Sofia Jeppsson är docent och lektor i filosofi vid Umeå universitet, med inriktning mot praktisk filosofi. Här berättar hon om sitt nyligen slutförda forskningsprojekt ”Ansvar och funktionshinder”, där hon undersökt hur mentala funktionshinder kan påverka någons moraliska ansvar.

Jag har bedrivit forskningsprojektet ”Ansvar och funktionshinder” finansierat av Vetenskapsrådet. Det berör dock inte fysiska funktionshinder utan intellektuella, neuropsykiatriska och psykiatriska sådana. Hur ska vi bemöta någon som gjort fel, ifall personen har diverse mentala svårigheter? Hur ska jag se på mig själv, om det är mig det handlar om?

Det händer att en person gör något dumt eller skadligt, utan att vara ansvarig för vad hen gjorde. I filosofin skiljer man här traditionellt på excuses och exemptions – på svenska kan man kanske säga att en person antingen kan ha en ursäkt, eller vara ansvarsbefriad. (”Ansvarsbefriad” kan låta lite juridiskt, men mitt fokus här är helt och hållet på relationer och vardagsmoral, inte brott och straff.) Om en person knuffade omkull mig så hade hen en ursäkt ifall hen gjorde det för att hen halkade på en oväntad isfläck, eller om hen befann sig i en extremt stressad situation och därför missade att se sig för där hen hastade fram. Hen var ansvarsbefriad ifall hen inte förstod bättre eller inte kunde kontrollera sig, på grund av sådant som låg ålder eller funktionshinder.

I sin berömda artikel om moraliskt ansvar, ”Freedom and Resentment”, fokuserar P. F. Strawson på relationer och känslor snarare än metafysik. Vi förväntar oss att våra medmänniskor ska visa lite god vilja; när vi blir behandlade med illvilja eller iskall likgiltighet blir vi sura och upprörda. En ursäkt – förlåt, jag halkade, det var inte meningen, eller förlåt, jag var så stressad, jag såg dig inte – visar oss att personen som gav den hårda knuffen i exemplet ovan inte menade något illa trots allt. När vi ser någon som ansvarsbefriad, däremot, struntar vi i om hen menade något illa – vi tar det ändå inte personligt. Hen kan ju inte rå för att hen är som hen är och gör vad hen gör. Kanske behöver vi undvika hen, hantera eller manipulera hen på något vis för att få hen att sluta knuffas, men det är allt. Så långt den traditionella Strawsonska bilden.

Strawson och många av hans efterföljare tänker sig att detta inte bara beskriver ett normativt ideal, utan ligger nära hur vi faktiskt beter oss. En del filosofer har dock påpekat att människor i verkligheten ofta visar klandrande och bestraffande attityder mot grupper de samtidigt anser vara irrationella och oförmögna att kontrollera sig (Katrina Hutchison 2018; Michelle Ciurria 2020). Men även om vi lägger den beskrivande träffsäkerheten åt sidan och ser modellen som ett ideal, finns det stora problem med denna variant av ansvarsbefrielse.

En människa vars uttalanden och handlingar inte tas på allvar, eftersom hen ses som ett hopplöst fall som inte kan rå för vad hen säger och gör, blir socialt isolerad (Jeanette Kennett 2009). Jag håller med om detta, och lyfter dessutom fram ytterligare problem. Den filosofiska diskussionen om ansvarsbefrielse förs i princip alltid i tredje person – när bör man ansvarsbefria de där, de andra, de som har mentala svårigheter? Jag tar upp ett till stora delar negligerat första-persons-perspektiv.

Anta att jag tidigare betett mig illa mot andra människor på olika sätt; sårat en, hållit en annan vaken på natten så hen fick problemet på jobbet, brutit mitt löfte mot en tredje. Kanske har jag också förstört för mig själv på olika sätt. När jag tänker på detta blir jag spontant arg på mig själv och känner mig skyldig. Men, säger jag till mig själv, jag har faktiskt schizofreni (låt oss säga). Min hjärnas dopaminsystem fungerar inte som det ska. Det blir som det blir med en sådan här hjärna, det är ingenting jag kan rå för. Det finns alltså ingen anledning att vara arg på mig själv.

