Drastiska tider kräver drastiska åtgärder – och kanske även drastiska förändringar i hur vi tänker kring etik. Etik är den del av filosofin som studerar vad som är rätt och fel, gott och ont eller rättvis och orättvist. Den undersöker hur vi människor bör handla och vilka värderingar eller principer som bör vägleda våra beslut. Har filosofin några pragmatiska, krisinriktade perspektiv att erbjuda klimatetiken i dag? Ja! Eller snarare – vi har några interdisciplinära angreppssätt.

I den här texten erbjuder jag ett etiskt perspektiv som placerar miljön i centrum. Perspektivet står på egna ben men kan också kombineras med andra sätt att tänka kring moral och etik. Det är inte tänkt att ersätta klassiska moralfilosofer som Kant, Mill eller Aristoteles, som har skrivit om etiska principer och det goda livet. I stället syftar det till att komplettera de verktyg vi redan har för att vägleda våra handlingar i det 21:a århundradet. Till skillnad från traditionella etiska teorier, som ofta fokuserar på mänskliga relationer, tar detta perspektiv hänsyn till hela ekosystem och planetens gränser – alltså de långsiktiga förutsättningarna för liv på jorden.

År 2022 publicerade Naturvårdsverket rapporten ”Living within the limits of our planet – a Swedish perspective”. I rapporten skriver dem: “Kunskap om planetära gränser är en hörnsten i planeringen och utvecklingen av politiska styrmedel för att tillåta samhället att utvecklas hållbart.”

Vad är planertära gränser för något? Stockholm Resilience Centre introducerade ramverket 2009, vilket sedan dess har blivit mycket inflytelserikt. Det inbjuder oss att se lokala klimatfrågor som en integrerad del av hela planetsystemet, samt att förstå hur lokala klimatresponser samverkar med och påverkar globala processer. Huvudidén med ramverket är att definiera det säkra handlingsutrymmet för mänskligheten inom jordens system.

Det pekar ut nio centrala biofysiska processer som reglerar planetens stabilitet och resiliens samt anger gränser för att undvika irreversibla förändringar. Ett exempel på en planetär gräns är klimatförändringar (“climate change” i grafen nedan), som  regleras av atmosfärens halt av växthusgaser och jordens energibalans. Den planetära gränsen har satts för att minska risken för att klimatet passerar så kallade tröskeleffekter, såsom irreversibel avsmältning av inlandsisar eller omfattande förändringar i havsströmmar. Att överskrida denna gräns innebär att sannolikheten kraftigt ökar för abrupta och självförstärkande förändringar i klimatsystemet.

Ett annat exempel på en planetär gräns är havsförsurning (“ocean acidification” i grafen nedan), som orsakas huvudsakligen av att haven absorberar koldioxid från atmosfären. När koldioxid löses i havsvatten bildas kolsyra vilket sänker pH-värdet och förändrar havens kemiska sammansättning. Om den planetära gränsen för havsförsurning överskrids innebär det att förändringar i havens kemi går bortom en nivå där marina ekosystem på ett tillförlitligt sätt kan upprätthålla sin struktur och sina funktioner. Havsförsurningen är särskilt problematisk för organismer som bygger skal och skelett av kalciumkarbonat, såsom koraller och musslor. Det blir svårare för dem att växa och överleva – deras skal kan i vissa fall till och med börja lösas upp. Resultatet av detta kan bli irreversibla storskaliga störningar i marina näringsvävar på lokal och global nivå samt förlust av ekosystem och biologisk mångfald.

Forskarna vid Stockholm Resilience Centre skrev 2023 att sex av de nio gränserna redan har passerats. I den senaste uppdateringen från 2025 konstaterar de att även den planetära gränsen för havsförsurning har överskridits, vilket innebär att sju av nio planetära gränser nu har passerats. Alla gränser som tidigare identifierats som överskridna har försämrats ytterligare. På den ljusa sidan har dock ozonlagret delvis återhämtat sig.

En klimatetik behöver ta de hot vi står inför på allvar, och det verkar åtminstone innebära att vi inte överskrider planetära gränser. Planetära gränser kan alltså också förstås som etiska gränser: Vi tillför en normativ dimension genom att hävda att det är fel att överskrida dem. Inom planetär etik är dessa gränser etiskt icke förhandlingsbara. För många framstår detta som en ganska okontroversiell normativ utgångspunkt. Då får vi något i stil med följande princip för planetär etik: En kollektiv handling som överskrider planetära gränser är moraliskt fel.

Felaktigheten i handlingar som överskrider planetära gränser grundar sig i att vi har identifierat ekologiska gränser som nödvändiga för ett säkert handlingsutrymme, och vi värderar detta utrymme. Till exempel värderar vi havens funktion och resiliens, eftersom de möjliggör biologisk mångfald, stabila fiskbestånd och ekosystemtjänster som rent vatten, koldioxidupptag och skydd mot översvämningar – förutsättningar för mänskligt och ekologiskt liv. Allt som hotar det säkra handlingsutrymmet är etiskt otillåtet. Det är en röd linje som inte får överskridas.

Planetär etik har dock en begränsad räckvidd. Den säger inte vad vi bör göra i varje situation. Den ger oss ingen heltäckande definition av vad som är rättvist eller moraliskt rätt, men den anger gränser där vissa handlingar är tydligt otillåtna. Om du undrar om du bör hålla ett löfte till en vän, kommer denna princip inte hjälpa dig. Principen för planetär etik är förenlig med idén att flera etiska röda linjer existerar samtidigt. Till exempel kan det vara sant att du inte bör ljuga eller skräpa ner på gatan, även om det inte påverkar några planetära gränser. Du kan betrakta planetär etik som ett komplement till vanliga etiska regler.

Planetära gränser är formulerade för att hålla ekologisk degradering, som till exempel korallrevsblekning, skogsdöd eller tining av permafrost, inom ett säkert utrymme för oss människor. På så sätt blir det en slags paradoxal blandning: De erkänner att våra behov och intressen helt beror på biosfärens och andra artens välmående, men ifrågasätter inte de grundläggande människocentrerade antaganden som bidrog till krisen från början.

Dessutom säger de planetära gränserna väldigt lite om de socioekonomiska strukturer som drivit biosfären mot kollaps, vilket gör det svårt att veta vilka lösningar som skulle hjälpa oss att hålla oss inom dem. Det är vårt kollektiva ansvar att ta fram konkreta strategier för hur detta kan uppnås.

Sammanfattningsvis riktar planetär etik vårt fokus mot de ekologiska och etiska röda linjerna, i en tid när vi tycks överskrida allt fler av dem. Men vi vill inte förlita oss på dessa linjer som vår enda etiska ledstjärna. Tvärtom verkar det som att vi behöver sträva efter mer än bara att undvika överskridandet av de planetära gränserna, vi vill också komma längre ifrån dem. Vi vill hellre ha en blomstrande skog än en som knappt överlever, och ett levande, rikt havsekosystem snarare än ett som är nära kollaps, om än inte helt förlorat.