Akademisk frihet är det mest utmärkande temat i högskolesektorn i år. Av uppenbara skäl, när världens mest framstående forskningsnation angriper akademin på flera fronter.
Ett annat tema är evidens och policy. Det drar inte riktigt lika stora rubriker, med undantag för då fler än tusen forskare kritiserade makthavare för att ”ignorera forskningsbaserade fakta och avfärda vetenskapliga rön som ’åsikter’” (DN 6/5). Då hettade det till i debatten med flera läsvärda repliker.
Temat har varit starkare utanför mediernas ljuslyktor. Till exempel lanserade Vetenskap & Allmänhet en årlig konferens – Folk och Forskning – under vinjetten ”Sveriges nya mötesplats för dialog om evidensbaserat beslutsfattande”. Även internationellt är ämnet på allas läppar. Bland annat arrangerade EU-organet Scientific Advice Mechanism häromveckan en jättekonferens i Wien med titeln ”Building Bridges: Shaping Europe’s Science-For-Policy Landscape”.
Jag deltog i båda konferenserna, och har även besökt andra evenemang på temat i år. Varje gång har jag frågat varför forskare ska förse politiker med kunskap, insikt och fakta.
Missförstå mig inte: Det är nästan alltid bra om beslutsfattare informeras av expertisen, som exempelvis inom sjukvård och klimat. Rädda liv, rädda planeten. Evidens i policyprocessen gör oftast gott.
Men det har förvånat mig att frågan inte har ställts oftare. Själv kan jag tänka mig flera fall där motsatsen kanske gäller. Låt till exempel säga att politiken vill ha mer omfattande övervakning av invånarna, utan hänsyn till deras integritet. Borde expertisen verkligen förse beslutsfattarna med tekniska underlag för att åstadkomma det? Jag är inte säker.
Min förhoppning är att forskarsamfundet ska utvecklas till en autonom kraft, i kantiansk bemärkelse. En självstyrande aktör som väljer sina ändamål efter moraliska hänsyn.
Det är inte heller uppenbart att forskare i USA nu borde förse beslutsfattare med kunskap som gör att de med större effektivitet kan fängsla och deportera illegala migranter. Eller att akademiker i Israel borde hjälpa landets militär att utveckla sina offensiva förmågor. Och så vidare.
För mig är det tvärtom tydligt att det kan finnas policyer där expertisen inte borde informera makthavare. Fall då de borde vägra. Jag kan till och med tänka mig att forskare, under vissa omständigheter, aktivt borde förmedla desinformation till beslutsfattare för att avsiktligt sabotera deras politiska projekt. Ett exempel i den kategorin gäller den rälsbundna logistiken i Nazityskland.
Jag är bekymrad över att ingen jag har talat med under våren har ifrågasatt hur forskare bör förhålla sig till beslutsfattare. Är det inte närmast ansvarslöst att inte reflektera kritiskt över den relationen?
Min förhoppning är att forskarsamfundet ska utvecklas till en autonom kraft, i kantiansk bemärkelse. En självstyrande aktör som väljer sina ändamål efter moraliska hänsyn.
Då måste man vara försiktig med att betrakta akademin rent instrumentellt, som maktens tjänare, och absolut inte hänfalla till dogmatiska övertygelser om vetenskapens roll i policyprocessen. Vi måste etablera tanken att forskare har kraft att säga nej.
För att göra det behövs en principiell diskussion om expertisens relation till makten. När bör politiken informeras av evidens? Under vilka omständigheter är det i stället orimligt att förvänta sig det? Finns det situationer då forskarsamfundet till och med borde underminera makthavarna? Varför, eller varför inte?
Svensk filosofi välkomnar inlägg i ämnet. Hör av dig till redaktionen så inleder vi samtalet tillsammans!
