I juni 2025 meddelande den brittiska forskningsfinansiären The Wellcome Trust att den kommer att finansiera ett projekt som syftar till att skapa den första syntetiska mänskliga kromosomen.

Vad är det som är speciellt med detta? Enligt forskarna och finansiären är målet med forskningen att öka vår förståelse av vår egen biologiska utveckling, samt bidra till framtagande av mycket effektivare cellbaserade terapier. Mycket av den forskning som tidigare har bedrivits inom området har involverat betydligt enklare organismer, som bakterier och mikrober. Forskare har redan till exempel skapat nytt liv med hjälp av syntetisk DNA (synDNA).

De har även i skapade mikrober lagt till sådant som aldrig funnits där. Detta ger dem utrymme att programmera mikroberna så att de kan något de inte kunde förut. Till skillnad från denna forskning, ska man i det nya projektet arbeta med något långt större än bakterier och mikrober: Nämligen, det mänskliga genomet.

Tillsammans med kollegor från Granada, Oslo och Manchester, har jag tidigare diskuterat en möjlig användning av synDNA. Vi fokuserade då på konstruktionen av mitokondrier i syfte att möjliggöra för personer med mitokondriell sjukdom att bli föräldrar utan risk för överföring av sjukdomen till sina barn. Mitokondrier är organeller inom celler vars roll är, bland annat, att konvertera näring till energi.

Dagens teknik för att hjälpa personer med mitokondriell sjukdom skaffa barn utan sjukdomen involverar nämligen äggdonation och mitokondriell överföring. De donerade äggens kärna ersätts med den blivande moderns så att embryot nu ärver donatorns mitokondriell DNA och moderns nukleär DNA. Proceduren verkar fungera, men den involverar äggdonation och således genetiskt material från en tredje person.

Med hjälp av synDNA skulle detta kunna undvikas. För den som är positivt inställd till detta slags mitokondriell överföring bör en sådan möjlighet, allt annat lika, vara minst lika moraliskt acceptabelt.

Det är inte lätt att förutse vart forskning med synDNA kan leda. Den är bara i sin början. Vägen från att skapa en kromosom till att skapa hela det mänskliga genomet är lång. Men det är nu, det vill säga innan tekniken är här, som vi bör reflektera över de etiska utmaningarna. Det tog fem år av arbete innan det första mänskliga genomet sekvenserades. I dag kan man göra det på några timmar.

De etiska implikationerna är inte frikopplade från det juridiska och normativa sammanhanget. Äger vi vår genetiska information? Vad händer, juridiskt sett, om någon i ett labb råkar skapa ”mitt” genom? Detta är ju, förutom att det är en del av mitt biologiska jag, en kod. Denna kod kan i princip användas, avsiktligt eller helt slumpmässigt, för att skapa ett embryo. Med synDNA behövs ingen biologisk input från mig. Vore då den resulterande människan … jag? Vore hen min tvilling – i någon mening?

Om en viss grad av genetisk likhet innebär en biologisk förälder/barn-relation, vad händer om någon skapar ett barn med 50 procent av ”dina” gener? Är du i något avseende denna persons genetiska förälder, trots att det inte finns någon biologisk koppling mellan er? Och har du kränkts på något sätt om någon har gjort detta utan din vetskap – såsom till exempel vi skulle kunna säga att någon vars ägg eller spermier har använts i reproduktion utan deras samtycke har kränkts? Möjligheten till mänsklig kloning har stimulerat mångas fantasi och har mycket gemensamt med dessa möjliga framtidsscenarier. Men till skillnad från synDNA kräver kloning ändå tillgång till ens faktiska biologiska material.

I en annan artikel, om utvecklandet av synDNA, diskuterar vi relationen mellan våra gener, genetisk integritet, personlig identitet och reproduktion. Så mycket av hur vi ser på alla dessa element avgörs av att det finns identifierbara biologiska vägar från oss till vårt genetiska material och vår genetiska information. Vi är inte bara digitala blåskisser. Vi kan inte heller kopieras i ett labb, och våra biologiska barn kan inte skapas utan tillgång till biologiskt material från oss. Eller kan de?