I slutet av 2024 presenterade regeringen propositionen ”Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta”, enligt vilken svensk forskning ska bli mer internationellt konkurrenskraftig och mer ”excellent”. Ordet ”nyfikenhet” förekommer i titeln och sedan inte alls. Av de faktiska människor som ska utföra forskningen, och de villkor som krävs för att god forskning ska bli av, syns inte ett spår. Arbetsmiljön är komplett frånvarande i den svenska forskningspolitiska diskussionen. 

Sedan 10–15 år tillbaka har fältet ”Kritiska universitetsstudier” vuxit fram som en reaktion på det moderna marknadshärmande universitetets baksidor. En centraltext inom detta fält är Peter Flemings arga, lite uppgivna, och samtidigt mycket underhållande bok Dark Academia: How Universities Die (2021).

Fleming ställer en diagnos på det moderna universitetets självskadebeteende och beskriver en akademi som verkar glömt bort sitt egentliga existensberättigande: att öka vår förståelse, bredda och fördjupa den mänskliga kunskapen och göra nya upptäcker, uppfinningar och förklaringar möjliga.

Kärnan i hans kritik är det moderna universitetets besatthet vid mätbarhet och konkurrens. Forskares och lärosätens värde reduceras till antal publikationer i högt rankade tidskrifter, citeringar, externa forskningsmedel och examinerade studenter.

Detta är erkänt usla mått på akademisk kvalitet, inte minst för att akademiska värden överhuvudtaget inte tenderar att vara jämförbara på det sättet. Mätbarhet är centralt för en forskningspolitik som inte erkänner någon annan drivkraft än konkurrens, och som saknar tillit till beslutsgrunder som inte kvantifieras. Forskningskvaliteten ska, enligt denna uppfattning, säkras genom konstant konkurrens mellan forskare, mellan lärosäten, och mellan forskningsnationer.

För att illustrera mätbarhetens problem berättar Fleming om när Hanoi i början av 1900-talet drabbades av en invasion av råttor. Stadens ledning uppmuntrade folk att döda råttor genom att erbjuda pengar för varje inlämnad råttsvans. Detta ledde till att folk började föda upp råttor, och ”skörda” deras svansar. Ungefär den situationen befinner vi oss i, menar han, när det gäller incitamentsstrukturen för vetenskapliga publikationer. Var en artikel publiceras, till och med bara det att en artikel är publicerad, blir viktigare än vad artikeln innehåller.

Fleming beskriver vidare hur linjestyrningen förstärker och skapar makthierarkier på fakulteterna. Detta underminerar kollegialiteten och ökar risken för mobbing och trakasserier på arbetsplatsen. Det ökar också risken för stress, utmattning och depression när individer internaliserar sin position i hierarkin och betraktar misslyckanden som personliga, snarare än som systemfel.

Osäkra anställningar är vanliga inom akademin, och bidrar till stress och alltmer desperata försök till anpassning. Sådana anställningar utnyttjas av universiteten: I hopp om att hålla sig kvar försöker tillfälligt anställda visa sig dugliga genom att arbetar mer än vad de får betalt för. Detta blir en ren vinst för universiteten, som samtidigt lätt kan göra sig av med dessa den dag de inte längre orkar och anställningstiden rinner ut.

Systemet är riggat för att producera en liten skara vinnare, och en stor mängd förlorare. De senares uppfattning har ingen vikt i forskningspolitiken, för varför skulle man lyssna på deras klagomål? Vinnare är mer benägna att försvara det system som gynnat dem och det blir också vanligtvis de som intar maktpositioner och fortsätter att försvara universitetens utveckling i samma riktning.

Mätbarheten fyller en kontrollfunktion för såväl arbetsgivare som forskningsfinansiärer. Det får som konsekvens att administration kring utvärdering och dokumentation alltmer blivit en kärnverksamhet inom akademin.

Universitetens expansion de senaste decennierna har framför allt skett i form av administratörer och mellanchefer. Fleming påpekar att dessa nästan aldrig gör tillvaron lättare eller frigör tid för forskande och undervisande personal. Tvärtom ökar de mängden uppgifter som ska utföras, möten att närvara vid och email som ska skickas. 

Fleming är besviken på frånvaron av organiserat motstånd mot denna utveckling. Vi tycks ha accepterat villkoren och fortsätter att spela spelet. Det är sannolikt den internaliserades konkurrensen som hindrar sådan organisation, för varför skulle vi hjälpa en konkurrent?

Dark Academia handlar i första hand om brittiska förhållanden, men de symptom som boken identifierar är i högsta grad närvarande också i Sverige. Den kan med fördel läsas parallellt med forskningspolitiska utspel om ”satsningar” på forskning som koncentrerar resurser till ett fåtal lyckosamma områden, eller internationella toppnamn, samtidigt som duktiga forskare och lärare sägs upp på grund ”arbetsbrist”.  

Den bör definitivt hållas i åtanke när lärosätenas organisationsform nu utreds. Lärosätena ska enligt direktiven till utredningen bli mer oberoende och få större handlingsutrymme, samtidigt som utbildningsministers påpekar att statens behov av utvärdering och kvalitetskontroll när det gäller statliga medel kommer att kvarstå. Givet de risker som Fleming identifierar vad gäller utnyttjandet av akademisk arbetskraft: Kommer de kritiska perspektiven på universitetens interna organisering få spela en roll i denna utredning? Kommer det akademiska prekariatets perspektiv att räknas?