För att vara icke-existerande har framtida generationer en besynnerlig förmåga att röra om i politik och filosofi. På sistone driver de ett växande antal rättsfall mot oss samtida, med anledning av klimatförändringen. Detta väcker en del filosofiska frågor – även för domstolarna.
Strikt talat är det förstås miljöorganisationer, ombudsmän och andra tänkta beskyddare av framtida generationer som har gjort en rättssak av framtida intressen. Inte minst har barn och ungdomar – ”Greta Thunberg-generationen” – spelat en framträdande roll. Och inför rätta står, mer exakt, våra politiska beslutsfattare. De senare anklagas för undermålig klimatpolitik som riskerar att påverka såväl samtida som framtida generationer negativt. Det är likväl anmärkningsvärt att framtida (ej ännu födda) generationer anges som målsägande, eller på liknande sätt berörda, i flera av dessa rättsfall. Enligt den svenska Rättegångsbalken är målsägande den ”mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada” (20 kap. 8§).
Man kan påstå att: Om vi inte minskar koldioxidutsläppen kommer framtida generationer sannolikt att ha det sämre än de annars skulle haft det.
I Urgenda Foundation v. the State of the Netherlands, som inspirerat många andra rättsprocesser, menade sig den nederländska miljöorganisationen Urgenda representera samtida och framtida boende i Nederländerna. I Future Generations v. Ministry of the Environment and Others hävdade de colombianska ungdomar som var målsägande att de även representerade framtida generationer. I Juliana v. United States tänks framtida generationer representeras av den tidigare NASA-anknutne klimatforskaren James Hansen. Exemplen är många och flertalet klimatfall har varit framgångsrika för målsägarsidan. Men kan och bör framtida personer alls omfattas av rättsprocesser eller skadebegrepp?
Politiker, jurister och engagerade medborgare har olika uppfattningar om huruvida framtida människor – eller deras tänkta intressen – har något i rättssalen att göra. Det finns åtminstone två principiella invändningar mot att sådana rättsfall bör accepteras av domstolen.
För det första är framtida generationers välbefinnande ett politiskt ansvar. Alltsedan John Lockes och Montesquieus dagar finns en tydlig uppdelning mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten i en rättsstat. I demokratiska länder är det i första hand folkvalda parlament som bestämmer vilka lagar vi ska ha. Regeringar verkställer lagarna, med viss rätt att göra avvägningar när intressen står mot varandra. Domstolarna ska normalt inte ändra politiska makthavares beslut, utan döma i enlighet med dem. Risken att försumma denna maktdelningsprincip är mer påtaglig i rättsfall som inkluderar framtida generationer. Dels för att syftet med sådana rättsprocesser ofta är att underkänna den övergripande klimatpolitiken och därmed lagstiftning på flera sakområden. Dels för att framtida förutsättningar i större utsträckning är okända. Detta bör lämna mer, inte mindre, utrymme för politiska avvägningar.
Enligt en annan invändning är det svårt att påvisa brott mot framtida personer – i synnerhet att hitta en tillämplig skadeprincip. I Juliana-fallet menade försvaret att framtida personer omöjligt kan ha lidit skada, eftersom de ”för närvarande inte existerar”. En målsägarsida kan förstås föra andra slags resonemang. Man kan påstå att: Om vi inte minskar koldioxidutsläppen kommer framtida generationer sannolikt att ha det sämre än de annars skulle haft det. Det är ofta gångbart att tala om skada, eller risk för skada, på det sättet. Men är det tillämpbart när personerna vi talar om kanske aldrig kommer att existera över huvud taget, eller endast i den historieutveckling som följer av fortsatta koldioxidutsläpp? Den sista sortens problem har beskrivits ingående av filosofen Derek Parfit och är känt som icke-identitetsproblemet. Det har förekommit i bioetiskt relaterade rättsfall, sett till sakinnehållet, och börjat diskuteras av klimatjurister.
På grund av klimatförändringen har domare över hela jorden – mer eller mindre motvilligt – blivit sittande samtidigt med olika filosofiska valmöjligheter.
En besläktad fråga är huruvida framtida generationer har grundläggande rättigheter. Här avses inte bara rätten att få sin sak prövad utan en hel katalog, inklusive substantiella rättigheter – exempelvis till liv och en hälsosam miljö. Idén om rättigheter handlar om att vi inte vill låta demokratier bete sig hur omoraliskt som helst. I vissa rättssystem kan domare därför – inom ramen för en maktdelningstanke – ha en särskild, avgränsad makt över lagstiftningen. Mot bakgrund av rättighetsskrivningar, eller motsvarande, kan lagar moralprövas och underkännas (det svenska rättssystemet har haft relativt små sådana inslag; de präglar i större utsträckning USA, Tyskland och EU-systemet).
Framtida generationer skulle i större utsträckning kunna åtnjuta skydd i sådana prövningar. Samtidigt bör domstolars inflytande vara minimal på lagstiftningen, eftersom juridiska beslut inte kan omprövas demokratiskt. Ett sätt att minimera det juridiska inflytandet är att avstå från att döma i fall där individuell skada, eller risk för sådan skada, är svår att påvisa. Framtida generationer kanske inte kan eller bör klara den tröskeln.
En del framhärdar ändå i att det planetariska livet som vi känner det står på spel. Det kan också ses en grundförutsättning för stabila demokratiska samhällen. Då gäller det att hitta pragmatiska lösningar. I Leghari v. Federation of Pakistan tog domstolen ett eget initiativ till att låta grundläggande rättigheter omfatta människor i framtiden, genom att utse särskilt klimatansvariga i det politiska systemet. I det ovan nämnda, colombianska Future Generations-målet menade domstolen att framtida generationers rättigheter grundar sig på en ”etisk solidaritetsplikt gentemot människosläktet och naturens inneboende värde”. I Neubauer v. Germany fastslog den tyska domstolen att staten har förpliktelser gentemot framtida generationer, trots att de ”i sin helhet eller som summan av ej ännu födda individer inte än besitter rättigheter i nuet”.
Vissa domare har alltså ansett att framtida generationer har närmast individuella rättigheter, vissa att de omfattas av art- eller naturrättigheter och ytterligare andra att framtida människor saknar rättigheter men kan skyddas ändå.
Vad vore en rimlig rättslig status för framtida generationer? Det beror delvis på i vilken rättsordning (i vilket land och under vilka lagar) ett visst rättsfall hanteras. Men svaret beror också på filosofiska ställningstaganden. I många fall lämnar lagen öppet för skilda tolkningar. På grund av klimatförändringen har domare över hela jorden – mer eller mindre motvilligt – blivit sittande samtidigt med olika filosofiska valmöjligheter.
