I december 2024 presenterade regeringen forskningspropositionen ”Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta”. På presskonferensen riktades nästan inga frågor till utbildningsministern, eftersom allt fokus var på Ebba Buschs närvaro och handlade om de dagsaktuella elpriserna. Som följd kom nästan inga kritiska frågor från de närvarande journalisterna, som exempelvis om ministern kunde lova att inte avbryta några pågående utlysningar, så som gjordes för utvecklingsforskningen häromåret.

Mycket har redan skrivits om propositionen. Det brukar vara viktigt för nyckelaktörer i sektorn att signalera att de tagit emot den och att de är att räkna med.

I synnerhet har upprepningen av ordet ”excellens” (135 gånger) mottagits väl i de delar av vetenskapssamhället som därigenom känner sig träffade och sedda, och kanske särskilt av de som arbetar inom de utpekade strategiska forskningsområdena. En kritisk reaktion levererades av tankesmedjan Humtank, som noterade den närmast kompletta frånvaron av humaniora i propositionen.

Det är en riktig iakttagelse. Bilden man får av humanioras funktion är som ett slags marginell kontrollfunktion till de verkligt nyttiga innovationsdrivande vetenskapsområdena. Överlag läses dokumentet som att akademin är företaget Sveriges forsknings- och utvecklingsavdelning. Ytterst handlar det om ekonomisk vinning, samhällsnytta och en liten gnutta prestige.

Propositionen annonserar en ”ambitionshöjning” inom svensk forskning. Kvaliteten ska öka och Sverige bli en ledande kunskapsnation, åtminstone i förhållande till vår storlek. Vi ska åstadkomma detta genom att ägna oss åt ”excellent” forskning inom ett mindre antal områden, och inte så mycket åt bredd. Det antydda måttet för uppnådd ambition är ökad mängd publikationer och citeringar, samt erhållna forskningsmedel från EU.

När politiker pratar om forskning bör man spetsa öronen och vässa rödpennan. När de pratar om vad som genererar ”kvalitet” i forskning är det värt att fråga sig om de menar samma sak som forskare menar när de pratar om detta.

Särskilt när de använder ett notoriskt svårfångat begrepp som ”akademisk frihet” och hävdar att deras politik värnar denna är det värt att identifiera vad det egentligen är de menar ska värnas, och vad som skulle räknas som framgång i detta projekt. Detta blev mycket påtagligt i den rapport om akademisk frihet som Universitetskanslersämbetet presenterade förra våren. Där visade det sig att de tillfrågade forskarna betraktade akademisk frihet som något helt annat än vad som framgick av de direktiv som politikerna gav undersökningen.

Det centrala ordet ”excellens” definieras i propositionen aldrig bortom enkelt mätbara och erkänt felbara indikatorer som antal publikationer och citeringar. Satsningar på excellenscentrum syftar till att finansiera forskargrupper som arbetar inom ”den absoluta forskningsfronten”, eller så kallad ”spjutspetsforskning”. Ordet ”nyfikenhet”, som omnämns i titeln, återkommer sedan bara tre gånger.

Det är här värt att påminna om att man inte kan gå ut i strid utrustad med enbart spjutspetsar, i synnerhet inte om vi inte vet vad som väntar. Tanken är att bättre resultat kan åstadkommas genom att koncentrera forskningsmedel på de allra bästa, men jag tror att detta missförstår villkoren för god forskning.

Det finns genomgående en närmast föraktfull inställning till bredd i forskningen i propositionen, som tyder på bristande förståelse för behovet av bred kompetens och varierade forskningsmiljöer. Detta är problematiskt inte minst om man vill att undervisningen (som bör vara bred) ska vara forskningsanknuten. Dessutom vinner spetsforskning vanligtvis på att det finns bred kompetens närvarande vid en institution, inte minst i en seminariekontext.

Propositionens fokus på forskningsmedel som fördelas i konkurrens (ordet förekommer 181 gånger) och mätbara resultat motiveras av att denna ”är kvalitetsdrivande och leder till förnyelse och forskningsresultat som kan bidra till att lösa samhällsutmaningar”. Men detta fokus ignorerar riskerna med att ytterligare förstärka en osäker och stressig arbetsmarknad för majoriteten forskare, vilket i förlängningen sannolikt leder till sämre forskning.

Konkurrens kan leda till en situation där forskare tvingas prioritera kortsiktiga mål och lättfångade byten i stället för att bedriva långsiktig och nyfikenhetsdriven forskning. Det kan leda till att mer tid läggs på att skriva konkurrenskraftiga ansökningar än att bedriva faktisk forskning, och med mycket begränsade utsikter till framgång. Kostnaden av detta förfarande ligger inte bara i förlorade arbetstimmar, utan även i osäkerheten som råder under tiden.

I propositionen sägs att svenska forskare, för att stärka vår internationella konkurrenskraft, måste bli bättre på att söka och erhålla forskningsmedel från EU. Den frågar sig dock aldrig varför svenska forskare inte söker EU-medel i högre utsträckning. Svaren skulle förmodligen handla om att det inte är effektivt, att ansökningsprocessen är omfattande, återrapporteringskraven omständliga och tidsödande och att många har erfarenheten att det inte blivit särskilt mycket utrymme över för forskning.

