Har du någon gång skämts över att du inte har en tydlig ståndpunkt i en aktuell fråga? Jag har själv vid flera tillfällen instämt i argument som låtit rimliga i stunden, utan att egentligen veta varför. Det är en tung börda att förväntas vara insatt i varje samhällsfråga och alltid kunna formulera en välgrundad åsikt. Ändå känns det ibland som just det som krävs. Risken att framstå som okunnig – eller ännu värre, som någon med “fel” åsikt – blir för stor. Så jag tar den enkla vägen och håller med. “Precis, det är förfärligt! Helt sjukt!”

Detta kan förstås som en medveten försiktighet – en navigering i ett språkligt minfält av moraliska, ideologiska, faktabaserade och känslomässigt laddade grupperingar. I mina funderingar kring denna försiktighet har jag ofta känt mig ensam: Det är en tillgång att vara åsiktsstark, och det upplevs som ignorant att stå vid sidan. Men kanske är det just de som ännu inte valt sida som påminner oss om att förståelse och insikter ofta växer i tvekan och prövande. Det låter sig däremot inte enkelt paketeras, och det är knappast något som belönas av algoritmernas logik.

I stället för tvekan och prövande resonemang är det något helt annat som präglar samtalsklimatet. Begreppet skamlös normalisering fångar denna utveckling – hur språkbruk och beteenden som tidigare uppfattades som tabubelagda eller oacceptabla successivt flyttas in i det politiska och offentliga rummet. Retoriken blir mer skamlös, mer tillåtande för hat och förakt, och gradvis förändras gränserna för vad som anses normalt. I ett sådant klimat är det de högljudda och polariserade rösterna som dominerar, medan tvekan och nyanser förlorar sitt värde.

Jag skulle kunna rada upp flera exempel från svenska politiker bara de senaste månaderna, där språkbruket tydligt speglar denna skamlösa normalisering. Men jag väljer att avstå. Det är ett medvetet drag: En strategi som placerar texten i ett slags ingenmansland, där jag själv blir osynlig. Snarare är känslan att förskjutningen i tonläget är så genomgripande att det blir missvisande att peka på enskilda.

Och det är just här språkets betydelse blir påtaglig. Orden vi använder är inte oskyldiga; de formar hur vi förstår varandra och världen omkring oss. Samtidigt fungerar språket som en guide till en moralisk position där aggressionen uppfattas som rättfärdig. När någon uppfattas som att de brutit mot en moralisk ordning – till exempel genom att representera en lögnaktig press, en korrupt elit eller en konservativ debattör – blir det aggressiva angreppet inte bara tillåtet, utan till och med önskvärt inom den egna gruppen.

Det är så enkelt att dela in världen i ett “vi” och ett “dem”, där gränsdragningen bygger på uppfattningar om rätt och fel, gott och ont. Inom detta ramverk kan aggressiviteten förstås som ett sätt att korrigera, bestraffa eller utestänga dem som uppfattas hota den egna gruppens värderingar. Förolämpningar, skambeläggning och förlöjliganden blir verktyg för att tysta röster och styra samtalet. I min egen forskning har jag kallat detta för destruktiv informell social kontroll: Ett sätt att disciplinera genom ord, ofta utan att bryta mot några lagar men med konsekvenser som kan vara djupt skadliga – både för individen och för demokratin i stort.

I praktiken innebär detta att när människor deltar i debatten, särskilt i digitala miljöer, görs deras yttranden ständigt till föremål för moraliska prövningar. Orden vägs inte bara som argument, utan som indikatorer på om man tillhör “oss” eller “dem”. Följden blir att själva samtalet förändras: Det blir mindre en plats för gemensamt utforskande och mer en scen för att markera lojalitet och försvara gränser.

Konsekvenserna av detta blev särskilt tydliga i en undersökning jag nyligen genomförde tillsammans med Diana Krajníková. Resultaten visar att självcensur växer fram som en förebyggande strategi, snarare än enbart som en reaktion på kränkande beteenden. Det innebär att samtalsklimatet inte bara påverkar hur människor uttrycker sig, utan också deras grundläggande förhållningssätt till deltagande. Om en person gång på gång justerar sitt språk av rädsla för starka reaktioner, finns en påtaglig risk att hen till slut drar sig undan helt. Denna process kan förstås som en långsam urholkning av det demokratiska samtalet, där människor steg för steg tystas och förlorar sin fria röst – en utveckling som är särskilt farlig eftersom den sker gradvis och ofta utan att uppmärksammas förrän skadan redan är skedd.

Det kliar i fingrarna att här avrunda med ett konkret råd om hur vi ska hantera problemen i dagens offentliga samtal. Jag har själv deltagit i panelsamtal och andra forum där frågan diskuterats, och där ord som “förståelse” och “dialog” ofta lyfts fram som ledstjärnor. Men den som verkligen representerar det vi uppfattar som problematiskt är nästan aldrig närvarande. Vi som sitter där är i regel de som redan är överens om att klimatet är bedrövligt – och det är förstås aldrig vårt lag som gör fel.

Det vi däremot inte ska förvänta oss är en välvillig Elon Musk-gestalt som dyker upp och uppfinner en teknisk lösning som plötsligt revolutionerar det digitala samtalet. Tyvärr är det snarare tvärtom: Konflikt säljer, hat engagerar och få saker lockar mer än en kort video där någon man själv sympatiserar med förlöjligar en politisk motståndare.

Jag tror inte heller att våra politiker kommer att vända på steken – och det är jag nog inte ensam om att tänka. En glimt av hopp kan däremot anas hos yngre personer, alltså de som enligt vår undersökning är mest återhållsamma och mest benägna att censurera sig själva. Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas skiljde mellan kommunikativt handlande (där målet är förståelse) och strategiskt handlande (där målet är att vinna). Mycket av dagens politiska retorik kan förstås som just strategiskt handlande, där fokus ligger på att besegra motståndaren snarare än att nå ömsesidig förståelse. Kanske är de ungas försiktighet därför inte bara en spegel av rädsla, utan också ett tecken på en motvilja att dras in i detta spel – ett sätt att undvika att reduceras till pjäser i ett strategiskt maktspel.

Om deras tvekan kan omvandlas till en mer kommunikativ hållning – där lyssnande och förståelse får företräde framför slagord – kan de bidra till en ny normbildning som återupplivar ett samtal som i dag riskerar att kvävas av polarisering. Kanske är detta alltför optimistiskt. Men som samhälle borde vi envist sträva efter att skapa utrymme för just tvekan och prövande.

Hannah Arendt beskrev den offentliga sfären som en plats för politisk handling, där frihet utövas när människor kommer samman för att skapa och upprätthålla en gemensam värld i ömsesidigt utbyte och dialog. Visst låter det vackert? Och visst känns det – åtminstone i dag – nästan omöjligt. Och ändå är det just denna princip våra demokratier vilar på – att samtalet ska vara öppet och fritt. När självcensuren breder ut sig urholkas inte bara enskilda röster, utan också den gemensamma värld Arendt menade är grunden för det politiska livet.