Att hålla fast vid denna bild av mig själv är dock ännu svårare än när det gäller andra människor. Jag kommer oundvikligen att göra en hel del val i min vardag – alltifrån småsaker som valet mellan te och kaffe till fikat, till större beslut som ifall jag ska våga mig på att söka ett visst jobb. Så fort jag funderar över vilken dryck som är godast, eller väger för och emot gällande att söka det där jobbet, så kommer jag samtidigt att släppa – åtminstone tillfälligt – idén att jag förs hit och dit av hjärnans signalsubstanser utan att kunna rå för någonting. Till och med minnen av sådant jag gjort i mer psykotiska tillstånd, störd av hallucinationer och vanföreställningar, kan skära sig mot den passiva ”det blir som det blir med en sådan här hjärna”-bilden; även i dessa tillstånd kan jag ha ansträngt mig och aktivt försökt hantera min situation (sådan jag själv uppfattade den) bäst jag kan.

Frågan är egentligen inte vilken bild av mig själv som är sann. Samma händelseförlopp kan se ut som ”hjärnans mekanismer orsakar tankar, prat och handlingar” från ett perspektiv och ”jag funderade över mina alternativ och gjorde det bästa jag kunde i situationen” från ett annat; beroende på hur man utvecklar de här beskrivningarna kan de faktiskt vara kompatibla med varandra. Strawson var, som sagt, inte intresserad av metafysik i det han skrev om moraliskt ansvar. Hans poäng var att det faller sig naturligt att ansvarsbefria människor när vi ser på dem ur det förstnämnda perspektivet, och lika naturligt att hålla dem ansvariga när vi ser på dem ur det sistnämnda. Det är dock bara med små barn och människor med allvarliga mentala svårigheter, menade han, som det är praktiskt möjligt att konsekvent hålla fast vid ett mer mekanistiskt synsätt. När det gäller normala vuxna människor som jag umgås med, så fungerar det inte i längden att konsekvent tänka på dem så. Samma sak kan sägas om mig själv – oavsett vilka diagnoser jag har, så fungerar det inte i längden att konsekvent tänka på mig själv som ett objekt eller ett mekaniskt system, där hjärnan gör vad den gör och så är det med det.

Om jag i grunden är arg på mig själv och full av skuldkänslor för allt dumt jag gjort, och försöker fly dessa destruktiva känslor genom att betrakta mig själv som en sorts maskin där opersonliga och samtidigt dysfunktionella signalsubstanser spottar ur sig tal och beteende som ingen bör ta åt sig av, så hotar ilskan och skuldkänslorna att dundra tillbaka in varje gång jag tappar det här mekanistiska perspektivet. Och jag kommer att tappa det gång på gång.

Ett traditionellt ansvarsbefriande bygger på ett utifrån-perspektiv, som blir instabilt när man försöker applicera det på sig själv. Men det kan ändå vara destruktivt och osunt ställa samma krav på mig själv som andra människor ställer på sig själva, och ständigt bli besviken och arg på mig själv när jag inte lyckas leva upp till dem. I mitt forskningsprojekt diskuterar jag därför förstående och medlidande som ett tredje alternativ.

Att försöka minnas hur det verkligen var när jag gjorde den där dumma grejen den där gången, inklusive alla svårigheter jag upplevde, är på sätt och vis rena motsatsen till ett mekanistiskt utifrånperspektiv. Men det har ändå effekten att mildra skuldkänslor och ilska jag annars skulle känt mot mig själv, och göra det på ett mer stabilt sätt. Istället för att klamra mig fast vid en bild som är svår att förlika med mina egna minnen och upplevelser, så tar jag minnena och upplevelserna på maximalt allvar.