Det finns också en risk att de forskare som inte passar in i den snäva definitionen av ”excellens” marginaliseras eller helt slås ut, och att värdefull forskning och allt annat arbete som behöver utföras för att en institution ska hållas flytande därigenom går förlorat. Om du frågar forskare vad de tror skulle göra deras forskning bättre är det sannolikt att de skulle vilja lägga mer tid på varje publikation, och inte vara pressade av ”publicera eller försvinn”.

I propositionen finns ingenting om villkoren för de människor som ska arbeta med forskning. Ordet ”arbetsmiljö” förekommer elva gånger – men bara som forskningsobjekt, inte som villkor för forskning – medan orden ”stress”, ”osäkra anställningar” och ”utbrändhet” inte förekommer alls. Det finns ingen medvetenhet om de arbetsmiljöproblem som konkurrens, osäkra anställningar och höga produktivitetskrav kan leda till. Detta trots att myndigheten för arbetsmiljökunskap samma månad publicerade en viktig rapport i frågan som belyser just detta.

Arbetsvillkorens förhållande till akademisk frihet behandlas inte alls. När akademisk frihet väl tas upp definieras det traditionellt som friheten att välja forskningsproblem, metoder och publikationskanaler. Ett hårdare debattklimat och polarisering av samhället drabbar de forskare som engagerar sig i samhällsfrågor. Regeringen tänker därför utreda åtgärder för att stärka skyddet av den akademiska friheten. Detta är visserligen välkommet, men låter inte som om det kommer beröra de mycket bredare utmaningarna mot akademisk frihet som framkom i Universitetskanslersämbetets rapport.

Propositionen beskriver också en ny karriärstödssatsning från Vetenskapsrådet där finansiering kan sökas på biträdande lektorsnivå under fem år med möjlighet till fortsatt finansiering, vilket ska göra det attraktivt att söka för talangfulla forskare tidigt i karriären. Dessa medel ska ges till de allra bästa, och mobilitet ska här betraktas som en stark fördel.

En satsning som syftar till att främja de som redan är ”lovande” är märklig av flera skäl. Dessa individer behöver oftast inte mer stöd, och en satsning riskerar att främja tidigt blomstrande akademiker på andra gruppers bekostnad – sådana som på grund av arbetsbörda, omsorgsansvar eller att de arbetar inom ett fält som kräver en längre startsträcka inte varit lika produktiva. Det väcker också frågan om vi verkligen uppnår goda forskningsmiljöer genom att använda samma måttstock för alla eller om institutioner vinner på mångfald.

Ett villkor för att kunna utföra god forskning som helt saknas i propositionen är trygghet. Högproduktiva individer har trygghet eftersom konkurrens inte är en otrygghetsskapande faktor för dem, så som det är för de flesta. Att driva mobilitet som kvalitetsindikator är problematiskt av samma skäl: dels för att det ställer krav på forskare och deras familjers beredskap att flytta runt, dels att detta kan underminera bygget av goda forskningsmiljöer.

I det stycke av propositionen som handlar om jämställdhet konstateras att meritokrati och transparens är viktigt, men noteras också att kvinnor publicerar mindre efter barnafödande och i högre utsträckning lämnar akademin. Detta borde stämma till eftertanke på om en snävt formulerad meritokrati verkligen innebär lika villkor på ett sätt som reflekterar akademisk kapacitet.

Något måste också sägas om det forskningspolitiska målet att svensk forskning ska hålla ”internationell världsklass”. Naturligtvis ska vi göra så bra forskning vi kan, men varför skulle det vara dåligt för Sverige att det går bättre för Belgien, eller att Norge publicerar fler artiklar per akademisk capita? Visst vore det ett välkommet tillskott om Sverige kunde erhålla mer EU-medel, men ur ren forskningssynpunkt är det ett nollsummespel.

Regeringen skriver vidare att ”kunskapsframsteg, radikala innovationer och helt nya lösningar på samhällsproblem” kräver risktagande inom forskningen. Detta är riktigt, men en forskningspolitik som bejakar detta bör bereda plats för och välkomna misslyckanden, och inte missgynna dem som misslyckas. Forskningspolitiken borde satsa brett på forskning, eftersom vi aldrig riktigt vet var genombrott kommer att komma ifrån. Den borde ta risker genom att fördela medel också till individer som inte är ”lovande”, arbetar inom särskilt utpekade områden eller är osedvanligt produktiva.

Regeringens ambition att satsa på ett fåtal excellenta områden strider mot uppfattningen att vad som behövs för god forskning är en mångfald av idéer, utrymme för nyfikenhetsdriven forskning och att denna behöver ske på många olika områden. 

Sammanfattningsvis saknas en nyanserad förståelse om vad som kännetecknar god forskning och vilka villkoren för denna är. Vad är det egentligen för fel på forskningen som den ser ut nu, eftersom en kvalitetshöjning är önskvärd?

Vi kanske bara ska bli bättre på att uppskatta kvaliteten på den forskning som görs. Min misstanke är nämligen att i princip all forskning som genomförs i det här landet, oavsett var den skulle hamna i en konkurrensbaserad rankning, är värd att göra och att vi är ett bättre forskningsland för att den blev av.