Vi är många som kan ge ett snabbt svar på frågan om värdet av filosofisk utbildning. Även relativt kort exponering för filosofi kan främja förmågan till kritiskt tänkande och argumentation, och öka insikten om komplexiteten i problem och begrepp. Filosofiskt tänkande kan helt uppenbart vara ett värdefullt verktyg – i vardagen, i arbetet, i svåra livssituationer och val. Men vad vill vi egentligen få ut av filosofisk forskning?

Kanske tänker du att svaret är uppenbart: Vi vill, ytterst, att filosofisk forskning ska ge oss sanna svar på filosofiska frågor. Vi vill veta hur medvetandet relaterar till kroppen, vad en vetenskaplig teori är och vilka typer av uppoffringar moralen kräver av oss. Filosofisk forskning ska ta oss närmare detta.

Ett problem med det svaret är att filosofin inte verkar ge oss särskilt mycket av den varan. Eller, beroende på hur man ser på saken, att filosofin ger oss alldeles för mycket av den varan. För många svar, alltså. Svar som ofta motsäger varandra, i det stora och det lilla, och som i alla händelser målar upp väldigt olika bilder av fenomenen i fråga. Mängden svar, och filosofins oförmåga att som disciplin peka ut vilket som är det rätta, verkar underminera möjligheten för filosofisk forskning att direkt bidra till att mänskligheten ökar sin samlade kunskap om moralen, medvetandet eller språklig mening.

Många inlägg i dagens filosofiska diskussion om hur vi ska se på filosofins kognitiva mål och värde fokuserar på att försvara och förklara hur filosofin ändå ger oss just sådan kunskap, eller på annat sätt tar oss närmare de relevanta sanningarna. Men ett på ytan radikalt annorlunda perspektiv på vad filosofin ger oss fann sitt uttryck i Bertrand Russells bok Filosofins Problem från 1912. Han skriver där att filosofins värde får ”inte göras beroende av någon förment skatt av slutgiltigt konstaterbar kunskap som kan förvärvas av den som studerar den. […] Filosofins värde måste i själva verket till stor del sökas just i dess ovisshet”. Det är en tanke som är väl värd att ta på allvar.

Som alla andra typer av undersökningar drivs filosofin av våra kunskapsluckor, av det vi inte vet om, säg, kausalitetens natur eller vänskapens plikter. Filosofisk forskning konstruerar och granskar olika sätt att fylla ut dessa luckor. Många sätt att besvara en fråga eller redogöra för ett fenomen kommer visa sig inte hålla måttet och därmed sållas ut. Men kvar finns i princip alltid ett flertal olika sätt att se på det aktuella undersökningsobjektet som alla är både möjliga och försvarbara. Det vill säga, givet den information vi redan har om fenomenet i fråga kan vi inte utesluta att de är korrekta; och de är koherenta, tillräckligt detaljerade och upplysande, samt stabila i den mening att de utgår från startpunkter, och stödjs av argument, som är filosofiskt godtagbara.

Så kanske ger filosofin oss de sanna teorierna (eller åtminstone något i närheten därav), men den ger oss också flera andra, falska teorier som lika väl står pall för granskning. Filosofin verkar inte designad för att ta oss bortom denna rika flora av möjliga svar.

Ett sätt att se på saken är att filosofin därmed inte främst bidrar till att bota vår okunskap, utan snarare belyser och medvetandegör den. Genom att artikulera de många möjliga, komplexa sätt som saker och ting kan vara på, påminner den oss om att luckorna i vårt vetande är fler än vi ofta tror och finns även omkring det vi tänker på som bekant eller självklart. Det ger oss en ödmjukande insikt om att det kognitiva grepp man ändå har om ett fenomen är mer prekärt än man trott; den information vi har lämnar mera öppet än vi anade. Russell noterar att filosofin genom att ”antyda många möjligheter […] vidgar våra tankar och befriar dem från vanans tyranni” och ”eliminerar den en smula högfärdiga dogmatismen hos dem som aldrig har färdats in i det befriande tvivlets land”.