Visserligen sårade jag min vän med mina anklagelser, men i den situationen pekade mina (i slutändan illusoriska) upplevelser på att anklagelserna var sanna, och jag trodde jag konfronterade någon som faktiskt ville mig illa. Visserligen höll jag en annan vän vaken hela natten med mina telefonsamtal vilket ställde till problem för hen, men när jag gjorde det, var jag verkligen rädd, och vågade inte vara ensam, utan en stöttande röst. Visserligen bröt jag det där löftet, men det var svårt att minnas vad jag sagt och vad jag skulle göra när alla mina tankar rusade och psyket kändes som ett enda stort kaos. Visserligen har jag ställt till det för mig själv på olika sätt, jobbmässigt, relationsmässigt och finansiellt. Men med alla mina konstiga upplevelser och kognitiva svårigheter som kommer och går, så har jag hela tiden jobbat i uppförsbacke, även fast jag försökt göra mitt bästa.

Att visa förståelse och medlidande mot mig själv, snarare än att se mig själv som helt ansvarsbefriad, ger också utrymme för nyanser och gråskalor, snarare än en svartvit antingen-eller uppfattning gällande mitt ansvar för mina handlingar.

Kan vi visa samma förstående och medlidande mot andra människor med diverse mentala svårigheter? Tja, förstående-biten kan onekligen vara svår när det gäller människor vars tankar och upplevelser skiljer sig radikalt från våra egna. Förståelsens yttersta gräns torde ligga vid det som Giovanni Stanghellini (2013) och Louis Sass (2013) kallar för ”radikal empati”; när man inte har den blekaste aning längre hur det är för en annan person, bör man ändå påminna sig om att det är på något vis. Bara för att jag inte kan sätta mig in i hens upplevelser, betyder det inte att hen är ett tomt skal som saknar upplevelser. Men vi bör inte vara för snabba med att ge upp.

Jag argumenterar inte bara för vikten av att försöka förstå varandra, utan beskriver i en artikel också mina egna tidigare psykotiska upplevelser på ett sätt som förhoppningsvis är begripligt för andra (Sofia Jeppsson, 2021). Jag tror och hoppas att vi befinner oss i en utveckling där fler och fler människor – både akademiker och andra – vågar vara öppna med sina upplevelser, och göra sitt bästa för att beskriva hur det är att befinna sig i ovanliga tillstånd och lida av udda svårigheter.

Referenser

Ciurria, Michelle. 2020. An intersectionalist feminist theory of moral responsibility. New York: Routledge.

Hutchison, Katrina. 2018. ”Moral responsibility, respect and social identity”. In Katrina Hutchison, Catriona MacKenzie och Marina Oshanas (redaktörer), Social Dimensions of Moral Responsibility (s. 206-230). New York: Oxford University Press.

Jeppsson, Sofia. 2021. “Psychosis and Intelligibility” i Philosophy, Psychiatry, & Psychology 28, 233-249.

Kennett, Jeanette. 2009. ”Mental Disorder, Moral Agency and the Self”. I Bonnie Steinbocks (redaktör) The Oxford Handbook of Bioethics (s. 90-113). Oxford: Oxford University Press. 

Sass, Louis. 2013. ”Jaspers, phenomenology, and the ‘ontological difference'”. I Giovanni Stanghellini och Thomas Fuchs (redaktörer), One century of Karl Jaspers’ General Psychopathology  (s. 95–106). Oxford: Oxford University Press.

Stanghellini, Giovanni. 2013. ”The ethics of incomprehensibility”. I Giovanni Stanghellini and Thomas Fuchs (redaktörer) One century of Karl Jaspers’ General Psychopathology, (s. 166–181). Oxford: Oxford University Press.

Strawson, P. F. 1962. ”Freedom and Resentment”.  Proceedings of the British Academy 48, 1-25.