Vad är filosofins metod? Ett vanligt svar på den frågan, särskilt inom så kallad analytisk filosofi, är att filosofer bedriver begreppsanalys.
Tanken är ungefär denna. Till vardags pratar vi ofta om kunskap, sanning, värde och andra filosofiskt intressanta fenomen: vi säger till exempel att vi inte vet hur vi ska lösa klimatkrisen, men att det är sant att den orsakats av människans koldioxidutsläpp och att den har dåliga konsekvenser för framtida generationer. Men vad betyder egentligen den här typen av påståenden? Det ska filosoferna ta reda på. I bästa fall lyckas de formulera heltäckande, välgrundade teorier om kunskapsbegreppet, sanningsbegreppet och ”dålighetsbegreppet” som förklarar innebörden hos alla påståenden där de figurerar.
Eftersom dessa teorier i grund och botten syftar till att beskriva vanligt språkbruk, så begränsas de också av detta språkbruk. Mer exakt: om en teori om ett visst begrepp strider mot hur vi till vardags är benägna att använda detta begrepp, så är detta ett skäl att förkasta teorin i fråga. Således sägs det ibland att filosofins ”data” utgörs av hur vi är beredda att använda ett visst begrepp i olika (faktiska och hypotetiska) situationer.
Förhoppningen är att de teorier som bäst förklarar denna data sedan ska hjälpa oss att besvara filosofins ”eviga”, mest grundläggande och centrala frågor. Kan vi till exempel veta att vi inte lever i en datorsimulering, som i filmen The Matrix? Är sanningen socialt konstruerad? Finns det objektiva värden? Hur dessa frågor ska förstås beror ju på vad termer som ”veta”, ”sanningen” och ”värden” betyder – och det beror i sin tur på hur vi använder dem. Om det till exempel visar sig att vi använder termen ”veta” på ett sätt som gör att uttalandet ”jag kan veta att jag inte lever i en datorsimulering” är korrekt, så följer det att jag kan veta att jag inte lever i en datorsimulering!
Den här beskrivningen av begreppsanalys kan förstås kompliceras på olika sätt. Ibland är det till exempel viktigt att skilja mellan (a) vad ett visst ord betyder, (b) hur det begrepp som ordet i fråga uttrycker ska analyseras, och (c) hur det fenomen i världen som ordet eller begreppet ”refererar till” (det vill säga ”pekar på” eller ”står för”) ska förstås. Inom analytisk filosofi studeras frågor om alla dessa saker. Men det är hur som helst inte en överdrift att säga att många filosofer anser sig syssla med något som i hög grad liknar den aktivitet som nyss beskrivits.
Här är en utmaning för denna syn på filosofin. Tänk om det finns alternativa kunskapsbegrepp, sanningsbegrepp och värdebegrepp? Med andra ord: även om vi till vardags pratar om kunskap, sanning och värde, så kanske det också finns andra, liknande saker som vi skulle kunna prata om i stället. Låt oss kalla dessa andra saker för kunskap*, sanning* och värde*.
Om det finns alternativa begrepp så väcks frågan: varför ska filosofer fästa så stor vikt vid just de begrepp vi faktiskt har? Även om vi till exempel kan veta att vi inte lever i en datorsimulering, så kan det ju fortfarande vara så att vi inte kan veta* detta – och varför ska vi tro att kunskap, snarare än kunskap*, är mest filosofiskt intressant? Tänk om det är viktigare att undersöka vad vi kan veta*?
En möjlig hållning är att vi ska fokusera på våra vardagsbegrepp för att de är de begrepp som vi har. Men denna hållning kan ifrågasättas – särskilt om vår ambition också är att besvara filosofins ”eviga”, mest centrala frågor. För huruvida vi råkar ha ett visst begrepp snarare än ett annat beror troligen ofta på exempelvis biologiska, psykologiska och sociala faktorer av olika slag – och det verkar osannolikt att dessa faktorer av en slump skulle ha fått oss att använda just de begrepp som är av störst filosofisk relevans.
Filosofiska frågor om alternativa begrepp har nyligen fått en hel del uppmärksamhet i den internationella forskningsdebatten. Här har bland annat den svenske filosofen Matti Eklund skrivit flera viktiga bidrag – ett exempel är hans bok Choosing Normative Concepts (Oxford University Press 2017), som diskuterar tesen att det finns olika värdebegrepp. Jag själv diskuterar alternativa kunskapsbegrepp och dess konsekvenser för problematiken kring huruvida vi kan veta någonting alls i min nya artikel ”Meta-Skepticism” (Philosophy and Phenomenological Research).
Man kan undra hur de problem jag tagit upp här ska formuleras mer exakt. En komplikation är att frågan om vilka begrepp som är ”filosofiskt intressanta”, eller är av ”störst filosofisk relevans” (som jag uttryckte det ovan) i sig verkar vara en sorts värdefråga: den tycks handla om vilka begrepp som filosofer bör fokusera på. Men om det finns alternativa värdebegrepp väcks frågan: varför inte i stället fråga sig vilka begrepp som är filosofiskt intressanta*, eller har störst relevans*, eller vilka begrepp som filosofer bör* fokusera på?
I det här skedet väcks den något bekymmersamma tanken att filosofer bör fokusera på bör-begreppet men bör* fokusera på bör*-begreppet. Om detta skulle visa sig vara korrekt så verkar det inte som att vi har kommit någon vart. Detta problem är centralt i Eklunds Choosing Normative Concepts.
En annan komplikation är att de alternativa begreppen – kunskap*, sanning*, värde*, och så vidare – rimligen måste vara relevant lika våra vardagsbegrepp – kunskap, sanning, värde, och så vidare – för att kasta tvivel över idén om begreppsanalys som filosofisk metod. Men hur ska denna typ av likhet mellan begrepp förstås? Och tänk om det finns alternativa likhetsbegrepp, så att vissa begrepp är lika men inte lika* varandra?
Det råder i dagsläget ingen enighet om hur de problem som väcks av alternativa begrepp ska lösas. (Det råder inte ens någon enighet om huruvida de är problem över huvud taget!) Men det tycks åtminstone vara svårt att förneka att de väcker fundamentala, outforskade frågor om filosofins syften, metoder och ambitioner – för att* inte* tala* om* dess* syften*, metoder* och* ambitioner*.