Okej, men lär oss resultaten av filosofisk forskning då egentligen ingenting om det den handlar om? Försämrar, snarare än förbättrar, det vårt kognitiva grepp om exempelvis kausalitetens natur att ta del av frukterna av filosofiska teorier om kausalitet?

Jag menar att det finns en medelväg här, ett annat sätt att tänka på vad filosofin ger oss. En möjlighet är nämligen att man, genom att ta del av filosofins kartläggning av olika möjligheter som vi inte kan utesluta med avseende på ett undersökningsobjekt, förbättrar sitt kognitiva grepp om det på ett annat sätt än genom att få veta mer om det.

Filosofisk forskning håller till i de kunskapsluckor vi inte kan fylla, i landskapet som ligger bortom, men ändå nära gränsar till, det vi känner till. Den kan klargöra de områdena för oss, men inte genom att berätta för oss hur det ser ut där, utan genom att öka vår medvetenhet om hur det, så vitt vi vet, kan se ut. Det ger oss som sagt en nykter insikt om begränsningarna i den information vi faktiskt har. Men bekantskap med och förmåga att navigera bland de möjliga sätten att fylla i luckorna i vår information om, säg, kausalitetens natur, utgör i sig också en distinkt typ av förståelse av just kausalitet.

Det här kan låta väldigt vagt och flytande. Vad innebär det ens att förbättra sitt kognitiva grepp om, eller sin epistemiska situation relativt, kausalitetens natur, utan att det sker en förändring i vad man vet eller tror är fallet med kausalitetens natur?

Egentligen vill jag här peka på en idé jag tror att de flesta är bekanta med. Vi pratar ofta om att det är värdefullt och upplysande att ha tillgång till ”olika perspektiv” på det vi är intresserade av, att det ger oss en djupare och mer nyanserad bild av undersökningsobjektet. Och man kan med fördel se olika filosofiska teorier om kausalitet som olika, delvis oförenliga, perspektiv på kausalitet, och att bekantskap med dessa bidrar till just djup och nyans. Tillgång till olika perspektiv är, menar jag, rimligen värdefullt även om det finns ett enskilt perspektiv som är rätt eller sant, och de andra är felaktiga.

Så länge vi inte är i en position där vi kan avgöra vilket det är, berikar detta vårt kognitiva grepp om fenomenet i fråga genom att vi ser och förstår hur den information vi faktiskt har om det, kan broderas ut, kompletteras och kompliceras på väldigt olika sätt. Tillsammans ger detta en befogad känsla av just ett bättre grepp om kausalitet, trots att man egentligen inte vet fler direkta, nya fakta om kausalitetens natur och dess relation till andra fenomen än man gjorde tidigare, och trots att man fortfarande inte kan besvara frågorna som motiverade undersökningen.

Filosofins kartläggande av möjliga och försvarbara sätt att se, tänka på, och resonera kring de aspekter av fenomenen som ligger bortom det vi redan vet, förbättrar alltså vårt epistemiska grepp om dem genom att berika det. Berikandet involverar både en överblick över de olika möjligheterna som är förenliga med den information man redan har, en djupare insikt om hur och varför dessa scenarier faktiskt, så vitt man vet, alla skulle kunna vara fallet, och om vad det skulle innebära om vart och ett av dem faktiskt var det.

Allt detta är, som sagt, fullt kompatibelt med att det finns ett objektivt korrekt svar. Det kan också (men måste inte) kombineras med uppfattningen att det allra bästa vore om vi fick kunskap vad det är. Men så länge en sådan reduktion av vår okunskap ligger utom räckhåll – och det kommer den kanske alltid göra när det kommer till filosofins undersökningsobjekt (även om det kan förändras exakt vilka aspekter av diverse fenomen som räknas dit) – så finns behovet att orientera i denna okunskap, och där är filosofins kartläggningar över möjliga, försvarbara positioner en viktig resurs.