Man kan vilja diskutera uttrycket ”existentiell hälsa” av olika anledningar, men om intresset som i Torbjörn Tännsjös (DN 15/2) fall motiveras av regeringens uppdrag till Folkhälsomyndigheten så bör väl framställningen anknyta till den tolkning som förekommer i uppdraget:
Enligt WHO omfattar begreppet existentiell hälsa bl.a. dimensioner av harmoni och inre lugn, sammanhang, helhet, tillit och förhoppning och är en viktig del i varje persons möjlighet att förhålla sig till sin omgivning, möta motgångar och uppleva livskvalitet och välbefinnande, inte minst psykiskt välbefinnande.
Den som kikar på Tännsjös artikel kan se att ingen av hans alternativa tolkningar matchar det som sägs i uppdraget. Som om han stipulerar att uttrycket i fråga i vilket fall som helst inte får stå för något i linje med vad regeringen faktiskt tycks avse.
Nu är jag dock inte heller särskilt lockad av uttrycket i fråga, och lika undrande som Tännsjö över varför just Folkhälsomyndigheten ska ha med saken att göra. Kalle Grill menar att det handlar om något som ”inspirerat många hälsovetare, psykologer och filosofer” (Svensk filosofi 13/5). Det stämmer säkert, men det utesluter inte att det vore bättre att hantera den typ av fenomen som regeringen tycks avse på annat sätt, och i andra termer. Grill jämför med bruket av uttryck som ”social hälsa” och ”digital hälsa”, men att det pratas på ett visst sätt innebär ju inte att det är viktigt att göra det, eller ens oproblematiskt.
Rent allmänt kan man fråga sig vad tumregeln kan tänkas vara för att missmående i relation till en viss domän X ska uttryckas i termer av X-hälsa. Människor kan uppleva brist på harmoni, tillit och förhoppningar av många skäl, och det vore svårt att hävda att något tydliggörs genom tal om exempelvis ekonomisk hälsa, infrastrukturhälsa, försvarshälsa eller integrationshälsa. Somliga kanske anser terminologin i fråga vara harmlös, och jag skulle tro att det i så fall är det mest positiva som kan sägas om den. Jag tror i stället att tal om hälsa tenderar att leda tankarna bort från gängse politik till relativt opolitisk behandling, till exempel av den typ som Tännsjö (Svensk filosofi 14/5) och Grill (Svensk filosofi 15/5) är oeniga om.
Opåkallad terminologisk ”hälsofiering” kan då inte förväntas vara lockande för oss som tycker att en regering som bekymrar sig för (sådant den själv räknar till) den så kallade existentiella hälsan bör tänka över sin politik.
Opåkallad terminologisk ”hälsofiering” kan då inte förväntas vara lockande för oss som tycker att en regering som bekymrar sig för (sådant den själv räknar till) den så kallade existentiella hälsan bör tänka över sin politik, inte ge Folkhälsomyndigheten uppdrag att utreda. William Bülow O’Nils berör denna ingång till frågeställningen när han undrar hur det står till med oron kring så kallad existentiell hälsa hos en regering som till exempel drar ner på folkbildning, och det finns garanterat politiska beslut som väger betydligt tyngre i sammanhanget (Svensk filosofi 27/5).
Det sagda handlar om pragmatiska, och därmed empiriska, aspekter relaterade till så kallad begreppsanalys som filosofer tenderar att inte uppmärksamma. Ett uttryck som av till exempel filosofer givits en användbar definition kan likväl vara olämpligt genom att ”insistera på” att väcka oavsedda och snedvridande associationer.
Vidare är vikten av ett språkligt uttryck, och därmed poängen med att lägga tid på att definiera det, avhängig vad vi redan har för andra möjligheter att tala om fenomenen i fråga. Botaniker behöver inte hjälp med att analysera ”träd”, trots oklara fall, eftersom de helt enkelt har andra och mer exakta sätt att säga allt de vill säga om växter.
I detta avseende tror jag att den vana som Tännsjö, Grill och Bülow O’Nils representerar, att använda ”begrepp” i betydelsen språkligt uttryck snarare än om det associerade innehållet, är problematisk. Dels är det svårt att se att vi behöver ytterligare en synonym till ”ord”, ”term” eller ”språkligt uttryck”. Men framför allt är den ”innehållsliga” läsningen (också) en etablerad användning, och den nämnda vanan öppnar för risken att uppfatta ett pragmatiskt motiverat avfärdande av terminologin som ett avfärdande av vad det nu är avsändaren har i åtanke.
Det som ryms inom regeringens tal om existentiell hälsa har enligt min mening alldeles för mycket med gängse politik att göra för att jag ska vilja se någon minister insistera på uttrycket i fråga.
I det aktuella fallet är det inte solklart vad Tännsjö och Grill är oense om när det gäller det språkliga uttrycket ”existentiell hälsa”. Tännsjö kan inte gärna mena att det inte går att använda uttrycket på något av de sätt Grill föreslår, eller att det är meningslöst att tala om det som då avses överhuvudtaget. Grill skriver att Tännsjö kan ha ”… missförstått dem som intresserar sig för existentiell hälsa …”. Möjligen, men det kan i stället handla om att han anser själva uttrycket vara onödigt och vilseledande i sammanhanget, vilket i så fall dessvärre inte framgår. Grill å sin sida kan ju bli svaret skyldig vad som inte kan eller bör sättas in för X i ”X-hälsa”, och vi kan undra om denna språkligt sett triviala övning är harmlös.
Det som ryms inom regeringens tal om existentiell hälsa har enligt min mening alldeles för mycket med gängse politik att göra för att jag ska vilja se någon minister insistera på uttrycket i fråga, och med bekymrad min be Folkhälsomyndigheten utreda frågan. Jag tror dessutom att varken Folkhälsomyndigheten eller vi andra behöver lägga tid på att klura ut vad som ska rymmas under rubriken ”existentiell hälsa” för att ha en fullgod diskussion om vad som kan tänkas främja ”harmoni och inre lugn, sammanhang, helhet, tillit och förhoppning”.
