaner som filosofi i annan eller förklädd form. I motsats till dem tror jag att Murdoch hade goda skäl för att hävda att litteratur inte är och inte ska ses som filosofi.
Jag skulle alltså kunna påstå att syftet är att fylla en lucka i forskningen, men syftet är i själva verket (som i så många humanistiska arbeten) att förklara en magkänsla. Som skönlitterär författare har jag alltid haft känslan att impulsen att börja tänka för klart är en frestelse jag bör stå emot. Det litterära verkets substans hotas på något vis av det resonerande, det abstrakta, det argumentativa eller rentav det sanningssökande. Mitt eget skrivande drivs av en bultande oklar impuls som faller sönder till ännu mer grummel vid närmare granskningar: röriga upplevelser, ledsen längtan, omedvetna rädslor, tvehågsen ironi, omotiverade förtjusningar och rena påhitt.
Att försöka förstå varför eller vad har också alltid tyckts mig vara sekundärt när det kommer till läsning av skönlitteratur. Inte bara sekundärt förresten, utan vilseledande. Som om man förlorar verket ur fokus när man frågar sig hur Prousts teori om tiden borde beskrivas, eller vilken sorts kristen moralism Dostojevskij förespråkar. Sådant tänkande utgör på sin höjd en bråkdel av litterära mästerverk, och om det kunde extraheras skulle det sällan förtjäna uppmärksamhet i egen rätt.
Jag kan sympatisera både med impulsen att vilja försvara filosofin mot vetenskapifieringen, och att framhålla litteraturens värde som något annat än bara underhållning och förströelse. Men jag tror att sammanblandningen av fälten är en dålig försvarsstrategi.
På ett motsvarande vis utgör det litterära en frestelse i filosofin. Personligen har jag förstås en beklaglig tendens att försmå resonemang för suggestion, eller använda goda ordvändningar för att täcka över ett bristfälligt tankearbete. Det här är mer allmänt erkänt som fallgropar inom filosofin, särskild i dagens akademiska och alltmer allenarådande analytiska praktik. Med viljan att göra motstånd mot den här växande vetenskapifieringen av fältet följer ofta en ansats att sudda ut eller överkorsa gränsen mot litteraturen. Man vill, som till exempel Martha Nussbaum, hävda att litterära verk kan göra filosofi i egen rätt. Eller så framhäver man alltför lättvindigt det konstnärliga värdet hos texter ur kanon som, i kontrastverkan mot den knastertorra prosa man blivit van att läsa, framstår som under av underhållning och skönhet.
Trots att jag vill motsäga vad jag uppfattar som en allmän tendens i synen på litteratur har det obehag som mitt projekt väckt förvånat mig. Viljan att insistera på distinktionen mellan litteratur och filosofi uppfattas generellt som begränsande, snarare än värnande. Att ”överskrida gränser” har visserligen stelnat till ett egenvärde i det samtida medvetandet. Konstens värde har kommit att bli intimt sammanknippat med denna föreställda subversivitet; för att framstå som intressant måste den ständigt överskrida sig själv och allt annat. I det nya fältet konstnärlig forskning cementeras den här bilden av att konsten ständigt gör något ”mer”: den producerar något slags vetande, motstånd, utforskningar och/eller kunskapande.
Jag kan sympatisera både med impulsen att vilja försvara filosofin mot vetenskapifieringen, och att framhålla litteraturens värde som något annat än bara underhållning och förströelse. Men jag tror att sammanblandningen av fälten är en dålig försvarsstrategi, som bara gräver gropen djupare, och kväver den konstnärliga glädjen och den filosofiska klarsyntheten i en pöl av grumligt kvasitänkande.
Men hur ska jag göra för att förklara varför litteratur inte är filosofi? Mitt tillvägagångssätt består inte i tydligt avgränsade begreppsdefinitioner, som ska bevisa skillnaden så obestridligt som möjligt. Det här är kanske den vanligaste misstanken jag har mött, och den säger något om samtida filosofi: att målet för mitt avhandlingsarbete skulle vara att ta fram en standard för klassificering som man därefter kunde hålla upp inför olika texter för att avgöra om de är litteratur eller filosofi. Vi vet redan var vi ska leta efter de flesta verk i biblioteket.
Det som intresserar mig mest är inte längre att ta reda på vad Murdoch faktiskt sa och vad hon hämtat och omtolkat från Kant, Hegel eller Platon. Det som intresserar mig är att tänka.
Men jag har också börjat röra mig bort från den texttolkande kontinentala tradition jag utbildats i. Det som intresserar mig mest är inte längre att ta reda på vad Murdoch faktiskt sa och vad hon hämtat och omtolkat från Kant, Hegel eller Platon. Det som intresserar mig är att tänka. Att reflektera över distinktionen mellan filosofi och litteratur, så självständigt som möjligt, men i dialog med filosofer som Murdoch, Stanley Cavell, Kant och Platon. Besvärande nog verkar den här ansatsen inte make sense om det inte finns någon standard för verifikation, vare sig det är en analytisk eller kontinental sådan.
Under den idiotiska rubriken ”metod”, som allt fler humanistiska lärosäten (men lyckligtvis inte mitt) avkräver sina studenter (vilket har fördärvat litteraturvetenskapen till en disciplin där man ”applicerar” teorier på verk), kan jag bara upprepa orden av den icke-akademiska men därmed inte litterära filosofen Simone Weil:
Filosofins egentliga metod består i att klart föreställa sig de olösliga problemen i hela deras olöslighet och att sedan helt enkelt kontemplera dem, stadigt och outtröttligt, år efter år, utan något hopp, tålmodigt väntande… Det är ett tillstånd av extrem förnedring.
Simone Weil
