Finns det liv på andra planeter i vår del av galaxen? Vi vet inte, men vi kan ännu inte utesluta den möjligheten. Det finns uppskattningsvis 5 000 stjärnor inom ett avstånd av hundra ljusår från vår sol, och en del av dessa skulle kunna ha planeter där det finns utomjordiskt liv. Om så är fallet, så skulle några av dessa planeter också kunna hysa en utomjordisk civilisation.
Det finns flera omfattande projekt som ägnat sig åt sökandet efter dessa möjliga civilisationer, men dessa har hittills inte hittat något. Därför har vissa forskare föreslagit att vi inte bara bör passivt lyssna på natthimlen efter spår av civilisationer som kan tänkas ha sänt ut signaler i vår riktning, utan att vi aktivt bör sända ut radiosignaler till närliggande stjärnor (inom hundra ljusår) där jordliknande planeter har påträffats.
Ett problem med att aktivt skicka ut signaler på detta sätt är att vi avslöjar vår existens för utomjordiska civilisationer, vilket kan vara riskabelt om dessa skulle vara fientligt inställda och teknologiskt mer avancerade än vad vi är.
Problemet förvärras av att det kan vara svårt, till och med omöjligt, att översätta ett meddelande från ett språk till ett annat utan att ha en översättningsmanual eller möjlighet till interaktion över en längre tid. Enligt en vanlig uppfattning inom språkfilosofi ligger meningen i en fras inte i själva frasen, utan i hur språkanvändare agerar i relation till frasen. Om det stämmer, skulle det innebära att språkförbistring är oundvikligt när det kommer till att försöka kommunicera med utomjordiska civilisationer.
Om det är sant att det finns en utomjordisk civilisation i vår omedelbara närhet (hundra ljusår) så måste det rimligen innebära att utomjordiska civilisationer är otroligt mångtaliga.
Ekonomen Thomas Schelling formulerade en spelteoretisk modell som påminner om situationen med människor och en utomjordisk civilisation. I modellen har två entiteter kontakt med varandra, men saknar möjligheten till kommunikation och kan inte utesluta att den andra har möjlighet och avsikt att agera fientligt. Situationen liknas vid en “fälla”.
Här är ett exempel. Anta att du vaknar mitt i natten och hör att en inbrottstjuv befinner sig i ditt hem. Beväpnad med en revolver går du ut i hallen och står öga mot öga framför den beväpnade inkräktaren. Du vill helst inte skjuta tjuven, men du vill inte heller bli skjuten. Du oroar dig för att tjuven ska tro att du kommer att skjuta först, för att inte bli skjuten först, men du inser att tjuven oroar sig för att du oroar dig, och så vidare. En initial misstanke om dåliga avsikter kan få dig och tjuven att hamna i ömsesidigt förstärkande resonemang som ofelbart kommer att leda till att ni båda skjuter, trots att ni båda hade föredragit att ingen sköt.
Normalt sett kommer man undan dessa situationer genom att kommunicera med varandra och signalera fredliga avsikter. Detta kan leda till ökad tillit, vilket underlättar kommunikationen och kan i sin tur få båda parter att undvika fällan. Men om parterna inte kan kommunicera med varandra, som kanske i fallet med oss och en utomjordisk civilisation, så har vi små möjligheter att undgå fällan.
Hoppet är dock inte ute, som jag och Andrea Asker argumenterar i en nypublicerad artikel. Om det är sant att det finns en utomjordisk civilisation i vår omedelbara närhet (hundra ljusår) så måste det rimligen innebära att utomjordiska civilisationer är otroligt mångtaliga. Galaxen är hundra tusen ljusår i diameter, och det vore en otrolig slump om det fanns utomjordingar just i vår närhet och ingen annanstans.
Är det så att vi lever i en galax där en mängd civilisationer existerar i mörkret, så kan vi hysa hopp om att kontakt med en sådan civilisation inte kommer att leda till vår förintelse.
Men om det nu är så att det finns så många utomjordiska civilisationer, så måste åtminstone en del av dessa redan vara medvetna om vår existens. Det går att förbli osedd i galaxen ett tag, om den närmsta civilisationen är långt borta. Men om galaxen kryllar av liv, så är det mycket osannolikt att vår existens gått andra civilisationer förbi. Detta i sin tur ställer oss inför en frågeställning: Hur kommer det sig att vi fortfarande är här? Varför har ingen utomjordisk civilisation attackerat oss?
Förklaringen att de är för långt bort kan inte stämma. Om vi antar att det finns minst en närliggande civilisation, så är det rimligt att anta att det finns flera. I stället måste det finnas åtminstone en annan förklaring till att utomjordiska civilisationer fredat oss. Vilken eller vilka förklaringar detta skulle kunna vara vet vi inte, men vi har goda skäl att tro att den är sann för oss och för den hypotetiska utomjordiska civilisation som vi antar kan finnas i vår närhet.
Om vi känner till detta faktum, kan vi använda den kunskapen för att vara mindre oroliga att bli angripna och vara mindre oroliga att andra ska tro att vi kommer att angripa dem. Det borde göra oss ännu mindre oroliga för angrepp.
I Cixin Lius romantrilogi The Three-Body Problem är den “mörka skogen” en metaforisk beskrivning av en galax där ett konstant allas krig mot alla råder, en plats där “beväpnade jägare smyger genom träden som gastar”. Om vi har rätt, så är motsatsen sann. Är det så att vi lever i en galax där en mängd civilisationer existerar i mörkret, så kan vi hysa hopp om att kontakt med en sådan civilisation inte kommer att leda till vår förintelse.
Den mörka skogens osynliga makter bör fylla oss med hopp, inte fasa.
Läs mer:
Saved by the Dark Forest: How a Multitude of Extraterrestrial Civilizations Can Prevent a Hobbesian Trap, av Karim Jebari och Andrea Asker.
